Med en förhoppning på att värmen snart ska komma till Umeå så lämnar jag nu Ikon-bloggen.

Jag lämnar över stafettpinnen till nästa person med ett tack för alla fina ord i kommentarer och annat. Om det var något som du inte höll med om, eller något du höll med om för den delen, så skriv gärna det nere i kommentarerna.

Tack och jag hoppas du har en trevlig sista maj / Jocke Wikström (http://jochimedes.blogspot.com)

Bästa låten just nu:
Mos Def - Priority
(följ länken)

Hur kan vi leva i en värld där alla människor bara lever på ytan? Där vi aldrig kan förstå vad det är en människa känner förrän det är för sent?

Brett Easton Ellis skrev om det här fenomenet i sin bok American Psycho:

"I have all the characteristics of a human being: blood, flesh, skin, hair; but not a single, clear, identifiable emotion, except for greed and disgust. Something horrible is happening inside of me and I don't know why. My nightly bloodlust has overflown into my days. I feel lethal, on the verge of frenzy. I think my mask of sanity is about to slip"

I boken har fenomenet dragits till sin spets och för Patrick Bateman och hans "vänner" har livet blivit en tävling i vem som kan ha det dyraste och det bästa av allt som finns. I den ytliga bekantskapskretsen de lever i finns det ingen som vet vad någon annan känner. Patrick's psyke börjar långsamt brytas ner och till slut finns det inte längre någon skillnad på rätt och fel, bara en känsla av tomhet.

Den tomheten tror jag är det farligaste som finns för mänskligheten. Om vi lever ett helt liv på ytan utan att berätta för någon hur vi mår så kan vi nästan räkna med att det bryter ner oss till slut. Om den kristna gemenskapen ska vara någonting så borde den vara en plats där människor tillsammans kan få hjälpa varandra framåt på livsvandringen, för jag hoppas och tror på människor som visar vilka de är på insidan. En gemenskap där vi kommer närmare varandra och närmare Gud.

Jag tror att alla människor, innerst inne, har tankar och känslor som kan hjälpa andra som tror att de är lika ensamma.

Sanningen är väl den att jag bara är en trasig människa, precis som du. Bakom våra leenden så döljer sig äkta känslor som bara längtar efter att få komma fram. Det betyder inte att vi alltid kommer att ha ångest, må dåligt och vara ledsna. Det betyder bara att vi kan få vara de vi verkligen är, i både sorg och glädje, och den äktheten är vad livet borde handla om.

"Heaven knows we need never be ashamed of our tears, for they are rain upon the blinding dust of earth, overlying our hard hearts"
- Charles Dickens

Bästa låten just nu:
As Cities Burn - Pirate Blues
(följ länken)

Det regnar i Umeå.

Jag brukar ibland få en naggande känsla av att det skulle kännas bättre att bara ge sig ut och vandra. Lite som Paradis-Oskar i Rasmus på Luffen, att bara få släppa alla bekymmer och  ge sig iväg ut i natten. Into The Wild.

Det måste finnas en anledning till att de tankarna kommer. Jag tror det måste vara av samma anledning som gör att hunden sitter fastkedjad ute i regnet istället för under taket utanför ICA Supermarket på Teg. Livet är till för att levas.

Vi människor fastnar så lätt i mönster och tänker att det är mönstren som ska styra våra liv. Det är skolan, kyrkan eller jobbet som ska styra vilka vi är - vi tänker aldrig på att Gud kanske blir synligast när vi får springa ut i sommarregnet och möta honom som dem vi verkligen är.

Jag hoppas att jag kan lära mig själv att följa mina ingivelser ibland, jag tror att man blir bättre på att leva då.

Bästa låten just nu:
Fleet Foxes - Helplessness Blues
(följ länken)

I min hemstad Härnösand finns det en gubbe som heter Ingemar och en tant som heter Violet.

Han har varit med i Pingstkyrkan där i en väldans massa år och han har alltid varit en uppmuntrande själ. Det är i alla fall vad min Farmor Violet har sagt, och jag har svårt att tro något annat. Så fort jag hade spelat i kyrkan så var han alltid en av de första som kom fram och sa "Tack Jocke! Du har fått en fantastisk gåva att spela och sjunga". En sådan kommentar från någon som man ser upp till när man är ung och funderar på livet, kan betyda så mycket att det är svårt att beskriva. Jag känner till personer som kanske har lämnat kyrkan eller inte ens är troende längre men som ändå ser upp till Ingemar för hans enkla och uppmuntrande sätt.

Jag har svårt att inte se upp till äldre människor som vågar uppmuntra den unga generationen i kyrkan. Det är så lätt att tänka på sina egna problem och bara inte förstå sig på alla konstiga saker som en ny generation har för sig, men jag tror att det kan finnas en befrielse i att få ställa sig bakom de unga ibland. Jag kan säga utifrån erfarenhet att det är lättare att se upp till en människa som ger ett uppmuntrande ord då och då än en som har fastnat i gamla mönster.

Min Farmor är en annan person som är så där fantastisk. Hon sitter allt som oftast och läser kristna böcker när hon inte är i kyrkan och hon kramar alltid om barnen och ungdomarna när hon är där. Jag tror aldrig att jag har hört ett ont ord sägas om min Farmor och det måste nog vara på grund av hennes stora hjärta. Hon försöker lära sig namn så fort det kommer nya barn eller ungdomar till kyrkan så att hon kan prata med dem. Alla tycker om Farmor Violet!

Ibland hör man historier om hur äldre människor bara vill bevara kyrkan exakt som den var när dem var unga, men jag känner ingen rädsla inför det, för i min hemstad Härnösand finns det en gubbe som heter Ingemar och en tant som heter Violet - så det lär nog lösa sig till slut.

Lämna gärna en hälsning till din Ingemar eller Violet i kommentarerna!

Bästa låten just nu:
Håkan Hellström - En Vän Med En Bil
(följ länken)

De bästa filmerna är ofta dem mest oväntade.

Jag såg en film för ett tag sen som heter The Sunset Limited. Det kan ha varit för att det var två bra skådespelare i huvudrollerna, det kan också ha varit för att den hade högt betyg på IMDB, det kan till och med ha varit så att jag bara ville se en film. Jag vet inte vad anledningen var till att det blev just den, det bara blev så helt enkelt.

Efter fem minuter var jag fast. Filmen är enkelt sett bara en dialog mellan två gubbar: en vit, välutbildad ateist som försökt ta sitt liv och en svart, kristen, före detta brottsling som stoppade honom innan han hoppade framför tåget. Konversationen vandrar mellan varför den vita mannen ville ta sitt liv och berättelser ur den svarte mannens liv. Samtalet kommer ofta in på hur den svarte mannen tror att Gud kan hjälpa den vite mannen, och de behandlar inte döden med silkesvantar direkt.

Ämnet som dialogen berör är så intressant att så fort filmen tog slut så började jag om från början och såg den en gång till. Balansgången mellan livet och döden, och tanken på ett liv efter detta spelas ut så långt det går åt båda riktningar och känslorna i karaktärerna går ut genom rutan och rakt in i hjärtat på åskådaren. Den här filmen är inte en kristen film, den är något mycket bättre, den är en viktig film. Den får åskådaren att tänka och fundera över Gud och Mänskligheten.

Jag vet inte hur det är med dig, men jag har alltid velat göra en sån där text som står på omslaget till en film, so here it goes: Sanslöst bra! 5 av 5 Ikoner!

Bästa låten just nu:
Neil Young - My My, Hey Hey
(Följ länken)

Det finns inget som en plågad själ.

Jag tror att storheten i Johnny Cash's musik var att han hade förmågan att vidröra människor. Anledningen till detta var förmodligen för att han inte försökte dölja saker, han försökte inte vara Elvis eller Jerry Lee Lewis, han försökte bara vara Johnny Cash. Om man lyssnar på vissa av hans tidiga texter så kan man höra hur han låter publiken följa med honom in till sitt innersta.

Love Is A Burning Thing
And It Makes A Fiery Ring
Bound By Wild Desire
I Fell Into A Ring Of Fire

Den här texten handlar i stort sett om otrohet, ett ämne som var högst omoraliskt och fel att sjunga om i den amerikanska södern under den här tiden, men Johnny kände att han hade något att berätta om sin smärta. Han var djupt besviken på sig själv för att han inte kunde hålla ihop sitt äktenskap och att han istället vände sig till andra kvinnor i sitt sökande efter kärlek. Enligt Johnny själv så hade han alltid varit kristen, vissa stunder kanske lite mer vilsen, men han hade alltid haft sin tro.

Vart finns den där öppenheten bland kristna idag? Vi delar inte våra liv med varandra. När vi mår dåligt tror vi att vi är den enda människan i hela världen som mår dåligt och låter hellre våra synder styra oss ända ner i botten innan någon annan får märka något. Alla går runt med händerna i ett fast grepp om sina hjärtan för att inte släppa in någon som inte borde få se vad som finns där. Ibland känns det nästan som att vi är så rädda att visa oss som något annat än perfekta att den kristna gemenskapen inte blir något mer än sneda leenden och ett tomt Halleluja...

Jag vill inte ha det. Jag vill ha det brustna Halleluja som Leonard Cohen sjunger om. Den där äkta längtan efter Gud som inte kan döljas eller dämpas. Jag vill tro att Gud går mot mig och jag mot honom, jag vill tro att människor vill följa mig på den vägen. Jag vill tro att alla människor är brutna och med trasiga hjärtan, om inte nu så någon gång tidigare i livet. Jag vill också tro att vi kan hjälpa varandra att nå målet, vad är annars vitsen med att tillsammans prisa Gud?

Jag vet inte varför det är så här, och jag vet att jag inte är bättre än någon annan på området, men jag försöker lära mig att ställa dörren till mitt hjärta på glänt lite då och då. Det är faktiskt rätt uppfriskande att prata med människor om verkliga saker ibland, och jag tror och hoppas att Mr. Cash håller med mig där uppe någonstans...

Dela gärna dina tankar om livet, ärligheten och kyrkan i kommentarerna. / Jocke

Bästa låten just nu:
Johnny Cash - Hurt
(följ länken)

Jag vill inte dö.

Det finns en bok som heter 'Adrian Plass he(m)liga dagbok'. I den har författaren gjort en fiktiv dagbok om sitt liv som kristen, med mycket humor och mycket känsla. Det som jag tycker är mest fantastisk med den boken är hur den på något sätt lyckas fånga så mycket av allt det bra och märkliga vi kristna håller på med. Några sköna exempel är när Adrian försöker flytta ett gem med trons kraft eller när han ber om ett tecken från Gud och känner sig manad att skriva ner följande meddelande på en papperslapp: "Köp en trädgroda och döp den till Kejsar Wilhelm".

I ett inlägg ur dagboken säger Adrian att han är rädd för att dö. Han vill inte lämna sin familj mitt i natten, han vill hellre väcka dem och spela monopol till solen går upp. Jag kan absolut känna igen mig i det. Jag vill inte heller dö. Himlen känns ofta som något diffust och märkligt, och frågan är väl egentligen varför det är så?

Jag hittade en video på YouTube som rörde mig till tårar. Den visar hur amerikanska soldater kommer hem och överraskar sina helt ovetande familjer. Det var inte för att de var amerikaner, eller för att de var soldater, det var någonting större som grep tag i mig och mina tankar började flyga iväg emot det. Jag tror på något sätt att när Gud, som fadern, kommer att möta upp med oss efter döden så kommer känslan som de här barnen upplever få återspegla sig i våra liv. Ingen av oss kommer att kunna vara helt förberedd på vad som kommer att hända.

Jesus ville förmodligen inte heller dö där i slutet. Han hade det nog lika svårt som oss när Han gick omkring där i Getsemane och bönade och bad om ett annat sett att möta sitt öde. Han var människa precis som vi och ville nog inte heller lämna alla de vänner han hade fått längs vägen. Jag tycker att det är en tröstande tanke.

Jag vill fortfarande inte dö, men jag lever i ett hopp. Ett hopp om att allt kommer att ordna sig till slut. Jag tror att Gud är större än vi någonsin kan ana, och jag tror att Han kan visa vägen om vi bara följer Hans exempel och gör allt vi kan här nere för de runt omkring oss.

Bästa låten just nu:
Jonathan Johansson - En Hand I Himmelen
(följ länken)

Jag har varit några dagar nere i Skövde och hälsat på lite vänner där. Tips till alla som har vänner utspridda i landet: plugga på distans. Nu när natt-tåget har rullat ut från perrongen känns det dock lite motigt att bo så långt upp i Sverige. En av mina vänner sa: "Du skulle hinna se Sound of Music fyra gånger på resan om du ville" - och då börjar man ju onekligen begrunda sitt liv och vad det var som besatte en att flytta upp till Umeå.

Trots det är det ju dock rätt trevligt att resa och nästan varje gång jag sätter mig på ett tåg så tänker jag på Tomas Andersson Wij's låt "Mellanstora, mellansvenska städer". En liten fin visa om att leva och resa i det lilla landet lagom. Jag tycker att han fångar den svenska mentaliteten så fantastiskt bra i refrängen:

"Och fast jag ofta längtar bort
Är jag kvar här ändå
I den värld som jag känner och begriper
Och fastän vintern är för lång
Och kostymen lite trång
Är det här den värld jag känner och begriper"

Är det inte precis så det känns ibland? Den där lite molokna, melankoliska, svenska mentaliteten. När jag hör textrader som denna känner jag en sorts märklig stolthet i att vara svensk. Vi är en nation som vet att vi inte är bäst, störst och vackrast, och vi känns på något sätt okej med det ändå. Vi är landet som har förstått att vi inte är fullkomliga än, utan att vi ibland får vara svaga och hjälplösa tillsammans istället. I en tid när Sverige sakta håller på att splittras och stängas igen så kan det vara värt att påminna sig om det lite då och då. Vi är väldigt många i Sverige som vill att vi ska hjälpa våra stapplande medmänniskor på samma sätt som vi skulle vilja bli hjälpta när vi stapplar. Jag skulle vilja hoppas att det är så i alla fall, för det är ett land som jag vill leva i. Det är den värld som jag känner och begriper, och jag önskar att det skulle vara din också.

Mina ögon rör sig mot klockan nere i högra hörnet av min skärm och jag märker förvånat att jag knappt åkt en timme sen tåget startade. Urval utanför mitt fönster: rådjur, skog, kalhyggen, åkrar, vitsippor, väldigt många röda hus samt en nedlagd häftstiftsfabrik. Tomas Andersson Wij guidar mig igenom landet och jag försöker övertyga mig om att gödsellukten som läcker in genom fönstret inte är så farlig ändå. Heja Sverige!

Bästa Låten Just Nu:
Tomas Andersson Wij - Mellanstora, Mellansvenska Städer
(följ länken)

Hej alla fläckfria människor därute och alla ni som är lite mer som mig också.

Jag heter Jocke och har vanligtvis en blogg på blogspot som heter Jochimedes. Där skriver jag ibland om hur livet så lätt stannas upp och fastnar i gyttjan av den grå vardagen. Ibland skriver jag också om att jag älskar South Park eller varför musiken är en underbar del av livet, eller varför det finns så många idioter eller att Gud känns som att han är lite väl långt borta ibland.

Under det senaste året har jag fått för mig att livet blir lite mer värt att leva om man delar det med andra. Människor har alltid varit lite av ett mysterium för mig under större delen av min uppväxt. Det är inte det att jag inte vet hur jag ska föra mig i sociala sammanhang, utan mer så att jag alltid har värderat ensamheten högt. Jag brukade tro att det inte fanns någon känsla som att få bo hemma och få gå omkring i en tvåplansvilla helt för sig själv och att bara få vara fri att göra det man vill. Sjunga omoraliska låtar högt och dansa omkring i alla rum. Gradvis har mitt liv på ett konstigt sätt vänt sitt ansikte tillbaka mot mina medmänniskor och jag har börjat inse något som jag inte riktigt kunde se i ensamheten.

Människor som sätter för stor vikt vid sin ensamhet blir ofta väldigt inåtvända och navelskådande. Inte på det sättet att man kräver andras godkännande hela tiden, utan mer genom att det man själv gör blir det absolut viktigaste - det är det som gör att livet är värt att leva. Jag har upptäckt att om man vänder blicken utåt så är det alltid mycket enklare att också vända den uppåt till något större. Om du håller fast vid ensamheten som en sköld så skulle jag tipsa dig om att prova släppa den, om än bara för en stund, och plocka upp en kompis istället. Allt blir så mycket intressantare då.

Jag vet att det säkert finns många ute i det här gigantiska, utsträckta internet som kanske skrattar åt att en man vid 21 års ålder inte har upptäckt en sådan här enkel grej om livet förrän nu, men jag tror att det har att göra med att jag lockas till de enkla sanningarna. Det är alltid de som har störst kraft. Jag tror inte att jag någonsin kommer att komma till den punkten att jag kan släppa taget om min ensamhet helt och hållet, men jag har åtminstone tagit det första steget.

Jag hade tänkt att allihopa av er skulle stanna kvar och kolla in mina Maj-bloggar här på ikon1931. En grej jag tänkte föra vidare från min egen blogg är den Bästa låten just nu. För alla er med Spotify är det bara att följa länkarna längst ner på varje blogg. Lämna gärna en kommentar så syns vi på en stund då!

Bästa låten just nu:
Cat Stevens - Sitting
(följ länken)

Kärlek / Joakim!