Sista april. Firas med fotboll ute i det fria. Nu är denna månad slut och så även min tid här. Det är dags att lämna över fina, fina maj till någon annan. Fortsätt läs och fortsätt lev väl.

Jag säger hejdå med en spotifylista.

När man känner ångest över att ha behövt flytta ifrån sina närmsta vänner. Till en ny plats. En plats som känns lite sådär. Lämnat en trygghetsbubbla för en lite mindre trygg. Handlar på en ny Ica och inte längre känner igen alla busschafförer. Då är det fint att (nästan)varje morgon under tre månader få åka samma carpool som livets Mattias. En carpool som egentligen inte är en riktig carpool. Eftersom vi inte är mer än två. Och egentligen inte åker bil utan tåg. En trainpool. Och så känns oron lite mindre. #Ettvärdigtliv

Carpoolers är förövrigt ett tips på en riktigt bra serie som jag tror inte så många vet om...

...och Mattias är singel. Tips 2!

Idag åker jag buss. Min 23:e resa på den här turen. Cirka 230 timmar efter norrlandskusten. Jag skulle nog säga att jag är bussrutinerad. (Ja finns det inget annat att skryta om får man ta det man har.)

Är det något som aldrig slår fel på bussar (eller tåg) så är det att alla tjuvlyssnar. Vare sig man vill det eller inte. Därför ska man när en kompis ringer helt spontant börja prata om Jesus och berätta varför man är kristen. Så har man indirekt vittnat för minst tio personer.

Jag önskar att jag kunde sluta lägga fokus och energi på sådant som bara är trams och istället lägga den på det som är viktig. Att vara en sådan människa som bry sig och har tid. Tid att ringa vänner som bor långt bort. Tid att hälsa på. Tid att lyssna och tid att finnas. För att i slutändan. Är det enda som betyder något. Faktist de människor man håller kär. 

#Ettvärdigtliv

Mysigt ändå att vakna och se att OMFS släppt sin nya skiva "Fara". 

Ett band bestående av Fredric Johansson(mycket skägg), musikgurun-Sebastian och ett gäng andra fina människorna från min hemstad. Så fina att de låter dig ladda ner de flesta låtarna gratis. (Eller köpa.) Välja själv här.

Känner att min bussresa i natt är räddad.

Vara förkyld. Komma hem sent. Vilja stupa i säng. Upptäcka att det inte finns någon matlåda för morgondagen. Ställa sig och laga mat.

#Ettvärdigtliv

Här är en spotifylista jag gjorde för några veckor sedan åt en vän. Hon tycker om den. Jag tycker om den. Hoppas du gör det med. 

Idag är det "Save a local record store-day" och jag går ifrån mitt köpstopp för någon sekund. För om det är något jag tycker man egentligen ska lägga pengar på så är det musik. Och mat.

Högst upp på min lista ligger Fleet Foxes, This will destroy you eller Jonathan Johansson. Men eftersom det får vänta tills typ i maj blir det kanske Mogwais nya skiva. Som jag inte köpt än men tycker väldigt väldigt mycket om. Bilden är förövrigt från deras spelning på Debaser från några veckor sedan.

För lite över ett år sedan. Under mitt första år på journalistlinjen läste jag en kurs som hette personlig utveckling. Oj tänker du. Jajjemän säger jag. Införd med syfte att försöka rädda oss medie-elever från total undergång i form av identitetskriser och livssvackor vid 30. (Eller 40 för vissa... Hej Ola!)

Under en av lektionerna skulle man tänka ut vad som kunde göra en riktig arg. Det där som gjorde att det alltid brann till inombords. Vår lärare berättade att det som gjorde henne så oerhört upprörd var att se elever inte ta tillvara på sin talang. Något som i slutändan resulterat i det som hon själv sa var sin största utskällning av en elev. Just för att denne eleven vaskade sin talang. Själv satt jag där i salen och kunde jag inte komma på något. Inget som jag klockrent kände att DET, det gör mig minsann alltid upprörd.

Idag kom den. Insikten om vad det är. Nämligen människor som sätter sig på mig. Kör över en. Förutsätter att man inte kan. Sätter sig själva ett snäpp högre upp. Känslan av att nu räknas min åsikt lite mindre. Antingen av ingen anledning eller av anledningar som egentligen inte alls har något med saken att göra.

Som att U2 helt enkelt måste vara grunden till postrock eftersom jag inte spelat gitarr i flera år och kan hävda något annat. Som att folk vid intervjuer inte svarar utan börjar raljera över frågan i sig. Som att människor vid diskussioner härskar eller helt enkelt bara tar ner en flera nivåer för att man är ung. Eller kanske ännu värre... är en tjej.

Sånt där gör mig så arg!  

Fina Emil Svanängen vars musik varit mitt sällskap under oräkneligt många busstimmar efter norrlandskusten. Inte helt fel konsert en lördagkväll i april.

"In with the dark nights, in with the weight down clouds, suburbs and stations, longrange trains coming in how can you manage, how can you bear me now coming in fast, bringing the lights | keeping me calm,keeping me calm like you do | im tearing us down, how can you do? keeping me downin with the trains, rushing through the lands | in with the aeroplanes, breaking through heavy nights | where does it go? when does it sleep again | off with the devils, off with the devils keeping me calm, keeping me calm like you do, I love you, I love you,"

- E.Svanängen

Ikväll gick den helfestliga Melodi11 av spapeln ute på Kaggeholms folkhögskola. En årligt återkommande melodifestival som livesänds och produceras av skolans TV-elever. (Bra jobbat!)

Bidragen står musikarna för och i år vann min sedan tidigare personliga favorit. Hurra! Sameblod med låten "Feel my Breath". En electro-pop(nånting)-duo bestående av Mikael och Fredrick. Utöver de bidrag som de vann med ikväll har de också gjort ett antal andra helpeppade låtar. Dem kan du kan du lyssna på här och inom kort ska de även släppa en EP. Kolla in det!

Ibland sätter livsstressen igång. Ni vet. Den där stressen över allt s   om ska hinnas med i livet. Saker jag ofta för stunden inte ens vet vad det är. Men de ska ändå hinnas med. Stora beslut ska tas och man ska snabbt som bara den få igång det där stora maskineriet som kallas livet.

Jag kan få ångest av mindre.

Vid sådana stunder brukar jag tänka på Ola i min klass. Som på vår reportageresa till Island gick omkring i flipflops(för vi var ju utomlands) och en ”ned med monarkin-tröja på kvällarna.

Som vid 38-års ålder med två barn plötsligt bestämmer sig för att läsa till journalist och börjar på folkis. Och så känns livet helt plötsligt lite lättare. Att det kanske inte behöver vara så svårt.

Eller som min vän ”Pastorn” sa. Har inte alla en sådan? Den där personen som ändå är lite mer tänkbar till att passa in i yrkesrollen som pastor. I alla fall så sa min ”pastorn” såhär.

”Anna, livet är ett pussel. Du får bara en bit i taget”.

Jag är 16 år. Är på en helg för kristna skolgrupper. Känner inte många. Är sådär blyg och osäker och har av någon anledning hamnat vid samma cafébord som två äldre killar. Osäkerheten är total. Men jag har en fin Delicatoboll att äta upp så det är helt okej. Även kille-Nr1 har en Delicatoboll väntandes på honom vid bordet. Just för stunden står han däremot en bit bort. Under tiden passar Kille-Nr2 på att ta chokladbollen och gömma den. Kille-Nr1 kommer tillbaka till bordet och ser den tomma fläck Delicatobollen lämnat efter sig. Hans blick scannar av bordet och fastnar sedan på de utspridda kokosflarnen och de tomma omslagspapper som ligger framför mig.”Jaha... du åt upp min..”  Jag, som hamnar lite i chock över att bli anklagad över en sådan sak, försöker självklart ursäkta mig och stammande säga att så är verkligen inte fallet . ”Alltså det är okej, fortsätter han. Det gör inget om du åt upp min chokladboll." Jag fortsätter att neka och nu börjar han bli smått arg på mig.?”Det är okej om du åt upp min chokladboll. Men du behöver ju inte ljuga om det. Erkänn bara att du åt upp den.” Det slutar med att han lämnar bordet.

Kille-Nr2 skrattar. Han är lång, har randiga strumpor och jag undrar vad det här är för människa som inte säger något utan bara låter mig få ta hela skulden? Nuförtiden så vet jag att han heter Jakob Lundqvist och det är med glädje och stolthet som jag nu får ta över stafettpinnen efter honom. Jag kommer att blogga här i hela april(ursäkta förseningen) och du som läser är mer än välkommen.