Temat för årets Frizon har alltså varit Uppbrott. Första mötet i Ladan handlade om Jesu uppmaning: "Kom och följ mig". Sista mötet hade Jesu missionsbefallning "Gå ut i hela världen" som bibeltext.

Linnea Åberg från Frizons festivalledning började med att prata om det viktigaste uppbrottet och bästa uppbrottet: Förstå mig rätt, men gå inte och bli kristen, utan bli en Jesu efterföljare, sa hon. Och Christian Svahn, EFK Ungs ordförande, fortsatte: Det viktigaste är inte vad som har hänt under festivalen, hur bra den än har varit, utan om det som kommer sen. Vad blir ditt uppbrott i höst? 

Och sen så tog det slut. Bara sådär. Märkligt. Det är ju så mycket som önskar att jag hade hunnit med att göra. Kollat in nätverkstaden, gå på morgonbön, hunnit gå på standup-show och improteater, dansat i virustältet, gått på fler seminarium och workshops, kollat in designmarknaden och Bra&Begagnat, testat sumobrottning och hoppborg, ätit mer glass och kvällsfika, pratat med fler människor. Men jag har hunnit med rätt mycket annat. Och det kommer ju fler Frizon-år, tack och lov.

OCh för att avsluta med ett klassiskt tacktal: Jag skulle vilja tacka alla er som läst, och tack till alla er som kommenterat (det gör oss så glada!). Tack till Frizons arrangörer och till alla sköna människor jag träffat här.

Och tack för mig. Det har varit otroligt roliga, men intensiva, dagar. Hoppas vi hörs igen!

Hejdå! - Lina

"Den här festivalen har något som saknas på andra håll. Det måste ni vara rädda om", sa Jonathan Johansson under sin konsert i Magasinet i natt. Jag kan inte annat än hålla med. Mina två dagar på Frizon har övertygat mig om det som Marcus Birro uttryckte strax efter sitt besök: "Frizon utanför Kumla är landets bästa festival". Frizon behövs verkligen. Och en av Frizons storheter under många tycker jag har varit viljan att utvecklas och bryta ny mark. Jag hoppas innerligt att Frizon fortsätter med det.

Eftersom det här antagligen blir mitt sista inlägg i Frizonbloggen vill jag till sist säga att Frizon inte bara är för festivalsugna frikyrkotonåringar. Frizon är för 26-åringar som mig. Och alla 26-plussare som är tror att de är för gamla för Frizon vill fråga om ni varit här? Vitsen med festival är ju trots allt att man KAN plocka russinen ur kakan.

- Oskar

Hej Josefine Holst 21 år!

Vad är din uppgift?
- Jag har suttit i festivalbyrån och i sambandscentralen.
- I sambandscentralen ser vi till att allt fungerar med alla volontärer. I festivalbyrån kan man ta ut pengar, ladda mobilen och få svar på frågor om festivalen i allmänhet.

Vilken har varit den vanligaste frågan?
-  "Kan man ta ut pengar här?". Sen har många frågat om vägen till kalkbrottet där man kan bada också. Det har till och med ringt folk till sambandscentralen för att de kört vilse på vägen dit. Det har varit lite svårt ibland att förstå var de är och kunna förklara vägen.

Vad är det bästa med att vara volontär på Frizon?
- Det är kul när man blivit lite äldre att komma bakom och engagera sig i något man tyckt, och tycker, är så roligt.

Vad är det sämsta med att vara volontär?
- Bra fråga. Kanske att man blir väldigt trött, men det är inte så farligt. Eller förresten, att det har varit sjukt mycket mygg!

Varför ville du bli volontär?
- Jag var volontär förra året också och det var väldigt kul. Sen som sagt ville jag hjälpa till och kunna vara med på Frizon trots att jag är lite äldre.

Vilken är din allra bästa grimas?

- Lina

(Eftersom jag inte lyckades få tag i en internetuppkopplad dator klockan fyra imorse så kommer nu det inlägg som borde kommit då.)

Ända sedan jag hörde Jonathan Johansson för första gången i Hemlandssånger-tältet på Frizon för många år sedan har jag älskat hans musik, och främst hans texter (jag tror jag kan alla utantill). Förra årets spelning på Frizon var dock en stor besvikelse. Det var konstlat, tråkigt, tillgjort och allt det fina i musiken kändes som om det var på låtsas.

Ibland har hans avighet, oförmåga att slappna av och få en bra publikkontakt gjort att jag hellre lyssnat på hans skivor än gått på en konsert.

Men den här kvällen gör han mig inte besviken, Jonathan. Han spelar av en sträng på gitarren, får låna en ny vit, ler och säger att han är glad över att vara här ("och det brukar jag aldrig erkänna på scenen, men jag ville bara säga det till er"), att det inte finns många ställen som Frizon och att det bör vi vara rädda om, spelar en magisk version av Psalm noll noll och som extranummer finaste Kan, kan bli så bra och en cover på Bruce Springsteens "Dancing in the dark". Sen önskar han oss Guds välsignelse. 

David Åhlen gör en otroligt vacker spelning i Ladan direkt efteråt, men jag är för trött för att kunna göra honom rättvisa.

Vid två på natten har nästintill hela Frizon samlats utanför Magasinet för att dansa ur de sista krafterna. Samuel Ljungblad fyller hela scenen med musiker (vad är grejen med två trumset?) och dansar loss själv på scenen i koreograferade rörelser tillsammans med sin sidekick. Det är dansant och bra, men lite tråkigt. Men en festlig avslutning helt klart.

Så här mycket ser man för övrigt av en konsert om man står långt bak och är drygt 1.60 lång:

Och så här blir det om man sträcker upp kameran så långt man kan:

(Bilderna från Jonathan Johanssons konsert är alltså inte tagna av mig, utan av min långe och gode vän Mattias.)

På vägen ut från området dansar vakterna macarena och utanför husvagnen med discokula börjar det samlas folk. Festen är sannerligen inte slut än, men jag traskar med trötta fötter hemåt för att få några timmars sömn.

- Lina

Lite bakom stallet bredvid sjukstugan står ett gäng med illgröna reflexväxtar och comradios. En av dem heter Therese och är sjuksköterska. 

Hej Therese Holst 25 år!

Vad är din uppgift?
- Jag är sjukvårdare. Vi finns på området och här vid sjukstugan. Vi finns även med på vissa tyngre konserter för att kolla så att ingen börjar må dåligt.
- Några av oss är sjuksköterskor men de flesta är läkarstudenter. Man måste vara utbildad för att få vara här som sjukvårdare. 

Vad är det bästa med att vara sjukvårdare på Frizon?
- Festivalen överhuvudtaget, det är alltid skön stämning på Frizon. Sen får man träffa nya människor och gå på bra konserter också. 

Vad är det sämsta med att vara sjukvårdare här?
- Att man får lite sömn. Sen är det såklart tråkigt när människor har ont. Helst skulle vi ju inte vilja ha något att göra alls.
- Hittills har det mest varit getingstick, myggbett och skrubbsår människor behövt hjälp med. 

Vad skulle hända om ni upptäckte ett fall av svininfluensan på Frizon?
- Vi skulle ringa smittskyddsinstitutet och fråga om råd. Möjligtvis skulle hela festivalen behöva sättas i karantän. 

Varför ville du bli volontär?
- Det är roligt. Frizonfestivalen betyder alltid jättemycket för ungdomarna, och mig själv. Det är ett privilegium att få vara här och hjälpa till. 

Vilken är din allra bästa grimas?

- Lina

Brudklänningen som syddes under hela kvällens gudstjänst i ladan var så otroligt vacker. En klockren bild av av att HELA skapelsen väntar på kristus som ska hämta de som sin brud. Åsa Molins predikan kunde inte gestaltats bättre.

- Oskar

Dags för det sista kvällsmötet på Frizon. Åsa Molin predikar i Ladan om himlen. Om det spelar någon roll om vi ser på himlen som någonstans långt borta eller om vi ser himlen som en återupprättad jord. Det gör det definitivt, menade hon. Antingen kommer vi att se jorden som en rivningskåk, som inget att bry oss om. Eller så kommer vi få kraft och vilja att förändra det vi ser.

Hon pratade också om faran i att dela upp världen som nedan, som vi hela tiden gör mer eller mindre omedvetet.

Jorden:              Himlen:

Mänskligt           Gudomligt
Synligt               Osynligt
Yttre                  Inre
Kropp                Ande

= Oandligt          = Andligt

Men i Bibeln står det att hela skapelsen ska upprättas. Att Jesus blev människa innebär att livet blev helt. Jesus är inte intresserade av vårt andliga liv utan av vårt liv. Det är något av det viktigaste vi måste lära oss, tror jag.

För övrigt konstaterar jag att det alltid är lika förvirrande med gående kollekt. Det är aldrig någon som kan förklara hur det ska gå till så att alla förstår. Och jag hittar aldrig tillbaka till rätt plats igen.

Daniel påpekade i en tidigare bloggpost hur han gillade att en konstnär under kvällsmötena i Ladan de senaste åren får tolka predikan genom att måla en tavla. Däremot tyckte han att det var dags att förnya sig. "Nästa år vill jag se en pantomimartist, en akrobat eller varför inte en jonglör tolka predikan." Och så! När Daniel är och roar sig på annat håll slår de till. Under kvällens gudstjänst skapades det en klänning. Se bara så fint:

Och till sist att förbön måste vara en av de bästa grejerna som finns. Det tyckte väldigt många med mig, kön ringlade sig lång fram mot förbönsplatsen. Fint.

- Lina

Medan vissa grannar klagar på ljudnivån på Frizon, verkar andra tycka om oss. Precis vid vägen mitt emellan festivalområdet och Götabros församlingsgård - där de flesta artister och arbetare bor under festivalen - finns det uppställt en brun träbänk. Den står utanför ett rött hus under några träd. På ryggstödet sitter två lappar som lyder: "Rastplats Svenstorp" och "Vila dig en stund i skuggan". Och på natten lyser en liten lampa bredvid bänken.

Så fint.

- Lina

Det talades mycket om makt av olika former när tre representanter (okänt vad de heter) från det kristna "bloggkyrkan" Kristen Underjord, besvarade frågor från nyfikna besökare i Virustältet. Vänstervibbarna känns en bit från tältet. Men hur mycket påminner egentligen denna löst sammansatta (?) kyrka om 70-talets hippierörelser? Den frågan fick de tre killarna i soffan svara på en stund.

Att använda politisk makt för att för att verka för förändring vänder sig Kristen Underjord emot, om jag förstått rätt. Som kristna är vår uppgift att uföra guds vilja oavsätt hur staten agerar, förklarar de tre språkrören i soffan.

Att rösta försöker de avstå ifrån. Det är ingen större idé att försöka påverka med en anonym röst om man frågar Kristen Underjord.

- Vi kan inte påverka nämnvärt genom röstning. Lottning hade varit betydligt mer demokratiskt, säger Samuel Jonsson.

- Men samtidigt som jag inte vill stödja ett våldsmonopol genom att rösta så vill jag rösta emot exempelvis Sverigedemokraterna. Så röstning så kan det sättet vara ett sätt att göra motstånd.

Röstning kan vara ett sätt att göra motstånd tror, Samuel Jonsson, längst till vänster

- Oskar

Om ni vill läsa, höra eller se mer om Frizon följer här ett antal tips på länkar:

Vår webbredaktör Emanuel Karlsten besökte oss under gårdagen och ger Frizon fem fingrar av fem möjliga.

Crossnet skriver både artiklar och producerar i samarbete med Ibra väldigt bra radioprogram.

Marcus Birro skriver en krönika om hans besök på Frizon.
"Det är inte svårt för mig att känna Gud i kraften i att inte behöva förstöra mig själv. Mycket, mycket av den där goda kraften finns på Frizon 2009. Jag är glad att jag fick vara med om den under några timmar i torsdags."

Frizons eget team tar massa snygga kort (en del av sidan ligger dock nere för tillfället) och gör festliga videor.

Om ni läsare har några mer tips får ni gärna lägga till dem i kommentarsrutan!

- Lina

Man skulle lätt kunna tro att jag legat och latat mig tills nu, eftersom jag inte skrivit något under hela förmiddagen. Sanningen ligger nog mer i att jag har haft fullt upp med annat. Skrivit artiklar, gjort intervjuer, planerat, varit på ett seminarium.

Seminariet, ja. Jag gick på "Det ofrivilliga uppbrottet" med Elisabet Svahn. Elisabet var 24 år, nygift och skrev på sin C-uppsats när hon drabbades av en dödlig sjukdom. Under seminariet berättade hon sin historia. Mer om det tänker jag inte skriva om nu, för det kommer ni kunna läsa om i nästa vecka i Dagen.

Däremot pratade Elisabet också om andra saker. Hon började med att spela "Inga problem" med Snook.

"Se mitt stora problem är att mina problem
Är så pass små att dom knappt räknas som problem
Men dom gör lika ont för det så sjung med"

Efteråt sa hon att det sitter så djupt i oss att värdera hur lyckliga vi människor är, eller hur mycket problem vi har, utifrån det vi ser på utsidan. Och att det bland annat innebär att om man är ett frikyrkokid från en kärmfamilj så säger samhället att du inte har så mycket att komma med. För du har inte varit med om något. Och att det är anledningen till att hon får stå här på Frizon och hålla i ett seminarium. För att hon varit med om något hemskt och har något att säga.

Sen citerade Elisabeten av de vackraste raderna i Marcus Birros senaste bok Svarta Vykort, att Vi alla bär våra hjärtan i kupade händer. Hon menade att vi alla har blviit sårade och alla har vi något att komma med, i all vår trasighet och litenhet.

Och jag vet inte om det är för att jag blivit blödigare på äldre dar eller på stämningen här (eller kanske både och) men jag blir tårögd flera gånger om dagen.

En mindre bra grej med årets Frizon är dock att de det här året bara har ett seminarietillfälle om dagen. De tidigare åren har man kunnat välja bland dagens seminarium två gånger, och för mig som älskar seminarierna har det varit lycka. I häftet står det att det är för att de vill lyfta fram dem mer. Jag förstår inte riktigt deras tanke med det. Mer seminarier till folket, säger jag!

 
- Lina

För en halvtimme sedan började årets speed dating här på Frizon. Det är andra året som deltagarna har chans att träffa andra kristna singlar under ordnade former. Arrangemanget är ett samarbete mellan Frizon och dejtningsajten 7Ehimlen. I år är det ungefär 60 stycken anmälda i åldersgruppen 16-22 år och runt 20 stycken i gruppen 20 och uppåt.

Trots att jag i grunden tycker att det är en bra grej att människor får chans att mötas (mer dejting till Sverige, säger jag!), tycker jag ändå att några grejer är lite märkliga.

För det första gillar jag inte hela speed dejting-konceptet. Vad är grejen med det? För er som inte har så stor koll på speed dating, går det ut på att man som deltagare får träffa flera olika singlar, en åt gången, i ett antal minuter. Man pratar och sen kryssar man för om man skulle kunna tänka sig att träffa personen igen. Om båda har kryssat ja så får de varandras kontaktuppgifter av arrangören och kan bestämma träff igen. Men jag undar liksom hur mycket man hinner se av en människa på typ fyra minuter? Det blir ju alldeles för mycket fokus på det yttre, på hur bra man kan uttrycka sig med ord och vad man har att presentera om sig själv gällande jobb, utbildning och så vidare. Ganska säker på att jag skulle missa min drömprins.

För det andra känns det rätt konstigt att den yngsta åldersgruppen är så stor. Vad är stressen liksom?

Men. Som sagt, jag tycker att det är bra att arrangemanget finns. Det är inget för mig, dock.

- Lina

Skrattsalvorna är som störst i början. Deltidspastorn, tillika deltidsmöbelhandlaren, Magnus Tunehag och humor brukar gå hand i hand. Det har jag lärt mig efter att ha hört honom en handfull gånger. Men nu var det ett tag sedan. Och kanske är det därför jag till en början reagerar, vill göra motstånd. Jag sitter i Världens tält och lyssnar till hans seminarium Schlagerlåtarna brukar hävda: "Lyssna till ditt hjärta".

Till en början hakar jag upp mig på de syrliga bikommentarerna:

"Kreationisterna tycker jag inte så mycket om", nämner han i förbifarten. Jag fnissar med om än lite motvilligt.

Vidare vägleder Tunehag oss för att hitta rätt i den heliga skrift: "... Det ligger i nya testamentet, för er som är nykristna eller lite dumma i huvet". Jag blir irriterad.

Men Magnus Tunehag har faktiskt en förmåga att fånga min uppmärksamhet till det som han faktiskt pratar om.

- Förneka inte att det "känns rätt". Men frågan är hur vi förhåller oss till de känslorna. Våra känslor är sanna, vi ska bejaka dem, men vi får inte låta de bli främsta kompassinstrumentet i våra val, säger Tunehag.

Vårt känsloliv är något verkligt. Något vi inte kan tränga undan, men endast känslor kan inte vara avgörande för våra beslut i livet. Mot slutet glider frågestunden in på frikyrkans upplyftande av det känslomässiga. Det som ska vara avgörande för våra beslut är i slutända kärleken till Gud och kä'rleken till vår nästa. Kärleken ska vara kompass. Men inte för vår egen skull.

- Gud är större än dina planer, säger Tunehag mot avslutningen.

Och jag är i slutändan glad, inte irriterad, över att jag stannade seminariet ut.

Ibland fick jag en skymt av Tunehag bakom "Sko-Fritt"-skylten.

- Oskar

Har just läst att jag kommer blogga "med bravur". "Puh, så skönt att veta", tänker jag, gör slag i saken och publicerar härmed min första bloggpost på frizonbloggen. Jag anlände på fredagsförmiddagen och har under de gångna timmarna försökt skapa mig en bild av stämning och upplägg på årets frizon. Enligt utsagor om första halvleken av frizon, som jag alltså missat, så har årets festival varit fantastisk.

Ett namn har nämnts särskilt frekvent som tongivande på årets Frizon: Marcus Birro. Men den som kom att sätta prägeln på denna min första dag (fredag) var Magnus Malm, och hans predikan i Magasinets mer kontemplativa gudstjänst. Malm insperade till att leva mer fokuserat, lyssna till sin allra djupaste längtan, och att fästa blicken på Jesus i en värld fylld av brus.

Avslutar med ett mer surialistiskt inslag som kanske säger något om Frizons bredd som kulturfestival. Finalen av Farbror Tobias improteatershow i Ladan var en vädjan om att Frizon behöver "Mer mat", i form av en improviserad World Aid-sång:

- Oskar

Vi har under panelsamtalen gett publiken möjlighet att skicka in sina frågor per sms. Under kvällens samtal om sex och relationer räckte som Daniel redan skrivit inte tältet till för alla som ville lyssna. Smsen rullade in och mobilsurret i högtalarna var konstant. Totalt kom det in mellan 35 och 40 frågor. Och när vi dragit över så länge att vi fick lov att bryta, fortsatte samtalet med sexologen Hanna Möllås och teologen Fredrik Wenell framme vid scenen. Det sitter fortfarande människor kvar i tältet och pratar med varandra kring ämnet.

Tydligen finns det stora behov av att diskutera sex och relationer ur ett kristet perspektiv. Och med tanke på det enorma intresset här verkar inte behoven fyllas ute i församlingarna.

På andra sidan av festivalområdet drar Tekla Knös storpublik. Jag kunde redan innan jag kommit dit förutsäga att jag inte skulle förstå storheten i återföreningen. Punk är inte riktigt min grej. Så sorry alla Tekla Knös-fans där ute, det här kommer inte att bli vare sig en euforisk hyllning till bandet som enligt festivalhäftet är "Lite äldre, lite fetare men fortfarande lika otajta." och som skrev manifestet "Bränn kyrkan", eller en utläggning om punkens storhet. Dit når inte min kunskap.

Däremot blir jag oerhört fascinerad av alla människor som trängs i och runt Virustältet. Det är fest och glädje och dans. Jag glädjs med de som gläder sig, helt enkelt.

För alla er gamla godingar som läser tänkte jag bjuda på ett kort så att ni med egna ögon kunde se skillnaden mellan nu och då. Men när jag äntligen lyckats tränga mig igenom folkmassan, tagit mig under tältduken och övertygat vakten om att jag ska få ta ett kort framme vid scenen, dör mitt kamerabatteri. Så ett kort på bandet bakifrån är tyvärr allt jag har att ge.

- Lina

Det här inlägget skulle kunna handla om gudstjänsten i magasinet där Magnus Malm citerade en amerikansk teolog som sagt "Let your heart be broken, by the things that breaks the heart of God" och sedan talade om att se klimatförändringar, smälta polarisar och ökande samhällsklyftor med Jesu ögon.

Det skulle kunna handla om Frizongeneralen Elin Davidsson, som tillsammans med artistansvarige Emmanuel Ingelsten och hundratals frivilliga genomför vad Marcus Birro kallar "landets bästa festival" helt utan anspråk på att själva ta åt sig äran.

Det skulle kunna handla om hur dagens eminente webbguru Emmanuel Karlsten sätter sig i bilen för att impulsbränna ner till Kumla och uppleva festen.

Det skulle kunna handla om det just nu pågående panelsamtalet på ämnet Ung, kåt och kristen där Förtältet formligen sprängs av ungdomar som vill hitta ett sätt att relatera till både sin sexualitet och sin kristna tro.

Det skulle kunna handla om den smältdegel av musik, kultur och konst festivalen utgör.

Jag låter mitt inlägg handla om allt det här. Allt det som gör Frizon till just en fri zon. En plats som utmanar. Både de uppklädda kyrkkidsen, de alternativa vegantjejerna i världens tält och mig själv till ett radikalt kristet liv.

I morgon gifter sig en barndomsvän. IKON-skribenten Oskar Hannler kommer att blogga i mitt ställe under morgondagen. Och han kommer att göra det med bravur. Själv kommer jag att åka till bröllopet med en varm känsla av ... Frizon i hela kroppen.

Jag klipper av mig festivalbandet. Men jag klipper inte bandet till festivalen. Jag kommer tillbaka. I september fyller jag 25 och jag är säkert egentligen för gammal. Men Frizon är så bra, så annorlunda att jag nu i festivalruset känner allt starkare att jag inte vill vara utan det.

Farväl för denna gång - det har varit ett nöje. Fortsätt att läsa bloggen under morgondagen, mycket spännande återstår!

Frizon, Auf wiedersehen

- Daniel

Kvällsmötet har börjat och lovsången är i full gång. Ibland (ja, ganska ofta) kommer de där lovsångerna med alldeles för stora ord. "Jag vill sjunga om Dig för evigt", till exempel. Och då får jag svårt att sjunga med. Det känns inte uppriktigt. För ärligt talat, jag har inte alls lust att sjunga om Gud för evigt. Så kul är det faktiskt inte att sjunga. Jag önskar någonstans innerst inne att allt jag gör skulle vara till Guds ära, men en annan del vet inte ens hur jag ska göra för att ta kontakt med Honom. 

Tänker att det kanske handlar mer om det är en önskan, inte något jag nödvändigtvis vill just nu. Att lovsången ska uttrycka alla våra känslor, och att en del av mig ju vill ära Gud för evigt. Men var är då lovsångerna om alla andra känslor jag bär på? Om ilskan, sorgen, övergivenheten, tvivlen? Nej, tacka vet jag Psaltaren, den är full av sånger från alla möjliga delar av livet. Det saknar jag i våra kyrkor.

Jag får så lätt prestationsångest av sådana lovsånger. Som att det ligger på mig. Och jag är så smärtsamt medveten om att det aldrig slutar väl:
"Jag älskar förståndet, slugheten och klokheten. Egenrättfärdigheten är min närmsta vän. Jag klarar mig själv, jag själv är självets bäste dräng har jag läst. Ändå så ekar hjärtat tomt i varje slag."
- Aftonson i Nådens djupa hav: 

Vissa sånger älskar jag dock. För att de med ord uttrycker det jag bara känner. Och jag hittar dem oftare och oftare i psalmboken. Som den här till exempel: 

Sv psalm 769

Gud i dina händer vilar jag i tro,
vilar i din värme och din ro
Varje bruset hjärta, varje skadad själ
famnar du i nåd och gör den hel

Nära vill jag leva, nära dig min Gud
I din omsorg finner själen ro
Nära vill jag leva, nära dig min Gud
I din kärlek kan min kärlek gro

Gud i dina händer vilar jag i bön,
växer glädjens tro och hoppets frön
Du har oss försonat, Jesu Kristi död
räddar oss till liv i överflöd

Nära vill jag leva, nära dig min Gud
I din omsorg finner själen ro
Nära vill jag leva, nära dig min Gud
I din kärlek kan min kärlek gro 

Gud i dina händer får jag gråta ut,
gråten delar du tills den tar slut
Gud du känner ondskan i din egen kropp
att du delar smärtan ger mig hopp

Nära vill jag leva, nära dig min Gud
I din omsorg finner själen ro
Nära vill jag leva, nära dig min Gud
I din kärlek kan min kärlek gro 

Gud i dina händer lägger jag mig ned,
när jag går till vila är du med
Dina händer bär mig, genom rum och tid
jag förblir i ljuset i din frid

Nära vill jag leva, nära dig min Gud
I din omsorg finner själen ro
Nära vill jag leva, nära dig min Gud
I din kärlek kan min kärlek gro 

Text: A-M. Kaskinen, 1982, P. Harling, 1996
Musik: P. Simojoki 1982

- Lina

Jag har under sommaren noterat att svordomsfrekvensen på de kristna ungdomskonferenserna inte är så låg som man kan tro. Man hör de runda orden smyga genom konversationerna bland tallarna på Nyhem, i kön till Skeppet på Gullbrannafestivalen och även här på Frizons slättland.

Jag vet inte om det ska tolkas som att ungdomarna blivit dekadenta eller att fler utomstående vågar sig in. Eller kanske helt enkelt att användandet av svordomar inte längre är en relevant parameter på hur troende man är. Se bara på Birro.

- Daniel 

Vi rullar på med panelsamtal i vårt Förtält. Nyss var ämnet "Om kyrkan, humorn och spänningen däremellan". Daniel intervjuade Martin Nurmi, mer känd som Guds clown, och tre deltagare ur improvisationsteatergruppen (hjälp vilket långt ord!) Farbror Tobias.

Det diskuterades bland annat om humor som redskap i kristna sammanhang. Att det finns risk att man missar något om humorn bara ses som ett redskap som ska backa upp en predikan, till exempel. Det är ju också lite svårt att planera in humor i en gudstjänst. Typ "Nu lägger vi in ett skämt där innan nattvarden". Snarare bör det vara naturligt att humorn finns med, som en hjälp att få oss att slappna av.

Som avslutningsfråga undrade Daniel vad man kunde göra om man vill bli roligare, eller starta en egen humorshow.
Som svar fick han: Ta på dig en rolig klänning eller annan rolig dräkt (av Guds Clown), var modig och gå på roliga worskshops och ta sedan efter Farbror Tobias (av Farbror Tobias).

På tal om det där med roliga dräkter var jag en gång med i ett drama i en gudstjänst. Jag var utklädd till ett bi, och det enda jag gjorde var att gå upp på scenen och säga: Hej, jag är en biroll. Sen gick jag ner.
Mest roligt att tänka på så här i efterhand.

- Lina  

Det är varmt. Väldigt varmt. Det har varit många bara överkroppar och bikiniöverdelar på området i dag och i går.

Värmen är i och för sig är en positiv förändring sen förra årets regnoväder. Men det kan bli lite väl mycket av det goda.
Det är då jag traskar bort mot Mammas glass och goda råd för att köpa just en glass och få mig ett gott råd. Ser att min bloggkollega Wistrand inte heller har kunnat motstå glassen. Vet inte hur någon kan.
Mitt råd löd "För dem som tror, ligger alltid det bästa framöver!", vilket känns lite kryptiskt för mig del. Antar att de syftar på himlen?!

Så här glad blir jag över glass:

I en genomgång av dagens seminarierubriker inser jag att jag kanske borde ha gått på "Uppbrott från det senaste" istället. Jag får nämligen lite ont i magen varje gång jag ser min hjälm-frisyr och trötta ansikte på blogg-headern. Skyller på att den togs precis efter jag anlänt till Frizon efter en hel resedag. Eller så kanske jag behöver ett uppbrott från utseendehetsen. Ska fundera på det.
Önskar också att jag hade hunnit gå på "Församlingens framtid: Sammanbrott, utbrott eller uppbrott". Om någon var det får ni gärna sammanfatta vad som sas! 

- Lina

I vilken annan glasservering hittar man små bibelord och visdomar i en skål på disken? Det kan givetvis bara hända på Frizon. Och möjligen i himlen. Den här fick jag: 

- Daniel

Mellan två av matstånden står Alexander med röda kinder, stressad blick och en svag sotmustach och flippar burgare för glatta livet. Trots att hans volontärkollegor springer förbi och ropar "Du steker för långsamt, Alex!" tar han sig tid att svara på mina frågor.

Hej Alexander Frosteman 17 år!

Vad är din uppgift?
- Jag steker och grillar hamburgare. 

Hur många hamburgare har du stekt hittills?
- Oj, jag vet inte. Säkert några hundra.
- Men det är absolut ingen chans att jag kommer att bli less på hamburgare efter det här. Hamburgare är ju så gott! 

Vad är det bästa med att vara hamburgargrillare?
- Att man inte fryser på natten.

Vad är det sämsta med att vara hamburgargrillare?
- Att det blir väldigt varmt om dagen.

Varför ville du bli volontär?
- Främst för att man får fritt inträde till festivalen. Men också för att man träffar mycket nytt folk.

Vilken är din allra bästa grimas?

 - Lina

Khadawata har ett självförtroende större än Magasinet där de nyss avslutade sin spelning. Det blev en resa in i sagornas land. Texterna tar avstamp i något slags parallellt universum. En värld som kallas ... just det, Khadawata.

- Den här låten handlar om ett lejon som blir kär i en princessa, men får en massa knektar efter sig.

Pretentiöst? Absolut, men samtidigt befriande. Jag tror att Khadawata kan gå långt. Kom ihåg var du läste det först.

- Daniel

Jag har hört Felicia Brandström spela live en gång tidigare. För ett antal år sedan i Stockholm. Då var det bara hon och ett piano i en kyrkkällare. I dag stod hon på Magasinets scen med ett band bakom sig.

Då skrev jag:
"I gårkväll. Så sjöng hon till mig: Jag hoppar bara över ett mål om dan (fast jag önskar det var alla), men jag skulle aldrig gå in på toaletten och spy. Jag är inte tjock, bara lite för stor. Om jag kommer in i de där jeansen, ser ut så där, då kommer de att åtrå mig.
Och jag inser där igen min trasighet, hur skevt jag ofta ser på mig själv. Även om jag aldrig gör illa mig själv utanpå så är mina tankar inte friska och de skadar mig med, kanske mer än ett rakblad kan.
Men att inse att man är trasig är ju enda början på vägen att gå på för att en gång bli hel. Och jag går."

I dag hann jag bara lyssna på två låtar. Önskar att jag hade hunnit höra mer, för utifrån det lilla jag har hört skriver hon musik med mycket hjärta, Felicia. Och det gillar jag.

- Lina

Dagens seminarieval blev "En gång kristen alltid kristen, eller?" med Fredrik Wenell.

Han började med att ställa ett antal frågor vi deltagare kanske kommit dit med, som exempelvis: "Duger jag inför Gud?" och "Vilka är egentligen frälsta?"

De frågorna besvarade han snabbt med "Ja" och "Det är inte din och min fråga". Mer än så tyckte inte han att de behövde utvecklas. Han menade att det är destruktiva och lite ängsliga frågor. Som fokuserar väldigt mycket på mig och mitt. Frälsningen i Bibeln handlar inte om Lina Mattebos frälsning, utan om att Guds upprättar sin skapelse.

För det första tar det tid att bli frälst, sa Wenell. Frälsningen är en process, något som börjar och sedan fortsätter. För det andra är frälsningen en handling av Gud, inget vi kan göra själva. Och för det tredje är frälsningen målinriktad. Egentligen kanske vi borde använda ordet omvänd istället. Att vi vänder om, får ett annat mål och en annan livsväg, börjar längta efter det Gud vill.

Just därför menade Wenell också att frälsningen kan gå förlorad. Inte för att Gud har förändrat sig, utan för att våra ögon grumlats och vår längtan blivit annorlunda.

Han tappade mig där nånstans i mitten. När han började prata om disciplin à la Stefan Holm och att frälsningen innebär att längta efter det Gud vill. För jag har försökt så många gånger, och varje gång blivit besviken när jag inte räcker till. Visst att jag längtar efter saker jag tror att Gud vill, men jag längtar efter andra saker också, som jag är rätt övertygad inte alla gånger är så förenliga med Guds vilja. Och jag vet att min disciplin inte räcker för att ändra på det.

Men när han mot slutet ställde frågan om hur vi då ska göra för att komma dit, var jag med igen. Han menade nämligen att det första misstaget vi gör är att tänka att det är upp till var och en. När det egentligen är ett gemensamt ansvar att arbeta på vår frälsning. Så tror jag verkligen det är, i detta vårt individualiserade land. Vi behöver varandra. Det andra problemet vi ofta gör är att tro att frälsning bara kommer inifrån. När det mycket handlar om möten med andra människor, förändrade vanor, val vi gör. Även där handlar det ju mycket om de människor vi omger oss med, och vilken sorts gemenskap vi har.

Jag längtar verkligen efter en kristen gemenskap som finns med i hela mitt liv, efter öppna relationer utan skam. Men det är ju så lätt att säga och så svårt att göra. En sak har jag dock konstaterat. Många pratar om att det viktigaste är den egna relationen med Gud hemma i kammaren. Det funkar dock sällan för mig. Jag möter oftast Gud genom andra människor, i Hans skapelse, genom musik eller ord. Därför tycker jag det också är skönt med lite mer högkyrklig liturgi där det inte alltid handlar om hur mycket jag känner för att ära Gud just där och då. Utan där jag kan få uttrycka det jag innerst inne vet att jag vill, med olika handlingar och med ord som andra skrivit.

- Lina

Frizons-tv är ett lyft under 2009 års festival. Två trevliga pojkar guidar genom festivalen. Det känns frikyrkligt, kompetent och trivsamt. Se nedan.

- Daniel

Det råder inga tvivel om att bönen har en central plats på Frizon. På inte mindre än fem ställen erbjuds morgonbön klockan tio. Så också denna morgon. Strosade runt bland böneplatserna och såg hur ganska många tonåringar tagit sig ur tälten för att inleda dagen i bön och förbön. Kändes fint. Nästan lite heligt. Jag hade tänkt att ta någon bild till bloggen. Men kom av mig helt.

- Daniel

En ny dag har grytt på Frizon. Värmeböljan verkar hålla i sig och fortsätta att färga de redan rödbrända festivalryggarna.

Kom på att jag inte skrev något om gårdagens panelsamtal på om att "Våga - gå mot strömmen" . Samtalet kretsade kring att vara kvinna i en mansdominerad branch och medverkade gjorde Sarah Kelly, House-DJ:n La Fleur och teologen Linnéa Åberg. Det blev ett spännande och inspirerande samtal om att våga gå sin egen väg. Mest intressant var dock Sarah Kellys kommentar innan samtalet. "This is great, this could only happen in Sweden".

Kanske ligger det något i pratet om att vi kommit långt i genderfrågorna. Men mycket återstår onekligen. Inte minst i kyrkan.

- Daniel

 PS: Om du också tycker att killen till höger är Sarah Kellys ser lite väl närgången ut, så är det inget anledning till oro. Det är nämligen Sarah Kellys svenske man Jonas. DS

Reggaegruppen Christafari uppträder på Frizon för hundrade gången i ordningen. Det märkliga är att det känns forfarande ganska kuligt. Och både publiken och bandet verkar trivas med återseendets glädje.

- Daniel

Missade tyvärr Denison Witmer. Alla säger att det var bra. För den skvallerintresserade kan avslöja att han är gammal vän med Trots Allt-redaktören Magnus Sundell. Bara en sån sak ...

Gick in en snabbis till klubb Oremus där världs-dj:n La Fleur vände houseplattor. Tyvärr noterades blott en handfull dansande festivaldeltagare. Jag skulle kunna skriva något om frikyrkans historiskt skeptiska inställning till dans. Men jag tror snarare att det var konkurrensen från Maia Hirasawa i Magasinet som höll festivalkidsen borta från dansgolvet.

- Daniel

Maia Hirasawa har varit på Frizon förr. Då sålde hon slut på sina brända demoskivor efter framträdandet. Denna gång, tre år senare, är hon en av landets större artister med två fullängdsalbum bakom sig. Och hon imponerar storligen. Hirasawa är en lysande förmedlare av känslor. Inte riktigt i klass med Håkan Hellström, men inte långt därifrån. Från den inledande hitkavalkaden till det avslutande extranumret på svenska (!) levererar hon.

- Daniel

Grannar har klagat på Frizons festivalens ljudliga nattkonserter. Kritiken är frän och närboende Liselotte Säv skräder inte orden i Karlskoga-kuriren:

- Det börjar vid nio-tio-tiden på kvällen och håller på till fyra-fem på morgonen, säger hon. Jag retar mig på det här varje år och när jag ser husvagnarna börja rulla in, tänker jag: Nu är det slut på friden.

Liselotte påpekar att det just är Frizon som stör henne. Torp-konferensen är enligt henne en betydligt tystare tillställning.

Själv ska jag ut och delta i oväsendet. Dags för Maia Hirasawa!

- Daniel

Det är intressant att notera att bikt i dag är ett självklart element på många frikyrkliga konferenser och festivaler. Så också på Frizon. Kanske är katolikskräcken på väg att släppa sitt grepp.

En annan intressant notering är att man har en särskild förbönsplats för helande.

- Det här är en plats vi vet att Gud vill att vi ska ha, sa EFK-ungbossen Christian Swan när han bjöd in till förbön.

Kanske har rädslan för att upprepa flydda års andliga övergrepp i svensk kristenhet fått ge vika för en genuin längtan att faktiskt hjälpa människor.

- Daniel

Det har varit en lång, men bra, dag. Efter förmiddagens seminarium lyssnade jag på Marcus Birro i ladan. Jag både skrattade högt och torkade tårar. Han har den förmågan, att prata om både högt och lågt, glädje och sorg. Jag gillar det han gör, herr Birro.

Någon timme senare var det dags för panelsamtalet i vårt tält med Birro och Åsa Molin, som jag höll i. Det blev bra, tror jag. Intressant för mig om inte annat att få samtala med två av mina favoritförfattare. Sen skippade jag kvällsmötet för att hänga i en soffa med trevligt folk medan solen gick ner. Skönaste stunden på hela dagen.

Jag har även ätit en alldeles för kall och inte så god hamburgare (eller ja, vegoburgare för att vara mer exakt). Och nyss intervjuat Maia Hirasawa i fem minuter innan hennes soundcheck. Håll utkik i Dagen nästa vecka om ni vill veta vad vi pratade om.

Och nu är jag trött. Så trött att jag till och med lydde Daniels råd om att dricka kaffe. Fem klunkar fick jag i mig, och jag rös av obehag efter varje klunk. Vi konstaterade att den drycken faktiskt slagit mer än den förtjänar. Hoppas dock att koffeinet gör sin verkan. För nu väntar snart konsert med Maia Hirasawa och ännu senare med Denison Witmer, och det vill jag verkligen kunna njuta av.

- Lina

Jesus is tired of Hillsong Music.

Ja, vad ska man säga? Elakt, genialt och framför allt hysteriskt roligt. Mannen bakom tishan är 16-åriga Ludwig Näsvall i mitten.

- Daniel

Lite varstans på festivalområdet sitter det uppe kontaktannonser. Varsamt inplastade och uppförstorade.

Det är dock ingen trängtande ungdom som söker en livskamrat, utan annonserna är en del av en utsällning på temat Uppbrott som Liljeholmens bibelklass står bakom.

Framför en bänk och en parkeringskylt med parkingstid på två minuter finns en skylt om utställningen:

"Upptäck - Upplev - Uppbrott
Var är jag, var har jag varit, vart ska jag?
Vila, men akta så att du inte blir sittande för länge."

Jag gillar att temat på festivalen inte bara tar sig uttryck i ord. Det är en annan bra grej med Frizon, att de försöker vidga vyerna och uppmuntra människors kreativitet.

- Lina

Marcus Birro har lämnat Frizon. Men jag känner på mig att man kommer att tala länge om hans besök. Ett par timmar efter hans framträdande i ladan slog han sig ner i förtältets samtalssoffa tillsammans med teologen och författaren Åsa Molin. Människor trängdes långt utanför tältmynningen för att kunna höra. Och det blev ett fantastiskt spännande samtal om sorgen, skrivandet och tron.

- Min relation till Gud är som alla relationer. Det är inte bara rosa hångel hela nätterna. Det går upp och ner, konstaterade han.

Åsa Molin höll med och enades med Birro i att tron har en unik förmåga att bära även när livet slås i spillror.

Jag tror att det är precis den här typen av samtal den svenska kristenheten behöver. Tröstande, ärliga och utmanande. Det här är Frizon när det är som bäst.

Nu väntar kvällsmöte med Magnus Malm.

- Daniel

Marcus Birro har just avslutat sitt framträdande. Det blev ett spännande möte mellan poeten och Frizonfestivalen. Torpladan har nog aldrig upplevt så många svordagar sammanlagt från Frank Mangs tid tills idag. Stundtals skruvade publiken lite på sig, man visste liksom inte vart det hela var på väg.

Birro talade till en början inte mycket om Gud. Mer om livet och sin egen resa från obstinat poet som föraktade vanligt folk till att själv bli en svensson och älska det. Och visst vann Birro över publiken på sin sida. Och visst blev det en hel del snack om Gud. Och en tro som håller.

Applåderna ville aldrig sluta och Birro verkade närmast rörd. "Om jag hade kvar bloggen skulle jag blogga om det här, nu får jag twittra i stället" utbrast han.

Om en halvtimme möter vi honom i Förtältet i ett samtal med författaren Åsa Molin om skrivande, sorg, tro och tvivel. Spännande är bara förnamnet

- Daniel

På Frizon jobbar ungefär 500 volontärer. Ni ska få chans att träffa några av dem. En varje dag, för att vara exakt.

Hej Johanna Skoglund 19 år!

Vad är din uppgift?
- Jag är vakt. Det innebär mestadels att stå i entrén och kolla så att alla har på sig festivalband. Sen patrullerar vi också på området och på campingen för att kolla att alla sköter sig. Att de inte eldar och så.
- Hittills har de skött sig bra. Men... alla är inte så villiga att visa upp sina band. Man får ropa efter en del, fast jag har inte behövt springa efter någon än.

Vad är det bästa med att vara vakt?
- Jag får se en helt ny del av Frizon. Det är kul att se mer bakom. Jag har inte tänkt så mycket på dem som jobbar innan.

Vad är det sämsta med att vara vakt?
- Att jobba natt. På fredag ska jag jobba typ mellan halv fyra på natten till klockan nio på morgonen. Det gruvar jag mig för! Sen om man missar något man verkligen vill se, men det är inte så farligt.

Varför ville du bli volontär?
- Det här är fjärde året jag är på Frizon, och jag ville prova på något nytt.

Vilken är din allra bästa grimas?

- Lina

En av de bästa sakerna med Frizon är alla seminarium. De utgår från årets tema, vilket i år alltså är Uppbrott. Det svåraste är dock att välja mellan alla intressanta ämnen.

I dag gick jag på seminariet med rubriken "Uppbrott från bekvämlighet". I festivalhäftet beskrivs det: "Många församlingar i Sverige har två stora ekonomiska utgifter: anställda och lokaler. Men skulle inte vi vara ett glädjebud till de fattiga, förkunna befrielse för de fångna, dela vårt bröd med den hungrige? Hur kommer det sig att vår församlingsekonomi innehåller lokalkostnader, lön till anställda och ett gäng betalande medlemmar?"

Victor Paulsson sa för ett år sen upp sig från sin anställning i en församling, då han tyckte att det kändes fel att hans församlings pengar skulle gå till honom när det finns så många andra med så mycket större behov. Om det sommarbloggande han på Dagen förra året, läs hans inlägg här.

För att visa på hur skev vår syn är när vi tänker på kyrka och församling, gjorde Victor en lek. Han bad alla i tältet (vilket var fullsatt) att när vi talar om kyrka och församling, först tänka på en veckodag - vilken som helst, en byggnad - vilken som helst, och en person - vilken som helst förutom Jesus. Som "tankeläsare" kunde han sedan säga att nästintill alla hade tänkt söndag, kyrka och präst. Krasst tänker vi alltså kring församlingen som en grupp människor som går till kyrkan på söndagar och lyssnar på en präst.
Problemet, menade Victor, är inte att vi träffas på söndagar, utan att Gud inte får något att göra med de andra dagarna, inte att vi träffas i kyrkan, utan att de andra lokalerna inte blir Guds, inte att en person kallar sig präst, utan att alla andra inte gör det.

Under apartheid i Sydafrika sa de svarta att det värsta inte var att de tagits ifrån sina rättigheter, utan att de tagits ifrån sina skyldigheter. Victor sa att det är ett av de största problemen i svensk kristenhet i dag. Att medlemmarna blir konsumenter och recensenter i bänkarna istället för människor som tjänar Gud. Kyrkan har blivit lite dement, vi har glömt bort vilka vi är, vilken som är vår identitet.

Väldigt intressanta tankar, tycker jag. Men som så ofta annars tycker jag att det är svårt att veta hur man ska göra rent praktiskt. Man ska ju alltid börja med sig själv, men i fallet församling krävs det ju att man går ihop (eller går ur och startar något nytt, men det tycker jag sällan är en bra lösning). Och eftersom vi inte vet om något annat än de strukturer och mönster som finns i dag, känner jag mig väldigt fången. Jag vill verkligen se en förändring i hur vi tänker kring församling och hur vi är församling. Men jag vet inte hur jag ska göra.

- Lina

Avsparken har just gått för Frizons eget fotbollsmästerskap, Kristen cup. Man betonar att det är kristna lag som spelar med kristna regler och kristna bollar på den kristna planen "Nya Gamla Maranata". Eftersom turneringen som bekant är kristen börjar matcherna vid ställningen 1-1, för att inget av de kristna lagen ska lämna planen utan mål.

I Frizons begynnelse fick fotbollsturneringen kritik för att profan musik strömmade ur högtalarna. Utvecklingen går onekligen framåt. Jag har svårt att tänka mig att någon skulle uppröras av det i dag, bara tio år senare.

Det där tycker jag är intressant. Vi kan skratta och berätta skrönor om hur varmkorv förbjöds på Nyhemsveckan för att det associerades till fotboll som ju var syndigt. Men kan undra vad det kommer att skrattas åt i framtiden.

- Daniel

Klockan närmar sig tre och de sista spelningarna ska snart klinga ut. Här följer kvällens äventyr i punktform: 

Panelsamtal: IKON:s och Förtältets andra panelsamtal kan nog inte beskrivas som annat än en smärre succé. Knökfullt i tältet. Hundratals samlades för att höra Hardcorebandet Intohimo, David och Emily Åhlén från Bagiskommuniten samt missionären Victor John samtala om kollektiv, husförsamlingar och nya kristna gemenskaper. Mer om detta imorn.

Loney Dear: Emil Svanängen verkar gilla Frizon och Frizon gillar definitivt Svanängen. Spelningen var ett segertåg från början till slut och Loney bevisade ännu en gång varför man är en av de absolut mest intressanta musikakter det här landet har att erbjuda.

Praise Unit: Vet inte riktigt vad det är, men jag blir inte helt till mig i trasorna av den här typen av musik. Kören är grym, musikerna helt fantastiska och Joakim Arenius leder sitt anhang med pondus och felknäppt skjorta. Ändå blir det inte extas för mig. Jag saknar liksom ... melodierna.

Sessions: Jag har alltid älskat hiphop. Spenderade högstadiet och större delen av gymnasiet med byxorna två till tre decimeter under midjan. Sessions väcker minnena till liv och ger mig hopp om något jag saknat i det kristna musiklivet i Sverige sedan Alternativt sällskap la mikrofonerna på hyllan. Bra religiös hiphop med glimten i ögat.

 -Daniel

Det här är vackert, tycker jag:

Solnedgång över fält som aldrig verkar ta slut.

En promenad i ensamhet, och vända sig om. Se tältsiluetterna långt där borta, höra musiken från festivalområdet på avstånd.

Lyssna på musik som gör benen svaga och får allt runt omkring att försvinna för en stund.

Emil Svanängen säger under sin konsert att han brukar prata om Frizon-publiken när han är ute i världen och spelar. För att vi sjunger så rent att vi fasar ut oss själva ("och vad det egentligen betyder får ni slå upp i en bok, men det är bra"). 

Sen spelar Loney, dear Sinister in a state of hope, låten jag lyssnat på om och om igen under våren. På ensamma promenader då jag försökte hålla fast vid hoppet. En vår jag tillbringade i Moldavien som volontär på ett ungdomshem. Blundar och på en sekund är jag tillbaka igen. Musik har den förmågan, att konservera känslor och tider som flytt.

- Lina

IKON-medarbetaren Lottie Eriksson predikade om Guds rike under kvällsmötet. Och hon gjorde det bra. Finstämt, men med inneboende tyngd och svärta.

Hon berättade att hon aldrig förstått människor som säger "Det händer inte mig". Själv är hon ständigt redo för katastrofen. Döden tänker hon ofta på. Enligt Lottie får denna mörka fond i hennes liv henne att verkligen uppskatta livets ljusa sidor. Tänkvärt.

Bredvid scenen stod en kostnär och målade hennes budskap i mörka penseldrag. Jag gillar den där tanken att släppa fram kreativa människor i gudstjänsten med andra gåvor än den musikaliska. Frizon har dock kört konstnärsgrejen de senaste åren och jag kan tycka att det är dags att ta ytterligare ett steg.

Nästa år vill jag se en pantomimartist, en akrobat eller varför inte en jonglör tolka predikan.

- Daniel

Som Daniel skrivit nedan intervjuade jag tidigare i dag några personer under rubriken "Kristen tro i handling".

Jag tycker att det är väldigt svårt det där. Att ha ett helt liv, där mina ord och mina handlingar passar ihop. Max (en ur samtalspanelen som även är omslagspojke på senaste Ikon-numret) sa att vi som kristna måste börja utsätta oss för skarpa lägen. Vara i sådana situationer vi inte har kontroll över, där fina teologiska formuleringar inte hjälper. För det är då det händer.

Och jag håller med. Jag pratade med en kvinna efter intervjun som jobbade med utbildning i diakoni. Vi diskuterade bland annat på hur många församlingar enbart fokuserar på det teoretiska, på undervisning, men glömmer bort det praktiska. Som att vi tror att det andra ska komma automatiskt bara för att vi hört det tillräckligt många gånger. Men jag tror inte att det är så. Att bara för att man kan teorin så kan man praktiken.

Att lyssna och rent teoretiskt förstå att vi ska glädja oss med dem som är glada och gråta med dem som gråter, att allt vad vi vill att människorna runt omkring ska göra för oss, det ska vi också göra för dem. Att vi ska ge de hungriga mat, de törstiga dricka, att vi ska ta emot främlingar, ge kläder till dem som inte har några, besöka de som är sjuka och de som sitter i fängelse, är en sak. Det är en helt annan sak att sen faktiskt göra det, och veta hur.

Jag tror inte att det kommer automatiskt att prata om sin tro, att köpa mat till hemlösa, bjuda över den ensamma grannen på fika. Det måste vi öva oss i. Och när våra församlingar bara ger oss den teoretiska biten blir man väldigt ensam i sin längtan efter att göra sin kristna tro till något praktiskt. För ensam är inte stark. Vi behöver människor som hjälper oss, stöttar, säger till oss när vi gör fel, delar med sig av sina egna erfarenheter.

Jag tror att kyrkan och Gud behövs överallt i samhället. Därför måste vi samarbeta mer mellan kyrka och samhälle. Vi måste lära oss och öva oss i att uttrycka vår tro i praktiken. Stötta varandra i alla delar av våra liv. För om Gud finns så får det konsekvenser för alla aspekter av livet. Ingen del handlar mer eller mindre om Gud. Inga delar är mer eller mindre andliga. Och därmed kan alla delar berätta något om Honom.

- Lina

Det blev ett lyckat panelsamtal i Förtältet. Programmet i tältet arrangeras av IKON1931 i samarbete med Liljeholmens folkhögskola. Bloggkollegan Mattebo ledde samtalet om kristen tro i handling med fast hand.

Mycket av samtalet kom att kretsa kring det faktum att kyrkans satsningar ofta stannar innanför de egna väggarna. 

Max Wetterlund i mitten av bilden jobbar och lever tillvardags bland hemlösa i Malmö. Han påpekade att det ofta blir krockar mellan hans livsstil och den kristna kulturen i Sverige.

- Många av medlemmarna i kyrkan väntar fortfarande på att jag ska växa upp och börja klä mig som dem. Flera gånger har jag tagit med hemlösa vänner till gudstjänster utan att någon sagt hej till dem, berättade han.

Därefter konstaterade han att det är genom just dessa tilltufsade individer han lärt känna Gud.

Panelsamtalet i sin helhet kommer förhoppningsvis under morgondagen. Nu väntar nytt samtal om kollektiv, kristna gemenskaper och husförsamlingar och därefter en konsertnatt med bland annat Loney Dear.

Följ med!

På vägen hit bad min vän och resekamrat mig att berätta om Frizon. Det är första gången han ska vara med på Frizon och hans främsta förutfattade mening var att det är en stor "köttmarknad" (det vill säga massa ungdomar som i sina snyggaste outfits vilt raggar på varandra).

Det är få kristna sammanhang jag känner mig bekväm i längre, svarade jag. Men Frizon är ett av undantagen. Och för det är jag dem evigt tacksam. För jag behöver det, gemenskapen, förbönen, förebilderna, de nya tankarna, uppbrotten.

Tidigare i somras skickade jag ett mejl till en tjej jag aldrig träffat men ändå kommit att tycka om. I hennes tidigare mejl hade hon skrivit att hon tyckte att det var lite för mycket yta över vissa saker på Frizon. Och lite för mycket "kram-i-korridoren-kristenhet".

Ja, Frizon kan sannerligen vara en estrad för allt vad frikyrkosubkultur heter, svarade jag. Jag har flera gånger känt mig fruktansvärt ensam och väldigt otillräcklig för att jag inte pallat med det. Men. Jag tycker också att det är ett av de där kristna sammanhangen där jag faktiskt trivs. Där många människor bakom festivalen och de medverkande både tar sin tro på allvar och vågar ifrågasätta, ta upp det obekväma och se bakom det konventionella. Om man lyckas sila bort en del (och så är det ju med alla sammanhang, inte bara med frikyrkovärlden) så är det ett andningshål.

Ett andningshål. En plats att hämta kraft på. Någonstans där jag kan få hjälp med att möta Gud. Det är Frizon för mig.

- Lina

Under Frizon kommer IKON1931 att bjuda på ett knappt tiotal spännande panelsamtal med celebra gäster. Om tekniken och Gud är med oss, hoppas vi kunna lägga ut klipp eller hela intervjuer här på bloggen. Det är knappt tio minuter kvar tills det är dags för det första panelsamtalet: Where the action is - om kristen tro i handling ...

Vi håller tummarna. Om allt funkar kommer samtalet att kunna ses senare under kvällen.

/Daniel

Jag reste hela gårdagen. Först med bil, sen med tåg.

Jag älskar att åka tåg. Det är något med den ständiga föränderliga naturen utanför, att den lilla skogstjärnen där himmel och skog avspeglar sig inte går att se längre än några sekunder. Inte går att fånga. Alla de där små samhällena med namn jag glömmer så fort tåget lämnat perrongen. Med avskeden och återföreningarna utanför fönstret. De vackra och ofta nergångna stationshusen. Tankarna som kommer och går, utan att jag behöver fånga dem.

Jag reste från gästsängen i mitt ommålade gamla flickrum till en alldeles för mjuk tältsäng.
Från Höga kustens branta berg och djupa skogar till Närkeslättens ekdungar och vajande ax.
Från ljusa sommarnätter till mörka.

Kag trodde att jag att skulle få en lugn dag innan festivalen körde igång på riktigt. Tji, fick jag. Planerna ändrades och hittills i dag har jag skrivit och fotat till en artikel och en enkät om årets Frizon-tema (Uppbrott) som kommer att publiceras i Dagen imorgon, intervjuat Joakim Arenius för ett kommande reportage och försökt skicka iväg materialet vilket slutade med att jag fick mejla ett foto per mejl. Tidskrävande minst sagt.
Och nu förbereder jag mig för mitt första panelsamtal som vi kommer att ha ett antal av i Förtältet, vilket Ikon och Liljeholmens folkhögskola står bakom. Temat för detta samtal är "Where the action is - Kristen tro i handling", och jag tror att det kan bli väldigt intressant. Om tekniken fungerar kommer vi att filma alla samtal och sedan lägga upp dem på bloggen. Håll utkik!

Vad jag inte gjort i dag är dock att äta. Så nu ska jag springa iväg och försöka få tag på något ätbart innan intervjun börjar.

- Lina

Min första tanke när jag i går eftermiddag äntrade Frizon-land var folket. Vart kommer allt folk ifrån? Så långt ögat nådde, hundratals volontärer i full färd med att "göra festival", som jag lärt mig av artistansvarige Emmanuel Ingelsten att det heter. Fokuserade människor som löpte med walkie-talkies kors och tvärs genom festivalområdet medan hammarslagen från diverse tältbyggen ekade över fälten. Sånt imponerar.

Ett av de coolaste uppdragen hade dock Fredrik Arvidson. Med mycket manlig spade frigjorde han centimeter för centimeter av volleybollplanen från ogräs inför festivalens beach-volley turnering. Se hur han står där i all sin prakt ... Fredrik, en av Frizons hjältar.

/Daniel