Hej!

Ikon har ju fått en ny hemsida, och därför har adressen till min blogg bytts ut. Nu kan ni hitta mig på www.ikon1931.se/blogg/bloggare/lina

Så, ni som har lagt till bloggen på Bloglovin eller i era rss-flöden, kom ihåg att ändra!

Hoppas ni följer med, den nya bloggen är mycket finare, promise! Och där finns en del inlägg ni inte läst, tror jag bestämt.

Kram på er!

Jo, jag vet.

Det har gått alldeles för lång tid sedan sist. Förlåt.

Jag har haft så mycket annat för mig som jag behövde prioritera före bloggandet för att inte gå isär. 

(Det här har jag gjort bland annat: varit i Tanzania med min familj, gjort klart mitt slutprojekt i skolan som till viss del publicerades i senaste numret av musikmagasinet Novell, blivit färdig med min journalistutbildning, flyttat tillbaka till Stockholm, varit i Ö-vik på min enda semestervecka i sommar, skrivit på min bok som kommer ut i höst, och börjat mitt sommarjobb som vikarierande redaktör på IKON.)

Återkommer om den långa parentesen, var så säker! Men nu vill jag mest bara peppa er som befinner sig i Stockholmstrakten nästa fredag att komma på releasefest för IKONs nya hemsida som vi släpper snart.

Mellqvists café klockan 19 är det som gäller! Skön musik, tilltugg, mingel och halva priset på Mellqvists berömda sortiment, plus det splitternya juninumret.

Jag vill gärna träffa er, så kom, bara kom!

Kolla in facebook-evenemanget här!

Eftersom jag har fullt upp med annat, och inte hinner skriva så många bloggposter, publicerar jag istället en novell som vi fick till uppgift att skriva i skolan. Så, varsågod, läs om du har lust. Och ha en fin helg!

Ps. Novellen är inspirerad av det här fotot.

Har du hört att svanar älskar varandra livet ut?

När han tittar upp till vänster ser han att hon ligger uppe på bagagehyllan.

Han blinkar till.

Hur länge har hon legat där?  

Hur länge har han sovit?

Hon tittar rakt på honom, och han vänder snabbt bort blicken. Vrider istället huvudet åt höger, mot landskapet som försvinner innan han hinner reflektera över vad han ser. Men snart sneglar han mot hatthyllan igen. Hon ligger kvar. Med blicken stadigt på honom.

Hon har en vit kofta, som hon liksom är invirad i med luvan över huvudet och händerna indragna i ärmarna, har svarta byxor, mörkt långt hår, spretande tår med röda tånaglar. Benen hänger och dinglar, och från hans vinkel syns bara hennes ena öga eftersom hon ligger så nära kanten.

Hon viker fortfarande inte undan med blicken. Och hon måste blinka samtidigt som honom, för han ser henne inte göra en minsta rörelse.

Han kommer att tänka på att han en gång hörde en kvinna berätta om ett par hon sett mötas på ett tåg. Hon satt mitt emot dem och de bredvid varandra, men de kände inte varandra sedan tidigare. Hon berättade hur de liksom först trevande började prata men när de skulle kliva av så kändes det som om de hade känt varandra alltid, för de hade pratat om liv och död och vad de gjorde igår och varför de båda ville tatuera in en talgoxe på bröstet.

Men hon på hyllan säger inte ett ord.

Inte han heller.

Han vill säga att hej, du verkar också vara en sådan människa som bygger ett paraply med ett inbyggt moln ovanför, hänger upp gröna äpplen i ett rönnbärsträd för att snabbt få ett eget fruktträd och som försöker bygga jättestora tekoppar i gips för att ha guldfiskar i men när det väl kommer till kritan så känns det för hemskt att stänga in dem så.

Men istället tänker han på butiken närmast huset där han oftast bor. Där han handlade igår och blev tvungen att torka bort en tår framför tomatkrosskonserverna. Att han inte alls brydde sig om att han pratade för högt i telefonen om alldeles för privata saker, för han känner inte någon i staden där han bor. Han sa till sin bästa vän att det här kommer aldrig att gå, vet du. Jag kommer aldrig att träffa någon. Jag kommer att få ta hand om dina barn, istället för mina egna. Men det är ju faktiskt fint det också. Jag kommer att älska dem så att det gör ont, sådär som jag älskar dig, och kanske lite mer. 

– Vart ska du?

Han rycker till, kommer ihåg att han sitter på ett tåg med en kvinna som ligger på en hylla närmast taket.

– Till den där lilla byn med det vackraste stationshuset, inte för att det på något sätt är perfekt eller ens idylliskt, utan för att det varje lördag står en gammal man där och väntar på en annan gammal man som kommer med 12.10-tåget från det andra hållet.

Hon ler. Hoppar ner från bagagehyllan.

Han tycker plötsligt att hon liknar en svan. Svart, vit och graciös.

Hon sätter sig snett mitt emot honom.

– Visste du att svanar alltid lever med samma partner livet ut, och att om den ena dör så skaffar inte den andra en ny? säger han.

Hon svarar inte, men hennes pupiller blir mindre.

– Och präriesorkar och pingviner och albatrosser håller också ihop hela livet ut., fortsätter han. Och gibboner, som är en apa med väldigt långa armar och ben, och som sjunger för att bekräfta samhörigheten inom familjen. Ibland sjunger honan och hanen duetter och…

Hon avbryter honom:

– Visste du att uppskattningsvis bara tre procent av däggdjurens arter har monogama relationer? Och att ny forskning har visat att separationer mellan svanar är mycket vanligare än man tidigare trott och att även om djurpar lever tillsammans så knullar de runt ändå. För enligt DNA-tester kommer deras ungar sällan eller aldrig från deras partner.

Han svarar inte. Hon fortsätter:

– Jag hörde ett föredrag med en psykolog en gång som sa att vi inte är gjorda för att leva med samma partner livet ut. Att det ju är helt omöjligt. För vi förändras hela tiden och hur stor sannolikhet är det att två människor ska utvecklas exakt likadant? Människor som lever ihop ett helt liv gör bara det för att de är rädda, inte för att det är bäst för dem.

– Jag hörde nyss en forskare som berättade att studier visar att gifta par mår psykiskt bättre än ogifta, säger han. Att gifta män har mindre risk

Tänkte bara säga att om ni tänker åka på festivalen Frizon i sommar, får ni gärna komma och samtala om ensamhet och relationer med mig!

(Klicka på bilden för att läsa mer om mitt seminarium, och massa annat bra som händer.)

(Det här inlägget skrev jag förra året den 8e mars, men kanske har jag fått några nya läsare, och kanske har ni andra glömt bort att ni läst det. Så, här kommer ett inlägg i repris.)

Det där med att vara kvinna - min kvinnlighet - var inte något jag funderade över. Var liksom aldrig något komplicerat. Förstod inte diskussionen om hur man skulle vara, om man var man eller kvinna. Man bara är väl det. Tänkte jag.

Men sen kom andra runt omkring och gjorde den lilla pusselbiten, att jag är kvinna, till den allra största. Minns hur fröken tog mig åt sidan på lekis en dag och sa att du kan ju leka med pojkarna också. Hur jag nästa dag byggde tågräls med min granne som råkade vara pojke, och att det helt plötsligt kändes speciellt. Trots att vi hade lekt med varandra alltid.

Och då blev kvinnligheten något jag måste förhålla mig till. Det finns internationella kvinnodagar, jag måste välja kön i enkäter, får generellt sett mindre lön. Jag borde raka benen och inte ta för mycket plats. Inser att andra människor tror massa saker om mig för att jag har den där kvinnobiten i mitt livspussel.

Kvinnopusselbiten pimpas med blinkande lampor och målas i lysande klarrött och det är klart att de andra då hamnar i skymundan. De andra bitarna som sammantaget gör att jag är jag. Den där kvinnobiten görs rund och stor, blir till ett nav som allt det andra ska passas in efter. Och plötsligt så är jag inte längre ett mysterium; någon att lära känna och pussla ihop, en bit i taget. Utan något mindre, enklare.

Jag intervjuade Nour El Refai för ett tag sedan. Texten jag sedan skrev börjar så här: 
"Det springer två små killar runt runt på gräsmattan. De är solskensvarma och leksvettiga, tröjorna ligger på marken. I skuggan vid vuxenbordet sitter en liten tjej och dricker saft. Betraktar frihetsleken på säkert avstånd. Pojkarna börjar ropa och vinka; Kom och lek med oss! Hon tvekar lite, men så hoppar hon upp, tar några hopplasteg. Drar av sig tröjan. Då uppstår en diskussion vid bordet. 
Nour var sju år gammal när hon för första gången insåg att hon var tjej. Kompromissen där tröjan sattes på igen, men knöts så att magen syntes, gjorde henne medveten om sin kropp på ett nytt sätt. Hon minns det som en sorg:
- Fan i mig, allting som jag kommer att vara för resten av mitt liv kommer att vara sekundärt, för det här är jag. Jag är Nour och jag är en liten flicka. Om jag är glad, tuff, skådis eller gillar fotboll kommer i andra hand. Jag är en liten flicka. Det är det jag är."

Hon beskriver det så bra. Den där ilskan, uppgivenheten och sorgen. Tröttheten.

Jag är trött på att hulkgråta i en hård soffa med sommar utanför och mammas hand klappandes på min rygg, för att männen i mitt liv inte förstår vad det innebär att vara kvinna och bara det och att det inte ens räcker till. Trött på att ständigt bli påmind om det, som när jag hittar Lena Katarina Swanbergs bok "Blod, svett och tårar: en ilsken bok om östrogen" i en bokhylla, och läser baksidetexten där en manlig skribent konstaterar att det här är en bok som är viktig för alla, inte baraför kvinnor. Jag är trött på att bli så arg att jag inte kan prata. Jag är trött på att ständigt behöva fundera på hur jag ska förhålla mig till alla föreställningar som finns om mig enbart på grund av hur min kropp ser ut. Jag är trött på att kvinnor är ledsna och män är arga. Att män är starka och kvinnor svaga.

Jag såg Tim Burtons Alice i Underlandet på bio häromkvällen. Alice tänkte sex omöjliga saker innan frukost ibland. Sen högg hon huvudet av draken. Det här är min första omöjliga tanke i dag:

Alla människor ses, och behandlas, som de ogripbara, frustrerande och underbara varelser de är. Hopsatta av bitar av olika egenskaper, upplevelser, drömmar och kunskaper. Någon det inte räcker ett liv till för att lägga i sin helhet. Att den där kvinno- eller mansbiten inte görs större än den är.

Såhär: Innan jag somnade igår insåg jag hur mycket lättare det är att skriva och säga än att göra. 

För, mina senaste tio år i kortversion: Pluggade mig till maxbetyg i gymnasiet och avslutade det hela med att tillbringa en sommar på ett laboratorium. Jobbade i två år. Först på fem extrajobb samtidigt, sedan som chef där 70-timmars veckor inte var ovanliga vissa perioder. Och sen har jag aldrig pluggat bara 100 procent, jag har alltid läst mer än så. Plus frilansat vid sidan om. Och så ett halvår i Moldavien på det, mitt i allt. 

Visst har jag hunnit med mycket på den där livet-listan ändå. Jag har jobbat som volontär och åkt på utflykter och umgåtts massa med mina vänner och engagerat mig i viktiga frågor. Men jag har också gråtit av trötthet hos en sjuksköterska på studenthälsan, drömt halvvakna stressdrömmar och tappat bort känslor för att om jag hade känt efter så hade jag känt att jag inte orkat. 

Och nu, nu är jag ju faktiskt snart färdig med mina studier. Men då viskar något åt mig att det är nu jag verkligen måste jobba ihjäl mig, få in min lilla fot överallt jag hinner springa till, inte tacka nej till ett enda uppdrag, göra mig ett namn. 

Men nej, vet ni vad. Det är ju faktiskt nu jag har chansen. Att lära mig vad hundra procent egentligen innebär (för nej, 150 är inte 100), eller ja, helst åttio. Att känna hur det känns i kroppen och att det är okej. 

Att verkligen försöka påbörja det där livet jag drömmer om.  

Det är så lätt att bara köra på, att tänka att så här är det ju, ingenting att göra något åt. Istället för att stanna upp, reflektera över vad det egentligen är jag gör, vad jag lägger min tid på och om jag mår bra av det. 

För man blir så lätt indoktrinerad av alla andra budskap. Att man är sitt yrke eller sina studier, att man måste jobba heltid, att pengarna inte kommer att räcka till, att den här branschen är fruktansvärd. Så man glömmer bort att det faktiskt går att göra på andra sätt. Och så vågar man inte längre drömma, för att man blivit övertygad om att de ändå inte kan bli verklighet och det gör ju ont när drömmar går sönder.

Men så tänker jag på det han sa igår. Att det är klart att man ska jobba hårt med det man vill göra, men att man lika gärna kan göra det över en längre tid. Att jag ska våga drömma, och göra det jag verkligen älskar. Att vi får hjälpas åt.

Ja.

(Och nu, nu sitter jag på ett tåg till Jönköping, så himla nöjd över att jag lät bli att skriva klart det sista reportaget utan sparade det till senare. Att jag därför fick en sån himla fin sista dag med tårta, presenter, kramar och uppmuntringsord, utan stress.)

För några somrar sen - medan vi paddlade rakt ut i solnedgången - kom vi att prata om vad vi vill lägga vår tid på. Nu, och i framtiden. Hur lätt det är att fastna i skötseln av materiella saker, att skapa sig en karriär och tjäna pengar. Istället för att lägga tid på relationer och det där som betyder något på riktigt. Det hela urartade i att vi skanderade Mer sex, mindre hus! ut över vattnet.

Jag brukar ibland titta på det där kortet som en vän tog när vi paddlade iväg och skratta för mig själv. 

Men det finns mycket allvar i det också. Jag har sagt i flera år nu att jag i längden inte vill jobba hundra procent. Hur mycket jag än älskar mitt jobb, så finns det så mycket annat som är viktigare. Så, mycket hellre mindre hus, mer matlådor och mer begagnat - bara jag får tid för de människor jag har runt omkring mig och för de saker som ger den där glädjen allra längst inne.

Häromdagen sa jag det där igen, om de hundra procenten. Vad vill du göra istället då? frågade han på andra sidan.

Det här, det här vill jag göra:

• När en vän ringer och gråter för att livet gör ont vill jag ha möjlighet att säga: Kom hit darlingen min. Och sen koka varm choklad, lyssna och hålla om.
• Jag vill göra utflykter (kanske mitt allra bästa). Plocka bär i skogen, äta mackor mitt ute på en istäckt sjö, paddla kanot, grilla korv i en park, cykla en okänd väg, åka båt i skärgården, köra motorcykel längs slingriga vägar.
• Jag vill träffa unga tjejer fulla med sånt som drar och sliter, och säga Du, det går över, håll ut, det lugnar ner sig, jag tror åt dig när du inte kan och sen bjuda på glass och prata om sånt som är fint. Jag vill öva svenska med modiga människor och höra berättelser från andra sidan jorden, jag vill servera mat till gubbar som inte luktar så gott men har leenden som tinar upp det frusna inuti, gå promenader och lyssna på gamla människors livsvisdom.
• Jag vill ha tid och ork att protestera mot all orättvisa här i världen, och inte vara så trött att jag stänger av allt det där som tar sig rakt in i hjärtat på mig bara jag öppnar det lite på glänt. 
• Jag vill ligga i soffan och läsa en bok med huvudet i knät på någon jag tycker mycket om, lyssna på musik, skriva en dikt, kanske måla en tavla, sy om en tröja, måla ett bord.
• Jag vill odla några grönsaker, plocka äpplen från egna träd och kanske ta hand om några hönor.
• Jag vill ta sovmorgon och lyssna på ett bultande hjärta som slår alldeles intill mitt.
• Jag vill pussa på mina vänners små knytten och putta på gungan när deras föräldrar behöver sova lite. Och om jag en gång välsignas med en liten egen familj vill jag pussa på min man och mina barn och åka rutschkana i lekparken mitt på en onsdag. 

(Eftersom Emma önskade fler bilder från mitt vardagsliv får ni här en nyduschad tjej från ett källarrum i Växjö. Enjoy!)

Efter en mycket rättvis lottning här i min källare med alla namn skrivna på en sönderriven karta och en blomkruka som skål blev vinnaren till boken Malina! Grattis!

Som tröstpris får alla ni andra en färsk spotifylista med tio låtar jag tycker om lite extra.  

Hade planerat att avslöja vinnaren av boken ikväll, men eftersom det först då krävs att jag har lottat fram en vinnare, och att det i sin tur kräver en penna så får det visst skjutas upp tills imorgon. Bor nämligen för tillfället i ett gästrum i en källare med bara det allra nödvändigaste i liten packning (och där ingick tydligen inte en penna?!). Nåja, imorgon gott folk!

En annan grej kan ni dock klura på tills dess. Jag har nu dragit igång projektet med att försöka minska den ofrivilliga ensamheten på festivalen Frizon lite mer på riktigt (har skrivit mer om det här, om du vill läsa.) Och nu efterlyser jag än en gång folk som vill vara med. Rent konkret kommer vi att träffas några i mars i Jönköping (och eventuellt i Stockholm om det finns intresse) och planera upp vad vi kan göra. Så, om du på något sätt vill vara med på detta - hör av dig! Det kan vara att komma med på planerings- och funderingsträffarna, det kan vara att skriva ett mejl med dina erfarenheter eller med massa ideér på vad man kan göra, det kan vara att vara praktisk hjälpare på festivalen, eller kanske vill du skriva en låt, måla en tavla, göra en film, skriva en dikt, eller vad vet jag?! Vad som helst som du peppar igång på blir jag glad för, hör av dig!! Mejla mig på lina_mattebo@mail.com så kan vi prata vidare.

Nu har jag packat upp alla mina väskor. Och kära nån, vad mycket saker jag har! Förutom ett rum här i Jönköping har jag alltså en fullt möblerad lägenhet i Stockholm inklusive ett proppat vindsförråd. Blev förvånad, och lite äcklad, när jag hittade påse efter påse med kläder, skor och sjalar i överskåpen. Dessutom 35 böcker i en hörna, och då har jag redan flera på bokhyllan här i Jönköping och två bokhyllor i Stockholm. Böckerna känns dock mer okej, jag som drömmer om ett eget bibliotek i mitt framtida hem. Men alltså, jag måste ju få tid till att läsa alla dessa böcker också!

Nåja, dagens insikt resulterar i ett köpstopp i ett halvår framöver (med ett litet undantag för presenter till andra). För mitt eget, och hela världens, välmående. Vilken lättnad!

Åker tåg genom Småland. Norrut, från Växjö mot Jönköping. Känns som en bra riktning. Känner mig inte riktigt hemma så här långt söderut. Det är för långt till mina käraste. 

Jag har packat ihop mina saker, städat ur min Växjö-lägenhet och, som alltid, fått en liten ledsenklump i magen av att lämna ett sammanhang bakom mig. Men jag har en vecka kvar på praktiken (då jag ska bo hos en kollega eftersom killen jag hyrde lägenheten av har kommit hem från sin resa nu). Då ska jag sy ihop alla jobb jag håller på med, äta hejdå-middag med världens finaste feature-redaktion, köpa tack-för-allt-presenter och ta avsked på riktigt av Växjö. Det är bra för mig med små doser avsked i taget, annars blir det för mycket att hantera.

Tänker tillbaka på mina tre månader på Smålandsposten och blir så där förundrad, igen, över att allting blev så himla bra. Tacksamhet, ja.

Men nu längtar jag till Jönköping. Jag längtar till min tre fina flickor jag har äran att dela hus med (fick nyss ett sms av Emma: "Jag har handlat så att vi kan laga veggomiddag! ;) typ vid 17. Kan det passa?" Kärlek, I tell you!), jag längtar till min lilla klass, och till våren - åh vad jag längtar till bruna ben, ljumma kvällar och solen i ögonen. Och lite, lite har jag också tillåtit mig att börja längta till min Stockholms-sommar.

Innan min middag på tu man hand med älskad kombo ska jag på redaktionsmöte med Ikon. Vi träffas inför varje nummer och spånar tema och andra idéer, ber en välsignelsebön över det vi gör, äter lunch och fika och har det allmänt trevligt. Bra grej, säger jag. 

Och åh, ni är så himla fina! Tack för alla peppiga (haha, nu korrläste jag igenom inlägget och insåg att jag först skrivit deppiga istället för peppiga) kommentarer ni skrivit på slutet. Blir rörd och tacksam och glad längst in i hjärtat. Världens bästa ni! Glöm inte att tävla om boken, sista chansen är på måndag 23.59.

Hoppas ni har en bra helg, ni med!

Hej, vet ni nåt roligt? Jag har skrivit två kapitel i en nyutkommen bok som heter Delade meningar! Den är tänkt att användas i smågrupper eller som egen andaktsbok. Här kan du läsa mer om den. Förutom mig har bland annat Magnus Sundell, Brita Häll och Anders Piltz skrivit. 

Och tänk, jag har har en bok över! Den tänkte jag lotta ut bland er, mina kära läsare. Såhär gör vi: Skriv något du vill att jag ska skriva om i bloggen i kommentarsfältet (och fyll för allt i världen i en korrekt mejladress). Om en vecka, alltså den 21 februari klockan 23.59 stänger tävlingen. Då drar jag en vinnare som får boken på posten. Och dessutom får jag tips och pepp om vad ni vill läsa om framöver. Bra grej, va? 

Så här ser boken ut:

Jag har bland annat skrivit om rädsla:

Så, då kör vi. Pepp, pepp!

Ligger i sängen och läser senaste numret av Ikon. Blir alldeles pirrig; åh vad jag gillar det där magasinet.

Min inledningstext kom egentligen till under ett samtal någon gång i höstas. En klok man bjöd ut mig på fika en kväll, och frågade massa saker om min bakgrund, mitt förhållande till kyrkan och vad jag längtar efter. Men mest lyssnade han, och fick mig att tänka efter. Satte fingret på exakt rätt punkter. Det var ett sånt där samtal som stannade kvar i mig, som fick mitt hjärta att bulta lite hårdare, som ökade mitt hopp. Som fick mig att drömma igen, om den där församlingen jag längtar efter och tror på, men som ibland känns så otroligt långt borta. 

Så, här kommer den, februarinumrets opinionstext:

Så, här kommer till sist decembernumrets opinionstext. Skriv gärna en kommentar om vad du tycker och tänker.

Vi skulle be, och jag berättade för de andra om när en klasskompis hade dragit ett roligt skämt som innehöll en svordom. Jag hade skrattat, tills den andra klasskompisen sa: ”Men Lina, är inte du kristen? Då ska väl inte du skratta åt svordomar?” Och jag satte skrattet i halsen, visste inte vad jag skulle svara. Nu satt jag där, omgiven av några äldre kristna, och återberättade händelsen. Jag ville verkligen vara annorlunda, ville att det skulle märkas på mig att jag är kristen. Jag var 16 år, och hulkgrät. De andra nickade, och bad innerligt för mig.

Men efteråt visste jag egentligen inget mer om vad det där annorlundaskapet innebar. Borde jag alltså inte skratta åt något som innehåller en svordom? Men det innebär ju i praktiken att jag näst intill måste sluta skratta. I alla fall så länge jag umgås med kompisar som svär. Någonstans där började jag tillbringa mer och mer tid i kyrkan. Det var ett lätt sätt att vara annorlunda på.

Jag önskar att de andra i stället hade sagt ifrån. Att de hade förklarat för mig att vara kristen inte handlar om vad man skrattar åt, utan om att byta grund för sitt liv. Att inte ha sig själv i mitten, utan att främst älska Gud och de människor som finns runt omkring. Att vara kristen handlar inte om att leva ett liv isolerat från alla och allt som inte tycker eller är som jag.

Men det är ju lättare att leva i en liten kristen bubbla där ens åsikter, världssyn och värderingar sällan, eller aldrig, ifrågasätts. Det är mycket svårare att ta med sig sin tro till sammanhang där man som kristen är i minoritet. Att våga tro att det håller. Att inse vad som är på riktigt och vad som bara är subkultursregler. Att inse, på riktigt, att Gud också finns utanför kyrkan, med de människor som inte kallar sig kristna.

Det finns ett klassiskt uttryck som säger att kristna bör leva i världen, men inte av den. Att alltså bygga sitt liv på en annan grund än vad den här världen erbjuder, men att göra det just i den värld som Gud har skapat. I stället lever vi ofta av världen men inte i den. Vi lever i en religiös avskild bubbla, men vi lever inte ut det tvärtomliv som Bibeln förespråkar. En kyrka som lever efter världens regler, men avskild från den, måste vara ett av de allra sämsta scenarierna.

Att vara kristen handlar om att följa Jesus, om att bli mer lik honom. Och Jesus var definitivt annorlunda än de människor han mötte. Men Jesus var också väldigt annorlunda än de så kallade religiösa. Jesus om någon levde i världen men inte av den. Det borde vi kristna också göra.

Under hela hösten har jag skrivit längre krönikor i tidningen Dagen, under vinjetten På spaning i populärkulturen. Texten ska alltså ta upp ett populärkulturellt fenomen, och koppla det till något som har med kyrka och tro att göra. Svårt, men väldigt roligt. Det finns bara två utlagda krönikor på Dagens hemsida, men här är de i alla fall:

Gemenskap i dejtingland - Om när fokuset på familjen står i vägen för andra relationer. Hur det är att vara singel i ett samhälle och en kyrka som är så väldigt uppbyggt på att träffa den rätte och bilda familj. 

"Jag vill ha gemenskap, äkta gemenskap. Ni vet, "Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus.". En sån gemenskap. Nu är ingen längre singel eller par, gift eller ogift, skild eller änka, förälder eller barnlös. Utan ett i Kristus, och del av den största familjen någonsin."

Ett steg i taget - Om processer som tar tid. Hur ont det gör att vilja förändra, både sig själv och hela världen, men inse att det tar tid och är så mycket svårare än man först tror.

"Väl hemma igen grät jag också mycket, men då av ilska och sorg över min egen ynklighet. Grät ner i morgonfilen över allt jag inte klarade av; jag hade ju lovat mig själv att nu skulle jag bli annorlunda. Prioritera som jag verkligen ville, sätta saker i den ordning de var värda. Men så blev allt så fort som vanligt igen. Det var inte så lätt som jag trodde att bryta med gamla mönster, värderingar och kamper. Det var svårt, och gjorde ont."

Jag är som sagt lite efter med att publicera mina opinionstexter här på bloggen. Men, här kommer till sist oktobernumrets opinionstext. Vad tänker du?

I går var det så löjligt tydligt årets första måndag. Så jag gjorde mig en Spotify-lista för att ta mig igenom dagen. Musik bra för oroliga hjärtan och onda magar. Varsågod.

För att det är måndag morgon, jag vaknade mitt i en orosdröm, jag är rädd och saknar dig. 

Jag hörde om en ledarskribent som tog livet av sig. Det var många år sedan. Han hade för länge sedan slutat bottna i det han gjorde, han tyckte sak efter sak, dag ut och dag in, utan att veta varför, så han tappade fotfästet. En gång, kanske flera, satt han under en trappa på en fest, för att han inte orkade med det ytliga minglet. Kunde inte vara den andra trodde att han var. 

Jag är livrädd för det där. För ord utan mening, för tomma meningar och texter utan djup. För att inte bottna i det jag gör. Så jag sparar på orden, på mina tyckanden och att skriva ner allt jag tänker på.

Och nu skriver jag mer än någonsin. Jag skriver hela dagarna på min praktik, några kvällar i veckan på frilansjobb. Och så skriver jag sådant som ännu inte publicerats, men kanske, ja ganska troligt, kommer att bli till något väldigt fint när vi bytt årstid en eller två gånger.

Så därför skriver jag så lite här. För att jag sparar på orden och försöker bottna i det jag gör. Inte göra mer än att jag klarar det.

Och, för att jag funderat väldigt mycket på att tycka och säga, kontra att göra, på den senaste tiden. Har tröttnat så smått på det första, och vill öva mig i det sista. Kanske kräver det lite ödmjuk tystnad, kanske måste jag lära mig att vara tyst ibland. Trots att jag under frustrerade kvällar författar arga texter i mitt huvud där jag deklarerar både det ena och det andra. De är provocerande, smarta och rätt så bra. Men jag är inte säker på att det är så vist att sätta de orden på pränt. 

Men nu vet ni, lite av vad jag tänker på.  

Sitter på ett tåg på väg mot Lund som, inte alltför oväntat, står still.

Flyttade till Växjö i söndagskväll. Det började bra; lyckades på ett märkligt och halvt mirakulöst sätt få skjuts från stationen till lägenheten och väskbärhjälp uppför alla trappor. Och så har det fortsatt. Min lägenhet är jättefin, det tar en kvart att gå till redaktionen, högst fem minuter till gågatan, tre till stadsbiblioteket. Det hänger vackra ljusdekorationer runt hela den snötäckta staden. Jag trivdes på min lilla featureredaktion på en gång. De är både trevliga och duktiga och låter mig göra intressanta jobb. Känns som om att tidningen är tillräckligt stor för att kunna göra bra saker, men min redaktion är tillräckligt liten för att integrera och behöva mig. Till nästa veckas lördagsbilaga har jag gjort etta-storyn, till bilagan två veckor senare ska jag göra hela temat på fem och en halv sidor. Så himla roligt. Jag har dessutom hittat en liten hemgrupp och nästa vecka kommer Emma och hälsar på.

Somnar med ett långsamt klappande hjärta och när jag är vaken har jag ro i magen. På väg till jobbet varvar jag den ständiga bönen Gud, beskydda mig, håll mig hjärta ömt men hårt med tacksamma böner över en vecka i frid och adrenalin. 

Sitter i mitt Jönköpingsrum. Ute snöar det stora lätta flingor, här inne sjunger Peter Jöback julsånger för mig. Mina saker är nerpackade igen. I två resväskor, en stor ryggsäck och en påse har jag packat ner allt jag tror mig behöva i staden som ska vara mitt hem i tre månader framöver. Jag ska göra praktik i Växjö, på Smålandspostens featureavdelning. Ska skriva för deras helgbilagor, och för Kultur- och Nöjesavdelningarna. Tror det blir bra. Även om jag i veckan har vaknat innan väckaren av att jag mått illa och så länge som möjligt försökt förtränga att den här dagen ska komma. Egentligen inte för att jag är så väldigt nervös för själva praktiken, det har jag ro i magen för. Lite mer för att jag bara känner en person i Växjö. Men det tror jag också kommer att ordna sig. Istället allra mest för att jag inte vill åka härifrån, för att jag kommer att sakna de människor som har blivit en del av min vardag här. Och det är ju egentligen något väldigt fint. Att jag kommit att trivas så bra. Att det finns människor jag tycker så mycket om. Men snart är det vår och vi möts igen.

I dag är det första advent. Jag och Emma har varit på adventsgudstjänst. Och jag tänker återigen att den där historien är den vackraste jag vet; den att Gud kom till oss så att jag kan leva mitt liv i frihet. Blir alldeles glädjepirrig i magen.

Nu sjunger Peter Jöback O Helga Natt för mig. Och dig.

Önskar dig en fridfull första advent.

O helga natt, o helga stund för världen,

då Gudamänskan till jorden steg ned!

För att försona världens brott och synder,

för oss han dödens smärta led.

Och hoppets stråle går igenom världen,

och ljuset skimrar över land och hav.

Folk, fall nu neder, och hälsa glatt din frihet.

|: O helga natt, du frälsning åt oss gav.

O helga natt, du frälsning åt oss gav.:|

Ty frälsarn krossat våra tunga bojor

Vår jord är fri, himlen öppen nu är

Uti en slav du ser en älskad broder,

och du ser, din ovän skall bli dig så kär

Från himlen bragte frälsaren oss friden,

för oss han nedsteg i sin stilla grav.

Folk, fall nu neder, och hälsa glatt din frihet.

|: O helga natt, du frälsning åt oss gav.

O helga natt, du frälsning åt oss gav.:| 

Insåg att jag helt glömt bort att posta mina senaste Opinionstexter i Ikon här på bloggen. Så dumt. Jag skriver ju dem för att vi ska kunna diskutera kring dem. Så. Här kommer då först augustinumrets opinionstext. Känner du igen dig?

"Du kan vara kristen, men i praktiken leva som ateist". Så sa Magnus Malm under Nyhemsveckan. Och jag har tänkt på det sen dess. Tänkt på hur bra jag klarar mig själv, allra oftast. Hur frånvaron av en säng att sova i och mat på bordet inte oroar mig. Hur jag är bra på att definiera livet i akademiska termer och förklara vem jag är utan att ta med Gud. Hur jag spontant känner obehag inför helandemöten. Men också hur jag är så smärtsamt medveten om att om Gud lämnar, så är jag ingenting. Malm citerade också Göran Sahlberg som sagt: "Den kristna tron i Sverige har blivit som en stomipåse. Något som hjälper mig att överleva, men det är väldigt bra om ingen märker att jag har den".

Jag har bett förvirrade böner sen dess. Men hur gör jag då, Gud? Hur blir du den som styr allt? Hur slutar jag att titta på världen genom sekulariseringens glasögon, som jag har haft på mig sen medveten ålder? Jag vet hur man gör inomkyrklig karriär. Vilket kroppsspråk, vilka ord och vilka sånger som berör. Jag vet hur man strukturerar ett ungdomsarbete, planerar stora läger, startar olika grupper för att nå ut till dem som inte är med i kyrkan. Jag vet hur man pratar med fulla ungdomar med massa bullar och ett bord emellan som skydd. Jag kan frikyrkosubkulturen. Men har ingen egentlig aning om hur jag lever det liv som är mitt med Gud i mitten. Hur jag i praktiken, i vardagen, är kristen så att det både märks och är relevant. Och jag anar att jag inte är ensam.

Jag tror att det beror främst på två saker. Både att jag, sedan jag insåg att själva kyrkobubblan i sig inte hjälper mig att leva som kristen utanför den, har försökt att se med andra ögon. Pröva allt och behålla det goda. Men ibland leder min önskan att leva som kristen mitt i världen till att jag glömmer bort att en del av det som av ovana verkar märkligt, egentligen är det mest naturliga. Som att Gud kan hela också min kropp. Men jag tror också att det beror på försöken att ta med mig tron ut ur bubblan, och göra den relevant i dagens samhälle, så att de som lever där ska förstå. Den bästa intentionen, men svårt att göra ensam. Jag har liksom inte så mycket kunskap om hur man gör.

Men en sak har jag lärt mig. Jag låtsas inte längre. Jag säger allt det här till Gud, och det tror jag är en allra första början. Magnus Malm sa nämligen också: "All sanning är en kontaktyta med Gud, hur oandlig den än verkar. All lögn skiljer oss från Gud, hur andlig den än verkar." Till det sätter jag mitt hopp.

Ni vet hur det brukar gå när man har massa att plugga? Just det, jag gör för tillfället nästan precis allt annat än att plugga till mitt ekonomi-prov. 

Skrattar till exempel så att jag gråter åt den här helt fantastiska kvinnan. Enjoy!

♥ Att åka en helg till ett smärtsamt vackert Stockholm där gräset är grönt i solen och vitt i skuggan, men träden fortfarande brinner. Där solen speglar sig i vattnet och fönstren och man måste kisa för att se något alls. Känna att, här hör jag ändå hemma. Det här är mina gator, här finns mina vänner, mina minnen i varje hörn, min lägenhet. Gå på Fotografiska, äta lyxig fredagspizza och dricka ett glas vin med vänner. Skratta. Ta lillebror under armen när klockan blir tio och han håller på att somna på restaurangen. Åka hem, bädda ner honom i min säng. Höra honom somna på två minuter. Vakna morgonen efter, se på Sommarpratarna och gråta i soffan över det vackra och sköra här i livet. Viska hejdå till lillebror som fortfarande sover, möta upp de allra finaste vännerna och gå på utställning om vad en människa egentligen är. Äta grekisk sallad, möta en fin vän på ett övergångsställe, kramas mitt på Götgatan och prata flera rödljus om igen. Äta middag och kaka och se på tv och spela spel. Somna på en ny soffa, men först skratta och gråta lite tillsammans och tänka att jag tycker om er så himla mycket. Nästa dag hålla om en snart ettårig pojke, snusa honom i håret och minnas när jag träffade honom för allra första gången, den finaste stunden det året, tror jag. Sitta på ett köksgolv som inte är städat för att det finns så mycket viktigare saker. Prata om relationer som går sönder, om obesvarade böner, sånt som gör ont medan en liten pojke jagar katter runt omkring oss. Inte ha några svar, men hålla om.

♥ Få ett vykort från Indien. 

♥ Att åka nattåg till där jag är född. Kliva av i Mellansel, se stjärnhimlen för första gången på alldeles för länge. Se på film med mamma medan hon masserar mina fötter. Gå på promenad med mormor. Lyssna på Emil i Lönneberga med farbror Göran och farmor. Träffa en fantastisk skrattade unge, och hans mamma, pussa honom på den lilla kinden så mycket jag hinner. Äta lunch och prata om den lilla älsklingsungen som ännu är osynlig och tänka Kom hit snart då! Gå på spa, söndagspromenader, ha ett samtal med någon jag inte träffat förut som ställer frågor som för framåt och inåt. Äta fantastisk fin frukost med fantastiskt fin människa. Känna oron och rädslan fallna bort och hitta tillbaka till sig själv igen. 

♥ Min allra finaste lilla klass.

♥ Åka till ett gammalt slott utanför Linköping. Lyssna på kloka människor, träffa vänner som gör mig till en bättre människa, träffa nya vänner. Öka hoppet, stärka tron och uppliva kärleken. Bli andlös av allt det vackra runtomkring och somna bredvid en av de allra vackraste. Ligga på rygg och blunda mitt i natten, ibland öppna ögonen och titta upp i ett målat välvt tak, lyssna på vännen medan hon sjunger, rysa över hela kroppen och bli förtrollad, som alltid, av hennes röst och allt som ryms i den.  

♥ Komma hem och möta tre flickor som undrar hur jag haft det och ger mig en kram.

♥ Att ringa mamma en söndag och fråga vad de gör. Få svaret: Pappa och jag sitter här i varsin läderfåtölj på ett café i Umeå och är lite wild and crazy. Tänka igen att de är världens bästa. 

Minns ni den här bloggposten jag skrev från Frizon? Den om hur ont det gör att vara ensam bland många andra? Och speciellt i kristna sammanhang, där det i teorin sägs att alla är välkomna och vi alla är lika värdefulla, men där det i praktiken många gånger är annorlunda.

Jag fick mycket respons på det där inlägget. Både i bloggkommentarer, mejl och ansikte mot ansikte. Jag har funderat på det där rätt mycket sedan dess. Och jag vill göra något.

Men. Jag behöver er hjälp!

För det första kommer vi att skriva ganska mycket om ensamhet i nästa nummer av Ikon. Och jag skulle vilja prata med några av er om ensamhet, och speciellt då ensamhet i kyrkan, och skriva en text om det. Rent konkret kommer vi att samlas några stycken (eventuellt prata på telefon, om vi bor alltför långt ifrån varandra) och diskutera våra erfarenheter av ensamhet och prata om våra drömmar, hur vi skulle vilja att det ska vara. 

Och ja, jag vet. Det finns massa skam involverat i det här ämnet. Det finns få som vill säga "Hej, jag heter Lina och jag är ensam". Men vet du, jag tror att det är just det vi behöver göra! För du är inte ensam om att känna dig ensam. Oavsett om du är ensam ofta eller ibland eller om du var det tidigare under en speciell period. Just skamkänslorna tror jag är en av sakerna som gör att vi både stänger in oss själva och stänger andra ute. Det är läskigt att vara sårbar. Men bättre det än hård och likgiltig.

Och jag lovar att du får läsa igenom allt innan det går till tryck. Lovar att vi hjälps åt så att du inte ska känna dig utpekad. Lovar att vara försiktig med dig. Jag lovar också att du kommer att få vara till stor hjälp för andra. Så: om du skulle kunna tänka dig att vara med på en intervju /ett samtal (eller känner någon annan du tror vill vara med), mejla mig på lina_mattebo@mail.com. Hör av dig även om du är osäker och har massa frågor du vill ha svar på innan du kan tänka dig att svara ja. Vi för ett samtal tills du känner dig trygg.

För det andra skulle jag behöva några (och det är helt okej att anmäla sig frivillig till båda uppdragen!) som vill sätta sig ner och rent konkret fundera över hur man kan göra så att inte lika många känner sig ensamma på Frizon nästa sommar. Har du ideér, tankar eller erfarenheter att dela med dig av: mejla mig så hör jag av mig!

Och tänk inte: Det är säkert nån annan som hör av sig, som gör det bättre. Jag vill ha dig! Okej?!

Jag sov dåligt i natt. Hjärtat bankade alldeles för hårt och snabbt. Tankar, känslor, drömmar och rädslor snurrade sig runt, runt i drömmar som aldrig tog slut. Sov oroligt några minuter, vaknade till. Om och om igen. Aldrig helt vaken, men inte heller sovandes.

Vid halv fyra nånting gav jag upp. Tände lampan, tog några djupa andetag och startade datorn. Satte på Erik Tilings version av S:t Patricks bön på repeat. Lät den spela om och om igen på så låg ljudnivå det gick, medan jag låg i fosterställning och försökte andas mig till ro.

Tänkte rent konkret: Kristus är framför mig, bakom mig, över mig och under mig. Kristus är med mig, i mig, runt omkring mig, Du bor i mig. Lät insikten ta över. Lämnade över allt, igen. För vissa kanske det där känns läskigt; att vara totalt omgiven, sedd in i minsta lilla vrå. Men det är just det som fångar upp mig. Att Någon, så mycket större än mig, vet allt om mig - all skit, allt tvivel, alla misslyckanden - och ändå älskar mig gränslöst i nåd och sanning.  

Såna där nätter är det det enda som hjälper.

Mitt livs frid.

Jag har varit hemskt dålig på att svara på era kommentarer. Förlåt! Jag ska verkligen försöka bättra mig. För det är så viktigt för mig att ni gör just det, kommenterar. Utan er, ingen blogg värd sitt namn!

Så nu har jag tagit mig i kragen och svarat på kommentarer ända tillbaka i juni. Så om ni vill, kan ni kika in på de äldre inläggen och läsa vad jag och andra skrivit. I inlägget om Sverigedemokraterna, till exempel.

Dessutom, medan jag har läst igenom alla dessa kommentarer så har jag blivit lite lyckligare. Ni är så väldigt fina! Och för det är jag så tacksam. Jag har en tendens, liksom många andra tror jag, att bara komma ihåg det som gör lite ont i hjärtat. Människor som tillskriver mig åsikter, utan att aldrig ha pratat med mig. Som kritiserar mig inför andra, men inte vågar säga det till mig rakt ut. Eller för den delen, även sånt som sägs direkt till mig. Sånt ligger och gnager.  

Men det är trots allt väldigt få i jämförelse med alla ni som uppmuntrar mig, som ger mig konstruktiv kritik, som för ett samtal; här på bloggen, per mejl, när vi träffas. 

Ia skrev så fint till mig i slutet av sommaren:

"Hej! Det är så lätt att gilla saker som folk gör, utan att faktiskt säga det till dem. Dåligt! Men när jag såg dig, på riktigt som en vanlig levande människa på frizon så inser man ju att du inte bara är ett foto bredvid en text utan en vanlig människa som mår bra av positiv respons på det du gör. Så därför tar jag tag i saken och säger att jag under flera år tycker du skrivit jättebra och berörande krönikor m.m. i IKON /fd. Gyro. Tack! och ser fram emot ännu fler :)/ ia."

För ja, jag är ju just det. En levande människa som vill väl, allra oftast. Som kan bli ledsen, men också väldigt glad. Så tack, fina fina Ia, och alla ni andra, som får mitt hjärta att börja skutta igen, och som gör mig lite friare med era ord. 

Häromkvällen grät jag. Jag gråter ofta; ibland för att jag blir ledsen, ibland för att något är för vackert att greppa. Jag tycker om att jag gråter, det betyder att jag känner. När jag gråter för att jag inte orkar göra något annat, då blir jag rädd och vill sluta. Men annars är jag mest rädd för att göra just det, att sluta gråta. För att bli likgiltig, sluta känna med andra, sluta bli ledsen, arg, rörd, glad.

Den där kvällen grät jag för att jag läste Annikas blogg. Om att förlora sin allra bästa vän.

Grät både för att det gör ont i mig för hennes skull, men också för att jag är alldeles för bra på att tänka att det kunde varit jag. Kan aldrig förstå, såklart, men bara jag nuddar vid tanken rinner rädslan över. Alla gör inte så, alla förstår inte. Jag vet. Antar att det beror på sorgen jag ärvde. Kanske. För att nära döden blir livet tydligare. Viktigare.

Och jag tänker, tänk om du hade åkt till Thailand den där jul- och nyårshelgen. Som det var tänkt. Istället för att stanna hemma i vår lägenhet och anordna den största nyårskonferensen och festen tillsammans med mig. Tänk om du åkt och aldrig kommit hem. Tänk om jag hade behövt överleva utan dig. Utan älskade du, som känt mig varenda dag sen jag föddes, som varit med under varenda tid av mitt liv. Som ringer varje vecka, minst, när jag är i landet långt borta och är skör, orolig och ensam. Som inte lämnar mig. Som får mig att må bra bara av att du är i samma rum, som är det allra närmaste en syster jag haft. 

Och så tänker jag, att tänk om de där väldigt diffusa sjukhusminnena blivit till något annat. De där minnena som nu bara är fragment; att du fick komma på permission och åka skridskor med vårt dagis och att jag var så stolt och hade saknat dig, att jag blev ledsen över att ni kom hem från sjukhuset för tidigt för att jag inte hann hälsa på farmor och farfar. Tänk om barnminnena hade blivit till stora sår, hål som skulle ha slukat allt. Om du inte kommit hem en dag. Vad vore vi då? Vad hade jag varit utan dig, lillebror?

Det tänkte jag på, den kvällen. Och så grät jag.

I kväll tänker jag: jag vill ha er nära, nu. Inte alldeles för många mil bort. Och så gråter jag igen. För att jag saknar er och över lyckan att jag har er.

I dag har jag köpt två varma koftor, en stickad långklänning, en halsduk i klar färg och ett par varma skor. Cyklade hem med full cykelkorg, med vantarna och baskern på. Förbereder mig så gott jag kan. För vintern. Har haft lite ont i magen eftersom jag minns den förra som ett ständigt mörker. Hur jag försökte kliva upp i tid, men vände tillbaka till sängen igen när jag drog upp persiennen och insåg att det fortfarande var nattsvart ute. Sov mest hela tiden. Hur jag tände ljus varje morgon jag behövde gå upp, och lyssnade på fin musik, för att göra det bästa av situationen. Hur det hjälpte, men enbart marginellt.

Och den här vintern ska jag dessutom tillbringa i mörkaste Småland. Ensam i en lägenhet, i en stad jag inte satt min fot i tidigare, på praktik på en redaktion där jag inte känner någon. Kan bli katastrof, kan bli fantastiskt. Hoppas på det senaste. Och nu har jag ju varmt att svepa in mig i. Dessutom insåg jag nyss att det ju var förra året då solen försvann i november, då vi bara hade några soltimmar på en hel månad. Det måste bli mer sol i år, alltså.

Annars så åker jag sopbil och skriver reportage om sopbilsförare, planerar och skapar ett magasin, har en skuttunge till hjärta när det borde var lugnt och ett lugnt hjärta när det borde slå kullerbyttor. Jag går på auktion men är för långsam på att bestämma mig, googlar ”Vad händer i Jönköping” en lördag och får inget svar, längtar till Stockholm men är rädd för att jag inte kan bli lycklig där. Pluggar upphovsrätt, ekonomi och massmediekunskap. Drömmer mig några veckor framåt, till Norrland och till ett gammalt slott utanför Linköping. Lyssnar på den här låten om och om.

Åh. Det drar så i mig, det sliter, pirrar och gör ont. Den här rastlösheten inuti, den drar isär mig. Hela helgen har jag allra mest velat sätta mig på ett tåg, och åka var som helst. Velat dansa tills jag ramlat ihop i en svettig gapskrattshög, tills jag inte känt annat än bas i hela kroppen. Jag vill att nån ska ta i mig, vem som helst, så att jag känner var jag är, var mina gränser finns, att jag inte håller på att falla samman. Jag vill dricka vin, alldeles för mycket. Vill äta tills jag mår illa - vill sluta äta och springa tills jag inte känner annat än smärta. 

Men istället har jag försökt vara så snäll med mig själv som jag kan. Har gått på skogspromenad, sett på OC, läst böcker, pysslat, pratat med vänner, fikat med en ny vän, varit i kyrkan, lyssnat på Bob Hansson, sovit, ätit god mat. Men det vill inte försvinna. Det kliar i hela mig, och jag har vid 25 års ålder fortfarande inte kommit på hur jag får det att sluta. Men jag gör mig i alla fall inte längre illa när den där rastlösheten kommer till mig. Bra så. 

I natt sov jag alldeles för få timmar. Satt uppe och såg valvakan till slutet, och sen tog det ett bra tag innan jag somnade. I dag har jag haft tårar i ögonen ett antal gånger. Jag är arg, ledsen, frustrerad och uppgiven. Jag hoppades in i det sista att Sverigedemokraterna inte skulle komma in i riksdagen, trots allt. Men, nu blev det så, eftersom mer än 300 000 svenskar gav dem sin röst.

Men jag blir också livrädd när jag ser hur människor reagerar på detta faktum. Utan att göra en alltför djup analys, eller ta hänsyn till alla aspekter som ligger bakom, så tror jag ändå att många SD-röster beror på ett faktiskt och/eller upplevt utanförskap. Och det sämsta vi andra då kan göra är att ringa in alla som röstat på sverigedemokraterna i ett hörn, att demonisera dem, göra dem till något mindre och sämre än människor, skjuta dem ifrån oss. Använda samma taktik och retorik som de gör gentemot invandrare.

För kära, älskade ni. Nu är inte tid för att kalla alla sverigedemokrater för dumma i huvudet, att hävda att det behövs införas en intelligensgräns för att få rösta, att säga åt Jimmie Åkesson att emigrera, att inte ta i hand eller prata med sverigedemokrater, att förhindra dem att hålla torgmöten. Nu är inte tid för blocken och dess anhängare att skylla på varandra. Det är inte så enkelt. Det går inte bara att skylla på alla andra. Det är vårt gemensamma ansvar, vår gemensamma sorg, vår gemensamma framtid.

Nej, nu är tid för att låta ilska, sorg, fördomar, åsikter och falska fakta att komma upp till ytan. Nu är tid att läsa SDs valprogram och komma med sakliga argument för att deras politik inte håller. Vi behöver prata om integrationsproblemen, om rädslor, om varför ett främlingsfientligt parti får så många röster. Vi behöver inte bara prata om sverigedemokrater, utan med dem. Hur ska det annars någonsin ske en förändring? Hur ska en osäker sverigedemokrat kunna prata med någon om sina tvivel, sina erfarenheter, sin ilska och rädsla om det enda den får höra är att han eller hon är dum i huvudet och borde lämna Sverige? Om inte sverigedemokraterna ska växa sig ännu större till nästa val krävs det att vi andra också ändrar förhållningssätt. Att vi inte isolerar dem och låser in dem i en egen tajt bubbla. För jag är övertygad om att det enda varaktiga sättet att bryta fördomar och rädsla är att möta dem vi tänker och tycker saker om.

Nej, nu är tid för nåd. För tro, hopp och kärlek; inte bara i ord, utan i praktiken. Nu är dags för solidaritet, att protestera mot rasism och empatilöshet. Nu är tid för att dansa fastän hjärtat brister, som Annika Norlin sjunger. Att dansa för att hjärtat blöder. Att låta kärleken vinna över hatet. Att inte låta vår egen rädsla styra så att vi stöter ifrån oss en stor grupp människor.

För till sist handlar det ju om människosyn. Jag anser att det är helt sjukt att vi i Sverige, som är ett av de rikaste länderna i världen, kan hävda att någon kommer och tar våra pengar, eller att någon tar våra jobb – en människa är ju en människa oavsett var den kommer ifrån, och jorden är vår gåva att dela på. Ett jobb är inte mer mitt än någon annans. Men på samma sätt tycker jag att det är förskräckligt att behandla sverigedemokrater som lägre stående varelser. Och, tror vi verkligen på demokrati, mötesfrihet och yttrandefrihet så bör det gälla alla, inte bara de som tycker som vi. ”Jag delar inte dina åsikter men jag är beredd att dö för din rätt att uttrycka dem.” som Voltaire uttryckte det.

Ni skriver så mycket bra. Ellen kommenterade till exempel mitt förra inlägg och skrev bland annat: ”Och tror man kan välja i större utsträckning än man tror. att förbittras. eller förbättras.”

Jag har klurat en del på det där, jag med. Att förbittras, eller förbättras. Jag läser en hel del bloggar, bland annat Elinas. Hon blev inlagd på sjukhus för ett tag sedan, och läkarna misstänkte först en kronisk sjukdom. Mitt i allt skrev hon: 

“Bestämde mig för att gå till min församling idag, trots mitt klena fysiska och psykiska tillstånd. Jag ville ha förbön. Och jag vill gärna se på min församling som en förlängning på min familj. Så idag har jag gråtit, och hängt med huvudet, och snorat och gråtit ännu mer, och slängt min fasad i älven, och bakom den såg jag ganska förskräcklig ut. Många längtar efter att församlingen ska få kännas just som ett andra hem. Jag tror inte att man bara kan gå och längta efter det. Man måste börja med sig själv och visa sig så svag som man är. Jag har då aldrig blivit besviken när jag gjort det inför mina syskon i tro som det så fint kallas. Jag har blivit kramad, fått gammal, hederlig, omystisk förbön (inte minst i söndagsskolan där dom verkligen blev förskräckta av min sjukdomsbild) och mycket kärlek och omtanke. Tack för det. Jag är så tacksam för min stora familj!”

Ett klassiskt problem i kyrkan är att många upplever att församlingen till stor del handlar om yta. Så när det gör som allra ondast, när man är som allra räddast, så orkar man inte gå dit. För att man inte orkar eller kan låtsas länge.

Jag har upplevt det där själv. Men, jag undrar samtidigt var det kommer ifrån? För de allra flesta jag möter och pratar med, håller med om att det är ett problem och vill mycket djupare än det tillrättalagda. Önskar och ber om en kyrka som är mer än kavaj och klänning och fina ord på söndag.

Jag tror att lösningen är att göra som Elina; att våga slänga sin fasad i älven. För det som jag tycker är fel, kan ändras av att jag gör tvärtom. Om jag vågar släppa min fasad, så kanske andra också vågar göra det. Jag försöker göra så, förbättra, istället för att bli bitter. Det är lättare sagt än gjort. Men om vi hjälps åt, om vi tar våra erfarenheter och sår och använder dem till att förbättra. Tänk vad mycket gott som skulle komma från det.

Ute regnar och blåser det. Det blev visst höst, utan den där sensommaren jag hade planerat att tillbringa solandes på Vätterstranden. Här inne sitter jag och funderar på vad en församling egentligen är, och vad den är bra för.

Jag har flyttat runt en del de senaste åren. Men jag är fortfarande medlem i min barndoms pingstförsamling. Det känns rätt så märkligt. Lite fel, rent av. Jag har ju inte gått dit på typ fem år. Men varje gång jag har hunnit börja rota mig i en församling har det varit dags att flytta igen. Och det känns dumt att gå med, gå ur, gå med, gå ur. Ja, ni fattar.

Jag är medlem i Svenska kyrkan också. För några dagar sen fick jag ett välkomstbrev från församlingen jag nu bor närmast. Är man medlem i Svenska kyrkan så flyttar ju  medlemsskapet med. Man är medlem i alla svenska kyrkor runt om landet. Gillar verkligen den grejen. Jag är så trött på jakten efter den bästa kyrkan på orten.

Vilket leder mig in på min nästa stora fundering: vad är egentligen en församling? Jag har nämligen mer och mer börjat tröttna på föreningsmedlemskapet (även om jag såklart förstår poängen med det också) och börjat tänka på alla kristna som min församling. De senaste åren har jag gått till kyrkor tillhörande Pingst, EFS, Missionskyrkan och Svenska kyrkan. Samfund betyder inte så mycket för mig. När jag gick ett år på bibelskola var min klass min närmsta församling. Här i vårt kollektiv har vi måndagsbön tillsammans. Mina vänner är min församling. Och de kristna jag träffar på Frizon, upptäcker i min klass eller på en fest.

Det fina i att börja tänka så är att det inte på samma sätt går att vara bitter och cynisk gällande en kyrka som svikit. För då är ju helt plötsligt min bästa kompis som trodde åt mig när jag inte orkade, mamma som höll min hand när jag grät, bönetanten i kyrkan som bett för mig sen jag föddes, bloggläsare som uppmuntrar mig och författaren som skriver så att det helar, också kyrkan. Jag tror att det är tänkt att vara så; att du och jag är kyrkan. Men det blir också lite läskigare. För då kan jag inte längre lämpa över ansvaret på det jag tycker är fel med kyrkan på en pastor eller på strukturer. Det blir mitt ansvar och min välsignelse att se de människor som finns runt omkring mig. Att i all min trasighet låta Gud använda mig, som en del av Guds kyrka.

Amen och god natt på det.

(Utan inbördes ordning.)

1. Skörstarka, sjukt snygga, kloka Mia Skäringer har börjat blogga igen. Läs, läs, läs HÄR.

2. Begåvade Annika Norlin har släppt sitt andra album med Säkert! Jag dansar till Dansa, fastän medan jag steker pannkakor i mitt kollektivkök. Dansa, du med.

3. Edit skriver helt fantastiska dikter i sin blogg. Som den här:

Du har inga axlar att gråta emot.

Jag skulle så gärna vilja för dig förklara
varför du alltid finner mig gråtandes mot mattan
varför det bara är då jag roparmenhur ska orden räcka till
och hur långt in i ursäkten skulle jag hinna
innan kinderna blir röda
och ansiktet faller mot mattan igen så att tårarna inte har så långt att falla
lite självömkansgråt
över att jag vet
att Du inte är den Pappan jag vill ha
Du är bara den jag behöver.

Och den här:

Håll dig på mattan, tack!

När verkligheten kommer ikapp mig står jag alltid naken
hinner aldrig ta på mig så mycket som en badrock
hinner inte ens skylla det jag för ingen visar
framför verkligheten står jag alltid blottad
hinner ej slänga på lite täckkräm,
böja ögonfransarna
utan där står jag
med cellutier över rumpan och en löjligt naiv bild av livssituationen
och säger
Lämna mig ifred.

Åh, gå in och läs bara.

Ikväll känner jag mig sådär väldigt skör. Ni vet, som att jag är vänd ut och in. Utan barriärer. Med alla mina känslor, tankar och drömmar öppna för omvärlden. Som att någon skulle kunna rasera allt bara genom att sträcka ut handen och ta i mig. Eller genom att inte göra det.

Och så skriver jag på en text till kursen Skapade svenska. Som handlar om ett odefinierat förhållande, ett "Kom hit och ta i mig så att jag vet att jag finns" - förhållande, som river ner mer än helar men också är vackert ibland. Och den börjar såhär:

Hon hade sovit i flera timmar. För ett ögonblick tänkte hon inte svara, men hon kunde inte låta bli längre. Han ringde alltid på natten. Och hon svarade, även om hon hade hunnit somna. Hon svarade, klev upp och gick ut. Mötte honom halvvägs, vid kiosken. Klev in i honom; in i hans famn, hans doft, närvaron som fick henne att skälva.
- Du är så himla snäll, du är verkligen en bra vän, mumlade han i hennes öra precis innan han somnade i hennes säng, med ena handen runt hennes bröst och den andra i hennes hår.
Han började snart snarka lågt, andedräkten luktade öl. Hon makade undan honom lite, försiktigt så att han inte skulle vakna, vände på sig så att de hamnade mitt emot varandra. Tyckte om att titta på honom när han sov.
På morgonen var han tyst och bakis som vanligt. Drog på sig kläderna och drack ett glas vatten. Frågade om hon kunde skjutsa honom till stan. Skulle träffa någon. Hela vägen önskade hon att de skulle möta någon de kände, men det hände aldrig.
- Vi hörs, sa han på väg ut ur bilen, med blicken redan någon annanstans.
Hon undrade alltid hur mycket han kom ihåg av deras nätter. Vad han hade sagt, och gjort. Och vad som var värre. Att han inte kom ihåg något, eller att han låtsades att han inte kom ihåg.
Hon vände bilen och åkte till gymmet. Tränade tills hon blev yr.

Nu, nu gör jag det. Skriver ett inlägg, alltså. Har klurat länge på vad jag ska skriva, detta första inlägg på väldigt länge. Skulle vilja skriva något alldeles fenomenalt, vackert och intelligent. Men istället får ni ett inlägg som mest bara bryter isen, så kanske allt det där andra kommer så småningom. Prestationsångest är ingen höjdare för kreativiteten.

Jag har haft en fantastisk fin, men väldigt intensiv, sommar. Nu har jag lämnat Stockholm för ett tag, för att läsa mitt sista år i min egen ihop-plockade, men dock mycket genomtänkta, utbildning. Jag sitter nästan varje dag och blir lycklig över att få läsa och skriva saker på skoltid som jag annars skulle ha gjort på fritiden. Jag bor tillsammans med fyra andra tjejer i ett hus och njuter av en period i mitt liv där jag inte har något annat för mig än att gå i skolan, göra frilansjobb, läsa ikapp mig i bokhögen och vila upp mig. Jag mår bra, och det är skönt.

Så, allt för nu. Jag återkommer.

Jag, Daniel Wistrand (redaktör för Ikon) och Mirjam Olsson (som ju juni-bloggade på Ikons hemsida och sitter med i Frizons ledningsgrupp) bloggar från festivalen Frizon.

Gå in här och läs vet jag!

Och för allt i världen, missa inte min kära vän Nasrins fantastiska augustiblogg. Ni MÅSTE läsa, okej?

Kära Erica, Sofie och alla ni andra som undrar varför jag slutat skriva. Ja, jag har visst tagit en bloggpaus. Inte en planerad sådan, men välbehövlig. Ber om ursäkt att jag inte meddelat mig, det beror just på att den mest bara blev. Jag kommer i alla fall att blogga från Frizon, den 11-15 augusti (och vara där på plats, kommer bland annat hålla i samtal i Förtältet - kom och säg hej!). Och sen hörs vi här på min egen blogg i höst, då ska jag berätta om min sommar och dela alla funderingar som jag har samlat på mig. Hoppas ni har det bra, jag blir så glad att några verkar sakna mig. Det är ömsesidigt!

Kramar från mig.

Hej!

Jag har bestämt glömt bort att berätta för er att jag för tillfället befinner mig på Nyhemsveckan, Pingströrelsens årliga sommarkonferens, och jobbar. Har fullt upp, så har inte hunnit svara på era tidigare kommentarer, men det kommer!

Men jag har inte slutat blogga, jag bloggar bara på annan plats för tillfället. Tillsammans med mina kollegor Carl-Henric Jaktlund och Urban Thoms så bloggar jag från Nyhemsveckan på Dagens hemsida. Läs gärna HÄR.

(Den här bloggposten är rätt lång, jag vet. Men jag tycker att det är viktigt att du läser den.)

Jag minns det märkligt väl. Jag gick på gymnasiet och hade precis blivit anställd som ungdomsreporter på lokaltidningen. En av pastorerna i min barndoms församling sa att det var ju jättebra att jag börjat skriva för tidningen, så att det fanns någon kristen där. Så att jag kunde skriva bra grejer. Jag minns det märkligt tydligt eftersom jag blev så arg. Men jag förstod inte varför då.  

Nu förstår jag. Jag blev arg av samma anledning som jag blir frustrerad och arg när mina kursare på högskolan - i all välmening - säger grattis till sommarjobbet på Dagen och lägger till: "Det passar ju dig perfekt, att jobba på en kristen tidning." Som att min dröm, bara för att jag är kristen, per automatik skulle vara att jobba på en tidning som skriver om kyrka och tro. Som att jag inte är journalist, utan i mångas ögon alltid en kristen journalist. (Med det menar jag inte att mina kristna tro inte påverkar mitt liv, tvärtom, men det är omöjligt att placera alla kristna i ett och samma fack.) 

Och jag vill, som så många gånger förr, ställa mig upp och skrika att jag är så mycket mer. Jag är mer än de epitet ni ger mig, än de åsikter ni tror jag att jag har, än de fack ni placerar in mig i. Det gör ont att bli reducerad.  

I söndags kväll kom jag tillbaka hem från ett sjukt intensivt men väldigt roligt besök i Ö-vik. Jag började läsa ikapp mig och nysta i det som kallats annonsbråket. (Kort sammanfattning: Dagens chefredaktör tackade nej till en annons från Riksförbundet Ekumeniska grupperna för kristna homo-, bi-, trans- och queerpersoner om ett sommarläger, på grund av hänsyn till läsekretsen och omsorg om tidningens publicistiska profil. Beslutet ledde till stor debatt i riksmedier, på bloggar och runt fikabord.) Och klumpen som gjorde ont i magen växte större ju mer jag läste. Så kommer jag till jobbet nästa morgon - första dagen på sommarjobbet - är allmänt nervös, och får uppgiften att skriva en artikel om saken. Och det var på ett sätt en av de svårare texterna jag skrivit. För jag ville verkligen inte delta i den där kategoriseringen. Jag ville på något sätt delta med bara något litet konstruktivt. Mest av allt ville jag gömma mig under ett mjukt duntäcke och glömma bort allt jobbigt. Men på något sätt var det skönt ändå, att skriva den där artikeln, att bearbeta alla känslor och tankar.  

Men det som fastnade allra mest från alla samtal, var något som inte kom med i artikeln. Jag och Niklas Piensoho, som är föreståndare för Sveriges största Pingstförsamling, pratade om att homosexualitet har blivit en sådan stark symbolfråga. Jag frågade varför han tror att det har blivit ett ämne som är så pass känsligare än andra för många kristna, och han svarade då:  

Jag tror att det funkar för att det är en liten grupp människor det här handlar om. De flesta som är heterosexuella vet att det här kommer aldrig att bli ett problem i mitt eget liv. Då är det lätt att ta ställning. Men när det kommer till konflikter i en relation, eller pengar, eller lögn. Då kryper det genast mycket närmare. Och det är där jag tror att vi blir oförsonliga. Vi blir väldigt kategoriska, för det är lätt att vara kategorisk.

Ja. Det är lätt att vara kategorisk. Bli oförsonlig. Det är så sjukt lätt att kalla kristna för homofober. Det är så sjukt lätt att kalla homosexualitet för en synd och säga NEJ - men nagga rätt rejält i kanten när det gäller skilsmässa eller girighet eller otrohet (som det också går att läsa om i bibeln). Och det går inte att ta en annan position. Det går inte att säga att man inte vet, att man är sjukt förvirrad, att det inte går att få ihop. För båda lägren kommer att ge dig en position i någon av ytterkanterna.  

Jag är så sjukt trött på det där. Jag är trött på att bli kategoriserad som något så mycket mindre och så mycket enklare än jag är. Jag är trött på att själv kategorisera. Och jag är trött på att se andra kategorisera - och göra det med bara en mening, utan att få ont i magen eller somna lite senare än vanligt på kvällen.  

Min största önskan och bön just nu är denna: Att vi alla, för en gångs skull, skulle stanna upp, och tänka: Om det var jag, om det var min syster, om det var min bästa vän. Att vi på allvar försökte förstå och lyssna, vilken åsikt den andra människan än har.

Annars går jag snart sönder. Och många med mig.

Min opinionstext i juninumret av Ikon handlar om det där som kallas framtiden. Texten kan ni läsa här nedan, jag kommer att utveckla en del kring ämnet framöver.

Jag vill bli journalist. Men varje år ger högskoleverket ut statistik om att det utbildas väldigt många fler journalister än det finns jobb. Tidningens rubrik: Sämst chans att få jobb som journalist. Etablerade journalister säger till mig att det är en helvetisk bransch. Människor jag aldrig träffat förut konstaterar att jag som kvinna aldrig kommer att lyckas kombinera frilansande med familj.

Att jobba som journalist, det är en av mina drömmar. Men ibland går luften ur mig. Och ibland får jag för mig att följa de röster som säger att det aldrig kommer att gå, eller att jag måste armbåga mig fram för att lyckas. Istället för att följa viskningen i mitt hjärta.

I våras behövde jag bestämma mig för var jag ska läsa klart min journalistutbildning i höst. Det fanns inget självklart alternativ, så jag mejlade journalister och redaktörer och bad om råd. Jag var så nära att söka in på utbildningen som kanske skulle ge status, men också ont i magen. Men så fick jag det allra bästa rådet: Att fokusera mer på utbildningen och det liv jag vill leva då än på framtida eventuella jobb. För om man behåller sin öppenhet och odlar sin nyfikenhet och kreativitet, så löser det sig.

Och helt plötsligt visste jag ju vad jag ville. När jag struntade i siffror, alla andras råd, måsten, och varningar och lyssnade till mig själv.

Att lyckas är att våga följa det där pirret av överjordisk glädje, den där klumpen av frid i magen, de där stunderna av förtrollande kreativitet. Då gäller det att stanna upp ett tag och komma ihåg var det kommer ifrån; vilka människor, vilka platser, vilka drömmar. Våga drömma stort! Våga drömma drömmar som förändrar världen, drömmar som har andra människor i centrum, drömmar där du gör skillnad. Och handla sedan efter dem, ett litet eller stort steg i taget. Tänk ibland på dig själv som 80-åring - hur vill du att ditt liv ska ha blivit?

I Bibeln kan man läsa om Elia, som var rädd, ensam och hade gett upp hoppet. Han ville dö. Men han letade efter Gud. Gud sa åt honom att ställa sig på ett berg. Först kom en storm som klöv berg och krossade klippor, men Gud var inte där. Sedan kom jordskalv och sedan eld, men Gud var inte där. Till sist kom ett stilla sus, och där var Gud. För att lyckas behöver vi också bli stilla, och lyssna till den Gud som har skapat oss.

Ty du, o Gud, har skapat mig till dig, och mitt hjärta är oroligt, till dess det finner ro i dig. - Augustinus.

Ända sedan jag läste den i Philip Yanceys bok "Bön", så har denna franciskanska välsignelse varit min ständiga bön. Över de människor jag möter, de sammanhang jag befinner mig i, men allra mest och oftast över mig själv.

Må Gud välsigna dig med obehag
inför enkla svar, halvsanningar och ytliga relationer
så att du får leva på djupet av ditt hjärta.

Må Gud välsigna dig med vrede
över orättvisor, förtryck och utsugning
så att du kan verka för rättvisa, frihet och fred.

Må Gud välsigna dig med tårar
att fälla över dem som drabbas av lidande, övergivenhet, hunger och krig,

så att du kan sträcka ut handen och trösta dem och förvandla deras smärta till glädje.

Och må Gud välsigna dig med tillräckligt mycket dåraktighet
för att du ska kunna tro att du kan få betyda något för världen,
så att du kan göra det andra hävdar är omöjligt
för att komma med rättvisa och godhet till alla våra barn och fattiga.

Amen.

Ni lyssnar väl på humorprogrammet Mammas nya kille i P3? Så fantastiskt roligt! Och nu ska humorgruppen Klungan, som till stor del står bakom radioprogrammet, göra en tv-serie i fem delar där många av Mammas nya kille-karaktärerna återkommer. Jag dör lite av skratt av klippet med Katla. Vet inte hur många gånger vi har sett det den senaste veckan. Börjar på måndag!

Jag upptäckte även för ett tag sen att det finns massa klipp med Hassan på Spotify! Total nostalgi. Jag minns tydligt hur vi satt framför stereon på vardagsrumsgolvet och lyssnade på inspelade Hassan på kassettband. Hassan var även det ett humorprogram i radio, först och främst känt för sina busringningar. Med Fredrik Lindström, Erik Haag, Kristian Luuk och Henrik Schyffert, bland annat. Lyssna först på Spotifys topplista. Om ni gillar det har ni många fina upplevelser framöver.

Sista tipset, inte i radiohumorgenren, men dock lika bra, är vår Junibloggare Mirjam Olsson. Alla inlägg hittills har har fått mitt hjärta att banka lite extra. Fantastiska människa. In och läs!

Så. Nu kommer snart Juninumret av Ikon, och jag tänkte avsluta Aprilnumrets Opinionstext om att jag vill ha mer feminism i kyrkan med några länkar och lästips i frågan. HÄR kan du läsa själva Opinionstexten, och HÄR kan du läsa några av de kommentarer jag fick på den och mina tankar kring dem. Det finns såklart sjukt mycket bra att läsa kring feminism och jämställdhet, men här är några tips kopplade till kyrka. Ett bra basictips dock tycker jag är boken "Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra" av Liza Marklund och Lotta Snickare. En lättläst bok med många exempel och berättelser om hur vi gör kvinnligt och manligt, och vilka konsekvenser det får. Samt hur vi kan förändra det.

Rättviseförmedlingen kan vara årets bästa idé. Nyligen vann de första pris i tävlingen Gemensam styrka. Rättviseförmedlingen vill kort sagt rätta till de skevheter som förklaras med att "det inte fanns några andra", genom att hjälpa till med att hitta bra alternativ till dem som har svårt att hitta andra medverkande än män. De hjälper dessutom till att komma till rätta med andra skevheter som handlar om att inte alla sorters människor syns och hörs. Detta gör de genom de kontakter de har i Facebookgruppen.

EFK Ung konstaterade för ett tag sedan att årets kristna konferenser och festivaler har misslyckats gällande talare. Män, män, män och någon enstaka kvinna. De ställde fem frågor utifrån de siffror de presenterade:
1. Talar inte Gud lika mycket genom kvinnor som män?
2. Har vi skapat ett sätt att leva församling som hjälper män men stjälper kvinnor?
3. Lever kvinnor ut sitt ledarskap på ett annat sätt, inte från talarstolen?
4. Varför är det så många kvinnor som svarar nej när man tillfrågar om de vill predika, jämfört med män?
5. Vad gör det med unga kvinnor och män att de sällan ser kvinnor i talarstolen?

In och diskutera, vet jag!

Efter den insikten publicerade EFK Ung också en lista på kristna kvinnliga talare och ledare, utifrån Rättviseförmedlingens idé. Så att ingen ska kunna säga att det inte finns några kompetenta kvinnor att välja mellan. De vill dessutom ha fler tips. Så gå in och läs och delta!

Tidningen Dagen hade i höstas en artikelserie om jämställdhet i kyrkan:
- Om att kvinnliga föreståndare blir färre.

- Om att nästan var femte kvinnlig pastor känner sig diskriminerad på jobbet.
- Om att väldigt få kvinnor tillfrågas att tala på konferenser.
- Om att läsa Bibeln med rätt sorts glasögon gällande kvinnligt ledarskap.

Kloka Josefine Arenius skrev i samband med den artikelserien en bloggpost på temat kvinnligt och manligt ledarskap. Om att vara kvinna och ta mycket plats, om ett tävlande kvinnor emellan om de där få platserna, om att få kommentarer om att behöva välja mellan familj och ett jobb i ledarposition, om att efter att ha talat på en konferens få en klapp på låret och repliken; "det verkar ju som du vet vad du pratar om".

Så slutligen, en dikt av Bradley Hathaway. Om manlighet. Jag gillar verkligen det Bradley gör. Mer poesi till folket! Däremot är jag inte helt såld, rakt av, på hans sista kärleksstycke. Jag känner liksom inte att jag behöver räddas eller beskyddas av en man. Samtidigt så beror det ju på hur man tolkar saken, jag tror i och för sig att man måste rädda och beskydda varandra hela tiden i ett förhållande. Men jag vet flera andra som känner igen sig i hans dikter, och jag vill inte bara se saker ur mitt perspektiv.

Det är Sveriges nationaldag och jag lyssnar på Kents "Sverige", framförd av Glada Hudik-teatern.

Ligger i mammas och pappas skinnsoffa med ansiktet inåt ryggstödet. Ihopkurad i fosterställning, varm under röd fleecefilt, och läser Mia Skäringers "Dyngkåt och hur helig som helst". Tårarna rinner men jag torkar inte bort dem. Jag gråter alltid av sån där brutal ärlighet.

Minns förra sommaren då jag precis kommit hem från Moldavien. Målade det nybyggda förrådsutrymmet mellan huset och garaget. Det är ren terapi att måla för mig. Att se hur mitt arbete får konkret resultat, på en gång. Känna hur min kropp arbetar och se att det är gott. Ibland undrar jag om jag inte borde ha blivit hantverkare istället. Funderar på hur bra jag egentligen mår av allt det abstrakta och teoretiska. Av världarna i mitt huvud, i datorn, på pappret. Under tiden jag målade lyssnade jag mig igenom massa Sommar i P1. Bland annat Mia och Klaras program. Jag älskade det.

Nu ligger jag där i soffan och läser Mias bok och gråter. Min vän frågade mig en sommardag på en stor gräsmatta vad jag är rädd för. Jag är rädd för nästan allt, men mest av allt är jag rädd för att bli ensam. Jag ligger där i soffan, läser om Mia och hennes familj, hör min egen i bakgrunden. Jag vet vet vet att singel inte är lika med ensam men jag vill också dela hela livet, kämpa för kärleken, få barn och se dem växa upp. Men det är ju inte upp till bara mig. Ibland blir det bara inte så. Och jag vet att jag är alldeles för bra på att ta ut sorger i förskott, att det finns massa människor och barn därute som jag kan ge min kärlek till, och att jag har vänner som redan nu delar sina liv med mig. Men ibland blir jag rädd ändå. Det är söndagskväll och jag är rädd för att bli ensam.

Mamma kommer upp från nedervåningen, frågar hur jag mår, säger: Men har du gråtit? och så gråter jag lite till och hon torkar mina tårar och lägger kind mot kind. Pappa gapskrattar till en dålig film, min lillebror lagar mat till oss, min andra lillebror tar studenten om några dagar. Det känns lite bättre. Jag är inte ensam nu, allt vilar inte i mina händer, och det får vara bra så.

1. I dag hade jag uppsatsseminarium. Jag opponerade på två andra uppsatser, och försvarade min. Och det gick bra! Så nu har jag en kandidatexamen med etnologi som huvudämne. Galna tider.

2. I onsdags deltog (och ja, jag använder medvetet det verbet istället för rusa eller springa) i Vårruset! Tänkte där i våras när vi anmälde oss att det kanske skulle bli en liten sporre till att komma igång med träningen. Och så lockade Linn med att vi skulle få gooidebags och en picknick-korg. Men i onsdags förmiddag konstaterade jag att senaste gången jag sprang var för två år sedan, och det var ett stort undantag. Att jag inte tränat vettigt på typ ett och ett halvt år (kära nån, får lite panik när jag ser det så här i skrift). Och att jag tröstätit mig igenom vårens stress. Planerade i alla fall att springa så mycket jag orkade, men några timmar innan loppet fick jag sån där sjuk mensvärk. Låg i en hög, halvgrät och hyperventilerade så att både händer och fötter domnade av. Så min kropp var inte helt redo för att rusa runt banan. Bestämde mig därför för att gå i den snabba gång-gruppen. Något gick dock fel på vägen och jag råkade hamna i sista gruppen. Alla andra startgrupper fick klatschiga hjälte-presenatationer innan de släpptes iväg. Innan jag startade ropades det ut: "Och här har vi gruppen med barnvagnar och trimmade rullatorer. Ni vet väl om att det är bra att träna?" Eh. Men jag tog mig runt, lite springandes till och med, och blev smått peppad på att börja springa. Även om picknick-korgen, sällskapet och medaljen var det allra bästa.

3. Jag sitter på en buss mellan Stockholm och Ö-vik (och DET är alltså det trista - drygt sju timmar på buss är inte att föredra) och hittade nyss ett meddelande mannen bredvid skrev till mig med blyerts på skräppåsen innan han gick av. "Tack för en trevlig resa! Lycka till som reporter. Conny." Hihi. Senast jag reste bondade jag med en före detta alkoholist och narkoman som berättade sin livsstory för mig under några timmar, och ville ha mitt nummer när han klev av. Jag är tydligen bra på det här att vara resesällskap.

I min kyrka har vi varje gudstjänst med en kreatör, någon som har skapat något kreativt utifrån temat. Förra gången jag var med gjorde jag en video på temat "Varför svarar du inte på mina böner?" Den kan du se HÄR. I söndags var temat mod och jag medverkade med en dikt.

När jag och min vän Frida, som var ansvarig för musiken, några dagar tidigare pratade om gudstjänsten och temat hamnade vi i ett samtal kring att det krävs mod för att följa Jesus. Och att vara modig förutsätter ju att det finns någonting att först vara rädd för. Så jag skrev en text om hur lätt det är att inte våga stanna upp och tillåta Gud att komma ikapp. Att jag, och många med mig, är rädda för att släppa in någon för långt, på grund av relationer och situationer som tidigare gjort ont. Och att trots att det jag, och kanske ni, allra mest längtar efter är att bli nerbrottad, så försöker jag springa ifrån Gud genom att att fylla mig själv och mitt liv med massa annat.

Så här kommer en text om att bygga modet inne och att jaga efter vind.

Oj, vad smutsiga de är, mina skor.

Här står jag och de är det enda jag ser. Mina skor.

För om jag höjer blicken bara lite så kommer jag att se delar av dig.
Och jag kan inte.
Försöker andas lugnt, du säger: "Men det är ju bara jag".

Du drar handen genom mitt hår. Jag tänker: Åh, hur ska det här någonsin sluta väl?
Du har vänt mig ut och in, alla mina innersta rädslor är till ditt förfogande, här är jag och jag är räddare än någonsin förr.
Jag håller mig fast i din hand - ser du inte att du vänt mig avig, och om du bara vill så får du mig, mina rädslor, smutsiga skor och det borttappade modet.
Men du släpper mig och går.

Att bli kär, få hjärtat krossat och bygga in det med bomull inåt och taggtråd utåt, för att inte någon ska kunna vända en ut och in igen.
Att se på film, blogga, prata i telefon och lyssna på musik på allra högsta volym.
Att äta och träna. Gå upp i vikt, gå ner i vikt och upp igen.
Att plugga och läsa och analysera och kritisera.
Att jobba och göra karriär, köpa lägenhet i stan men drömma om ett hus på landet.

Att springa rätt ut i dimman.
Att springa från ett möte till ett annat.
Att springa sin kropp i form.
Att springa rakt in i en främlings famn.

Jag hatar att springa men nu springer jag så att jag ser och smakar rött.

Gode Gud. Få mig att stanna, för nu orkar jag inte mer.
Kom och stick hål på mig och mitt uppblåsta ego.
Kom och slå ett hål i mur efter mur jag byggt omkring mig.
Kom och gör ett hål i mig!
Ta tag i mig, få mig att stanna.
Titta mig i ögonen och låt mig inte titta bort.
Håll om mig trots att jag sparkar.
Gode Gud. Kom och ta sönder mig så att Du kan komma in.
Innan jag går sönder allra längst inifrån och ut.

(HÄR kan ni lyssna på Nichole Nordemans låt Hold on, som Frida sjöng efter att jag läst min dikt. De passar mycket bra ihop.)

I slutet av hösten någon gång satt jag hos en fantastisk sköterska på Studenthälsan. Jag hade bokat tid för ett hälsosamtal eftersom jag var så sjukt stressad att jag hade yrsel, mitt hjärta slog konstigt och jag hade ont i magen, bland annat. Vi pratade massa, jag grät, hon gav mig olika övningar och ställde bra frågor. Under ett av samtalen frågade hon mig vad jag gjorde enbart för mig själv, var jag hämtade kraft ifrån? Jag insåg att i stort sett allt jag gjorde antingen tog kraft eller gav lika mycket som det gav. Så jag satte mig ner och skrev en lista på saker som jag vet att jag mår bra av, eller som jag trodde skulle plussa på kraft-kontot. En sak jag skrev ner var att gå med i en hemgrupp. Tänkte att jag behövde hjälp att få in mer Gud i vardagen.

En hemgrupp är en liten grupp av kristna (eller såna som är intresserade av vad kristen tro är för något) som träffas hemma hos varandra under veckan. Hemgrupper kan se väldigt olika ut beroende på vilka som är med i gruppen, men vanligtvis brukar man fika tillsammans, be, diskutera utifrån en bok man läser, bibeln eller från veckans gudstjänst, pratar om hur man mår och vad som händer i livet.

I julas var jag på den första hemgruppsträff och ikväll hade vi sommaravslutning. Och den lilla gruppen med alla de fina människorna har verkligen varit en kraftkälla för mig. Jag har lärt känna nya vänner som jag har delat en del av livet med, och min kyrka blev inte något jag bara går till på söndagarna, utan också en del av vardagen då vi ofta diskuterade och funderade vidare på det temat som den senaste gudstjänsten handlat om.

Jag har olika erfarenheter av hemgrupper, vissa bra, vissa mindre bra. Men när det väl funkar är det sannerligen en välsignelse. Så veckans tisdagstips är att söka rätt på en hemgrupp där du trivs. Min har verkligen blivit en kraftkälla.