Ikväll känner jag mig sådär väldigt skör. Ni vet, som att jag är vänd ut och in. Utan barriärer. Med alla mina känslor, tankar och drömmar öppna för omvärlden. Som att någon skulle kunna rasera allt bara genom att sträcka ut handen och ta i mig. Eller genom att inte göra det.

Och så skriver jag på en text till kursen Skapade svenska. Som handlar om ett odefinierat förhållande, ett "Kom hit och ta i mig så att jag vet att jag finns" - förhållande, som river ner mer än helar men också är vackert ibland. Och den börjar såhär:

Hon hade sovit i flera timmar. För ett ögonblick tänkte hon inte svara, men hon kunde inte låta bli längre. Han ringde alltid på natten. Och hon svarade, även om hon hade hunnit somna. Hon svarade, klev upp och gick ut. Mötte honom halvvägs, vid kiosken. Klev in i honom; in i hans famn, hans doft, närvaron som fick henne att skälva.
- Du är så himla snäll, du är verkligen en bra vän, mumlade han i hennes öra precis innan han somnade i hennes säng, med ena handen runt hennes bröst och den andra i hennes hår.
Han började snart snarka lågt, andedräkten luktade öl. Hon makade undan honom lite, försiktigt så att han inte skulle vakna, vände på sig så att de hamnade mitt emot varandra. Tyckte om att titta på honom när han sov.
På morgonen var han tyst och bakis som vanligt. Drog på sig kläderna och drack ett glas vatten. Frågade om hon kunde skjutsa honom till stan. Skulle träffa någon. Hela vägen önskade hon att de skulle möta någon de kände, men det hände aldrig.
- Vi hörs, sa han på väg ut ur bilen, med blicken redan någon annanstans.
Hon undrade alltid hur mycket han kom ihåg av deras nätter. Vad han hade sagt, och gjort. Och vad som var värre. Att han inte kom ihåg något, eller att han låtsades att han inte kom ihåg.
Hon vände bilen och åkte till gymmet. Tränade tills hon blev yr.