Tackar, bockar och kliver av bloggscenen för den här gången. 

Tack alla som läst och alla kommenterat, här på bloggen eller på annat håll. 

Tack IKON för förtroendet.

Tack Jesus för korset.

Tack Gud för den kommande sommaren.

// Felicia

Ps. Min plantering har inte blivit så värstans imponerande än tyvärr... men plantorna lever och med lite tålamod och ännu mer sol och vatten ska det nog komma några blommor tillsist!

Ps2. Vill någon hålla koll på mej i framtiden välkomnar jag er till www.myspace.com/feliciabrandstrom

Igår lyssnade jag till en predikan där det pratades om att känna tilltro till Gud, om hur Gud kan jobba på olika sätt för att vi ska öka vår tilltro till honom. Det är svårt att våga lita helt och fullt på att Gud bär igenom allt. Det är svårt att inte oroa sej för framtiden, för hur saker och ting ska lösa sej, för vad som ska hända efter att man dör. Men vilken välsignelse det är att faktiskt få luta sej tillbaka i Gud och vila på Hans gröna ängar. Det är min längtan att få mer och mer mod att våga lite på att Gud alltid är steget före, alltid vill det som är bäst för oss. 

Jag kom nyss hem från en fikastund med en gammal kompis. Vi drack kaffe på trappen till en av Stockholms vackraste kyrkor och pratade om livet. Vid ingången till parken som kyrkan omges av stod det just "Han låter mej vila på gröna ängar, Han för mej till vatten där jag finner ro." Ibland kan det vara svårt att hålla koncentrationen uppe när man ber, det är så lätt att tankarna flyger iväg på annat. Men kanske man ska testa att bara be en fras i taget? Jag ska låta den meningen från Psalm 23 bli min bön under den kommande veckan. Som ett slags mantra. 

Det är dags för mej att checka ut ifrån IKONbloggen idag. Men eftersom jag inte skrivit någonting här på hela 3 dagar (oförskämt!!) så får det bli fler än ett inlägg under denna den sista dagen.

Vad e det för en dag? Det är den 31 maj. 

Klicka på länken ovan för att få veta mer.

Att cykla omkring i stan är ju en fantastisk sysselsättning. Idag cyklade jag 1 mil (ja, jag har mätt). Bara cyklade omkring i maklig takt och kollade på hus och folk. Hade jag cyklat 1 mil på gymmet hade jag varit död, men på det här sättet (på min ostadiga, men fantastiska, cykel!) så är det ju bara ett rent (!) nöje!

Dagens musiktips är den här grymma låten med Robyn. Får ont i hjärtat av texten och rysningar av hennes sång i refrängen. Wow, det kommer att bli tre bra album som hon kommer att släppa iår. 

Idag är jag trött. Och ropar på Jesus.

Rufus Wainwright - Agnus Dei

Idag är jag trött.

Trött på förväntningar jag har på mej. Trött på att förväntningar jag har inte infrias. Eller iallafall dröjer. Trött på att folk vill att politikerna i världens stormakter ska stoppa giftutsläpp men själva inte vill sluta torktumla handdukar för att "dom blir så riviga då!" Trött på att det är ok att snacka skit om offentliga personen bara för att dom är just offentliga. Trött på att konstiga ideal fortsätter att frodas och att jag faller i samma gropar som jag uppmanar andra att inte falla i. Trött på allt som måste göras och trött på bristen på saker som måste göras. Trött på antiklimax, motsägelser och paradoxer. 

Idag har jag funderat över vilka förväntningar man (jag) kan ha på livet. På Gud. På mejsjälv. På folk i min omgivning. På människor runt om i världen.

Idag har jag funderat över vad som händer om man har för höga eller, Gud förbjude, för låga förhoppningar.

...segregering i Jesu kropp. (Rom 12:4)

När jag stod och väntade på att bussen i lördags vandrade Jesusmanifestationståget förbi där jag stod. "Bröder och systrar i tron," tänker jag. Det var en salig blandning av människor som manifesterade sin tro på Jesus Kristus, och dom höll i Jesusplakat, bar Jesus-t-shirtar (hur skriver man egentligen det korrekt?!) och ropade Jesusslagord. Barn, ungdomar, medelålders, gamla, dom med typiskt svenskt utseende och dom med latinskt, afrikanskt eller arabiskt påbrå.

"Härligt," tänker jag, "nu får Stockholm se att Jesus inte bara är till för välmående, medelklass frikyrkosvenskar, utan för alla, oberoende av samhällsklass eller etniskt ursprung." Sen slår det mej att även om det var en skön mix av nationaliteter i tåget (dock så kanske alla var svenskar, men då med olika ursprung och påbrå) så gick dom med mörk hy med andra med mörk hy, dom med kepser som skyddar blek nordisk hy tillsammans med andra som bar keps av samma anledning, och dom med som ropade Schesus! gick tillsammans med andra som uttalar Jesus "Schesus".

Varför är det så? Varför finns det speciella koreanska församlingar? Etiopiska? Att det bl.a. kan ha att göra med språket är ju inte så svårt att räkna ut, men är det enda anledningen? Varför kan vi inte alla samlas under samma tak, vid samma tidpunkt för att fira gudstjänst tillsammans? Integrationsfrågan är svår. För visst vill man att vi "infödda" svenskar ska beblanda oss med invandrare och dom som idag är svenskar men som en gång varit medborgare i ett annat land i världen. Öka vår förståelse för varandra, lära oss av varandra. Samtidigt är det inte så svårt att förstå att vi lätt hamnar med folk från samma kultur som oss själva. Utlandssvenskar umgås gärna med andra utlandssvenskar; kanske för att vi förstår varandra, känner igenom oss i varandras beteenden, kan skratta åt och minnas typtypiskt svenska saker? Många jag känner som läst bitar av sin utbildning utomlands har inte sällan umgåtts mer med andra utbytesstudenter (som i sin tur kan komma från världens alla hörn) än med människorna från just det landet dom åkt till. 

När beror uppdelningen på sann segregering och när beror det mer på att människor tyr sej till dom av samma härkomst? 

Började skriva ett inlägg tidigare idag om några tankar jag fick ang Jesusmanifestationen som var igår. Jag funderade lite kring integration; integrationen i landet, i kyrkan. Jag blev aldrig riktigt klar med inlägget, men jag ska fila lite på det och publicera imorrn. Jag har dessutom sett filmen "Sin Nombre" ikväll, i vilken man får följa en tjej i Sydamerika som försöker ta sej över den Amerikanska gränsen. Ytterligare tankar om integration, gränser och nationaliteter föddes. Som sagt, det får publiceras imorrn. Efter tentan som skrivs klockan 10.00. Lycka till till mej!

Jag vet inte hur många halvfärdiga blogginlägg jag har skrivit dom senaste dagarna.

Tycker inte att jag får till något vettigt. Inget med tillräcklig substans i. Jag har påbörjat utläggningar om rökförbudet (som jag hyllar), det underbara vädret, något kring Jesusmanifestationen som är imorgon... Jag har raderat allt och tryckt på Logga ut. 

Nu är jag här igen. Tycker inte att jag får till det. Har inget stort ämne att behandla. Någon som vill ha min åsikt om nåt? Någon som vill få sin röst hörd? Någon som vill säga sitt? Hör av dej till mej så hittar vi på något intressant tillsammans!

Som sagt, Jesusmanifestationen imorrn. På dess officiella hemsida står det att den "inte vänder sej mot något." Det känns som någonting postitivt;att man helt ochhållet manifesterar sin tro på någon man är för istället för att protestera mot...ja, jag vet inte vad... det onda? Djävulen? Humanisterna? ( Obs!!! Vill absolut inte likställa humanisterna med Djävulen, dom råkade bara komma efter i min lista vad kyrkan SKULLE kunna protestera emot). Jag hoppas att vi är många som, vare sej man man är på plats i Stockholm eller inte, medverkar genom sina böner imorgon. Be för att Jesus ska bli synlig i de tal och konserter som kommer att hållas runt om i stan. Be för att människors taggar inte ska vändas utåt, utan för att deras längtan ska väckas. Be för att Gud ska vara närvarande, att media ska välja att uppmärksamma inte bara om något dåligt händer utan också när någonting bra inträffar. Och folket sade Amen...?!

Dålig "bloggetikochmoral" hos mej dom två senaste dagarna. Massor att göra och massor av fint väder har resulterat i att det inte riktigt funnits tid till att blogga.

Har min bror på besök - mycket trevligt.

Har besökt Skansen - kan varmt rekommenderas. (framförallt i vårskrud!)

Har, på Skansen, omringats av tusen och åter tusen skolklasser och funderat över om barn verkligen svor lika mycket när jag var liten som dom gör idag?!

F

Idag drar jag ner rullgardinen och tänder lampan. Måste, måste plugga.

Beyoncé får hjälpa till att avsluta dagen.

Tack Gode Gud för att du ser potential i alla mina brister, att du förlåter alla mina tillkortakommanden. Tack för att du älskar mej och för att jag får, iallafall försöka så gott jag kan, älska Dej.

I'm a train wreck in the morning
I'm a bitch in the afternoon
Every now and then without warning
I can be really mean towards you

I'm a puzzle yes indeed
Ever complex in every way
And all the pieces aren't even in the box
And yet you see the picture clear as day

I don't know why you love me
And that's why I love you
You catch me when I fall
Accept me, flaws and all
And that's why I love you
And that's why I love you
And that's why I love

I neglect you when I'm working
When I need attention I tend to nag
I'm a host of imperfection
And you see past all that

I'm a peasant by some standards
But in your eyes I'm a queen
You see potential in all my flaws
And that's exactly what I mean

I don't know why you love me
And that's why I love you
You catch me when I fall
Accept me, flaws and all
And that's why I love you
And that's why I love you
And that's why I love you

Don't know why you love me
And that's why I love you
Catch me when I fall
Accept me flaws and all
And that's why I love you

Ps. Kanske cheesy, kanske lite mycket Amerika; men är det bara jag som får gåshud när hon minglar med ängeln på slutet? 

Denna dag, som började så bra, verkar sluta i någon sorts rastlöshetsmarathon. Jag har varit extremt ineffektiv; läst engelsk grammatik i ca 10 minuter istället för 8 timmar, och mest suttit i solen och önskat att något skoj skulle hända. Och någon ork till att styra upp någonting själv, det har jag absolut inte haft. Jag gick förbi parken bredvid där jag bor och där luktade det blommor och sommarvärme, och folk samlades där för att njuta av eftermiddagssolen tillsammans. Själv gick jag hem, gjorde pannkakor och såg ett avsnitt av en halvdan serie medan solen gick ner.

Det finns så mycket att vara tacksam och glad över, men ibland är det så lätt att liksom bara tappa den där glädjen. Ibland ser man bara det man inte har istället för det man har. Som idag. Och ibland kan man tycka att alla andra verkar leva så mycket roligare och mer händelserika liv än en själv. Men kanske man i själva verket själv har målat upp en yta av att ha "så sjuuukt kul, " som dagens ungdom uttrycker det, och i sin tur får någon annan att se avundsjukt på ens liv. Ungefär som när man har sjuuukt snygga profilbilder och skriver dom bästa och ballaste statusuppdateringarna på Facebook. Då kan man ju lura vem som helst. Undra vem som har lurat mej idag? Och undra vem jag har lurat...?

Och jag som bara gick hem och gjorde pannkakor och våffelsmet.

Elvakaffe - check.

Sol - check.

Kapitel 2 i Carl-Henric Jaktlunds bok "Jesus gick vidare och kyrkan står kvar" - check.

Bra, svensk musik - check.

Tentaplugg - ...snart.

Ett snabbt godmorgon.

Har just ätit en snabb frukost. 

Snart blir det en snabb promenad genom parken till Filadelfiakyrkan för att fira gudstjänst. Tror jag. Velar lite och tänker att jag kanske ska lyssna på predikan via webben och hinna skriva klart lite grejer inför eftermiddagen. Men är det samma sak som att fira gudstjänst tillsammans med andra? Orden jag får höra blir ju desamma, men gemenskapen... Den är ju så viktig.Eller? 

Vad tycker ni? Kan man byta ut ett gudstjänstfirande på plats mot ett via webb-tv sändningar? 

Det här är en SÅ cool brud! Jag tycker det är spännande hur mycket vårt sätt att tala säger om vilka vi är. För visst uppfattar vi människor olika utifrån hur dom pratar? Men samtidigt är det ju det där, som alltid, att man aldrig kan veta vem en människa är bara av att dra slutsatser utifrån yttre särdrag. Eller är det så att alla göteborgare är goa och glada, alla norrlänningar lugna och harmoniska, och alla örebroare lite gnälliga till sättet?

Det finns en hel vetenskap bakom vårt sätt att prata; hög-/lågstatus, kvinnligt/manligt, klasstillhörighet, formellt/informellt osv osv. Och det verkar inte var en slump att rika människor i New York uttlar car (bil) med ett väluttlat r på slutet, medan de fattigare snarare säger ca. Och att dessutom är så att det är fler kvinnor än män som uttalar r:et. Kanske är det viktigare för kvinnor att uppfattas tillhöra en högra social klass? Men i London, där är det tvärtom. Där försvinner nästan alla s.k "non-prevocalic rs" när överklassen pratar. (Ja, det är sånt här jag studerar och nej, det är inte nördigt...!=))

Hur är det i Sverige? Pratar man olika i olika samhällsskikt? Pratar vi kristna annorlunda än dom som inte delar vår tro? Och pratar jag som troende olika i kyrkan än ute på stan?

"We are in the mountain moving business." Så sa Jim Wallis idag under ett möte under Utmanad-konferensen i Örebro. Bergsflyttarbranschen... Ja, för så sa ju Jesus; att med en tro stor som ett senapskort så kan vi kan flytta berg. Stora ord. Men svåra att förstå, för tron handlar ju inte om att prestera. Vi kan ju inte göra något för att förtjäna Guds nåd, men ändå verkar det finnas mått på hur stor vår tro. Eller? Och hur gör man för att få sin tro att växa sej större? Ännu mer stabil? För inte har jag flyttat några berg inte... 

Mycket folk var det som hade samlats i Conventum arena för att lyssna på denne Jim Wallis, som har "nåt" att göra med Obama. Tror t.o.m att Obama har varit med på bild på affischerna som gjort reklam för hans möte. Lustigt på något sätt; att en man marknadsförs med hjälp av en annan man.

Nu: soundcheck.

Sitter i ett gästrum i Örebo där jag ska sova efter en galen dag. Stressig morgon, bilresa till Örebro i en bil fullastad med instrument och folk, rep, soundcheck, några Frökusar och kaffe, och sedan gig med Praise Unit. Roligt, roligt men mycket, mycket. Och inte ett enda blogg inlägg har jag hunnit med under dagen, men en avlsutande hälsning får det bli. Som ett dagsavslut i kassan.

Vår konsert ikväll var en del av Equmenias riksstämma i Örebro. Jag hoppas på att under morgondagen sätta mej in lite mer i vad som egentligen händer här under helgen; vilka frågor prioriteras och vilka är det som möts här? Är det en helg då man kommer att bestämma sej för att satsa, ge Jesus ännu större plats i våra kyrkor och kliva ur den bekväma frikyrkobåten som vi så lätt hamnar i? 

En låt i vår (Praise Unit) repetoar behandlar just det här. Att inte bara "tänka utanför boxen" utan att också våga kliva ur båten och låta det bli fotspår där man har gått fram. Fotspår som vittnar om ett liv med Gud, om en tro som kanske inte alltid är superstark, men det är en tro på en Gud som alltid kommer att hålla vad han lovat och och som kommer att bära oss i vått och torrt. 

Get out of the boat it's time to walk on water.

Get out of the boat, God will lift you up.

Take a step in faith He won't let you down.

Don't hesitate he won't let you drown.

Get out of the boat, God will lift you up.

(T. Grenholm)

Dags att sova.

Felicia

En mycket fin dag har vi haft här i Stockholm.

Sol ute, sol inne. Sol i hjärta, sol i sinne. Det är fantasiskt vad solen gör skillnad. Sverige är helt klart ett trevligare land när solen skiner. Kanske det är något att ta med i partiprogrammen till höstens val? Eller bilda ett nytt parti. Solpartiet: soligt väder varje dag - varje människas rättighet. Skulle säkert fungera. Det är ju många konstigheter som verkar gå hem i dagens politik. 

Gud som haver barnen kär

Se till mej som liten är

Vart jag mej i världen vänder

Står min lycka i Guds händer

Lyckan kommer, lyckan går

Du förbliver Fader vår

Amen

Aftonbönen blir allt för ofta (alltid) nattebön, och allt för ofta somnar jag innan hunnit säga Amen. Och ibland kommer kraven på att be rätt, göra klyftiga formuleringar. Kanske Gud uppskattar rim? 

Men o, vad den här bönen kan ta oss långt. Skänka frid åt vår själ. Tänk att få vilja i Guds famn; överallt, dag som natt, varje vecka, i uppförsbacke och vid fritt fall.

För att följa upp min kruka med vårsådd så kan jag meddela att det börjat visa sig lite livstecken. Än så länge så går med andra ord allt precis som det ska!

I lördags sov jag middag för första gången på jag vet inte hur länge. Det kan nog vara både det bästa och värsta som finns. Själv insomningen är heeeelt fantastisk, men det är ju obeskrivligt hur konstigt man mår när man till sist vaknar upp! Jag var helt groggy och kom nog inte riktigt tillbaka ordentligt under hela den resterande dagen och kvällen. Och idag gjorde jag det igen, sov middag alltså. Mår lika konstigt idag, men hej och hå va trött jag var. Kan det vara järnbrist sedan blodgivningen för någon vecka sedan?

Ikväll är det rep med Praise Unit. Vi gör två konserter under Equmenias riskstämma i Örebro under Kristihimmelfärdshelgen. Torsdag och fredag spelar vi i Vasakyrkan och det är helt gratis att komma o lyssna. Tiden är 21.30 båda kvällarna. Varmt, varmt välkomna! 

Idag gav jag bort en hundralapp till en kvinna på stan. På vägen hem från en fikastund med några vänner så haffades jag av en kvinna som bad mej om hjälp. Hennes plånbok hade blivit stulen och hon och hennes dotter behövde hjälp till att kunna köpa tågbiljetter och ta sej hem. Hon sa att hon stått där i tunnelbanan i nästan en timme och bett folk om hjälp, men ingen hade velat hjälpa. Själv hade jag inga kontanter på mej och hade egentligen ingen lust alls att gå med kvinnan och ta ut pengar vid en bankomat. Jag hade ju bråttom. Dessutom så blir jag så skeptisk när en situation som denna uppstår. Kan jag verkligen lita på att kvinnan talar sanning? Vart kommer pengarna EGENTLIGEN att gå? 

I mitt huvud spelades ett scenario upp; jag hörde hur jag skulle kunna säga: "Tyvärr, jag har inga pengar och tyvärr så hinner jag inte gå med dej." Men samtidigt såg jag löpsedlarna: "Dagens människor har allt mindre hjärta för varandra." För vadå, nog hinner jag väl ändå avvara tio minuter för att hjälpa kvinnan att komma hem? Och inte går jag i konkurs av en hundralapp mindre? Och framförallt så ringde orden "Vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mej" i mitt inre (Matt 25:40). Vad skulle Jesus ha gjort i den här situationen? Han hade ju förstås vetat om kvinnan verkligen var i nöd eller inte, men visst hade Han velat hjälpa?

Misstänksam, och aningens  ambivalent, så valde jag tillslut att plocka ut en hundring (som även mina fina vänner ville vara med och bidra till ska tilläggas). Jag beslutade mej för att vare sej kvinnan talade sanning eller inte, så kanske bara det faktum att jag visade lite välvilja kunde betyda någonting för den här kvinnan. Det fick bli ett slag för den goda sakens skull. Och det kunde ju dessutom vara så att plånboksstölden och tågbiljetten var en bluff, men användes som täckmantel för ett ännu större problem. Nog kan det väl vara lättare att be folk om en sådan sak än att erkänna att man inte har råd att köpa mat för dagen? Kanske är det till att mätta magar som mina pengar kommer att gå? Jag kan inte annat än be Gud välsigna pengarna så att dom, på ett eller annat sätt, kommer till användning på det sätt som Han vill.

Men jag fortsätter att tänka på dom där hundra kronorna, funderar över om jag gjorde rätt. Är det min osäkerhet på kvinnans ärlighet som gör att jag inte kan släppa händelsen? Eller är det helt enkelt för att det är obekvämt att ge bort pengar? Kanske både och, men tyvärr så ligger nog mycket i mitt sätt att se på pengar. Det här är alltså inte en återberättelse av min egen givmildhet, utan snarare en bekännelse av min snålhet. Jag har många gånger bett Gud att göra mej till en glad givare, och jag har bett om att Andens frukter; kärlek, vänlighet och godhet, ska växa sej rikare i mitt liv. Jag vill tro att en händelse som den idag kan vara Guds sätt att forma och lära mej vad det innebär att vara Guds barn. Att låta mitt hjärta välja om jag vill följa Jesu exempel eller om jag hellre håller fast vid mina jordiska tillgångar.

Vad mina pengar (eller är det egentligen mina pengar? Har jag egentligen inte bara fått allt till låns?) tillslut används till förtäljer inte historien. Men min bön är inte bara att kvinnan ska bli hjälpt, utan också att Gud ska ha sett mitt val, se mina funderingar, och fortsätta att forma mej till en Jesu lärjunge. Och kanske kan det få bli en uppmaning även till andra att rannsaka sig själva och sin syn på pengar?

Felicia

Idag har jag spånat febrilt efter något att blogga om.

• Jag besökte Vasamuseet - kanske det kunde ligga till grund för något spännande inlägg?
• Det har varit uruselt väder - skulle det kunna bli intressant läsning?
• 90-talsfest har jag också varit på, och det finns ju mycket att säga om 90-talets musik, kläder och mellanstadiediscon... Men är det verkligen ett tillräckligt intressant ämne för en blogg?
• Några sidor ur Virginia Woolfs "Mrs Dalloway" hann läsas också... Men vad ska jag skriva om den egentligen? Att jag inte än så länge har väldans svårt att hänga med i damen Woolfs berättarteknik?

Det är fascinerande det där med tid, att det kan gå så olika fort. Vissa dagar går det en halvtimme på varje tiominutare men när man är sen, då väljer tiden att gå extra, extra fort. Är tiden relativ? "Allt är ju relativt," men vad inkluderas egentligen i ordet allt?

Kan Gud vara relativ?

"Sannerligen, jag säger er: om vetekornet inte faller i jorden och dör förblir det ett ensamt korn. Men om det dör ger det rik skörd." (Joh 12:24)

Här pratar Jesus om sin egen död. Han vet att han måste dö för att vi ska kunna leva. Tack vare att han föll i jorden och dog kan vi vara fulla av liv och spira som vårblommor. Vi får ha olika färger, ha olika storlek, vara nätta, kraftiga, söta, vackra, stadiga, skydda mot regn och till och med lite taggiga. Men för att en blomma ska växa och blomstra krävs vissa yttre omständigheter; näringsrik jord, vatten, solljus, lämplig temperatur och ett uns koldioxid. Gud ger oss vårt frö, men vi måste själva välja om vi vill investera i våra liv. Vill vi köpa in planteringsjorden? Orkar vi rota fram en gammal kruka från förrådet? Kommer vi ihåg att vattna plantan? (Läser vi Bibeln? Samtalar vi med Gud? Tar vi hand om vår kropp?) 

Idag sådde jag fröer av en blandad kompott vårblomster och såhär tråkig ser krukan ut nu:

Men enligt fröpåsen så kommer den om 2-3 veckor att vara prydd av en "färgrann blandning av styvmorsvioler, tusensköna och förjätmigej." För det är ju så, att utöver alla behov av jord, vatten och ljus, så tar det ju tid. Och ibland tar det dessutom lång tid. Vissa växter tar år på sej innan de visar sej, börjar blomma och tillslut ge frukt. Men blomma, det kommer det att göra!

Tack Herre för en ny dag. Tack för att solen gått upp på nytt och att jag fick vakna ännu en morgon. Jag lägger den här dagen i Dina händer och ber att Du idag, som alla andra dagar, ska vara min Herde.

Amen.

05-05-10: växlande molnighet, okänd temperatur, en massa fläng, en massa läsande, lagande av kedjehopp och lite musicerande med fantastiska Salem al Fakir.

...marginal hade jag när jag lämnade in mitt arbete. Hjälp.

Otroligt hur timmarna bara kan flyga förbi och allt man gör är att sitta på en stol, stirra på en datorskärm, tänka, klia sej i huvudet, formulera om, slå upp ett obekant ord, tänka ännu mer. Och OJ vad man också kan göra mycket annat än just det. Idag har jag även lyckats jobba, gå på naprapatbehandling, laga en tidskrävande lasange och lämna blod. Inte undra på att arbetet inte blev klart förrän i sista sekund...

Ämnet för arbetet var två dikter, bl.a. "On Being Brought from Africa to America" av Phyllis Wheatley. Hon blev som åttaåring skeppad från Afrika till Amerika och hennes engelska identitet fick hon från fartyget Phyllis som hon åkte med, och Wheatley var namnet på slavägarfamiljen hon ägdes av.
Vem eller vad låter vi definiera vilka vi är? 

"On Being Brought from Africa to America"
av Phyllis Wheatley

'Twas mercy brought me from my Pagan land,
Taught my benighted soul to understand
That there's a God, that there's a Saviour too:
Once I redemption neither sought now knew,
Some view our sable race with scornful eye.
"Their colour is a diabolic die."
Remember, Christians; Negroes, black as Cain,
May be refin'd, and join th'angelic train.

Hej!

Vet inte riktigt vad som krävs av ett sådant här första inlägg i en sådan här månadslång gästblogg... Kanske jättemycket, kanske ingenting alls. Men vilken grej ändå! Att få dela med sej av sina tankar, funderingar och upplevelser till människor i olika åldrar, på olika ställen i landet (världen?), alla med olika inställningar till den kristna tron och till livet i stort. 

Jag får nöja mej såhär nu; med att säga hej och tacka så hemskt mycket för förtroendet att få skriva här på IKONs hemsida. Och om sanningen ska fram så borde jag egentligen skriva på mitt litteraturarbete som ska vara inlämnat om några timmar. Jag borde ha skrivit i flera timmar redan, men ibland är det så svårt att komma igång. Kaffet lockar, att prata med vännen i Sydafrika lockar, att jazza loss till bra musik på Spotify lockar. Att komma igång med bloggen lockar.

Jag återkommer.
Felicia