Ni skriver så mycket bra. Ellen kommenterade till exempel mitt förra inlägg och skrev bland annat: ”Och tror man kan välja i större utsträckning än man tror. att förbittras. eller förbättras.”

Jag har klurat en del på det där, jag med. Att förbittras, eller förbättras. Jag läser en hel del bloggar, bland annat Elinas. Hon blev inlagd på sjukhus för ett tag sedan, och läkarna misstänkte först en kronisk sjukdom. Mitt i allt skrev hon: 

“Bestämde mig för att gå till min församling idag, trots mitt klena fysiska och psykiska tillstånd. Jag ville ha förbön. Och jag vill gärna se på min församling som en förlängning på min familj. Så idag har jag gråtit, och hängt med huvudet, och snorat och gråtit ännu mer, och slängt min fasad i älven, och bakom den såg jag ganska förskräcklig ut. Många längtar efter att församlingen ska få kännas just som ett andra hem. Jag tror inte att man bara kan gå och längta efter det. Man måste börja med sig själv och visa sig så svag som man är. Jag har då aldrig blivit besviken när jag gjort det inför mina syskon i tro som det så fint kallas. Jag har blivit kramad, fått gammal, hederlig, omystisk förbön (inte minst i söndagsskolan där dom verkligen blev förskräckta av min sjukdomsbild) och mycket kärlek och omtanke. Tack för det. Jag är så tacksam för min stora familj!”

Ett klassiskt problem i kyrkan är att många upplever att församlingen till stor del handlar om yta. Så när det gör som allra ondast, när man är som allra räddast, så orkar man inte gå dit. För att man inte orkar eller kan låtsas länge.

Jag har upplevt det där själv. Men, jag undrar samtidigt var det kommer ifrån? För de allra flesta jag möter och pratar med, håller med om att det är ett problem och vill mycket djupare än det tillrättalagda. Önskar och ber om en kyrka som är mer än kavaj och klänning och fina ord på söndag.

Jag tror att lösningen är att göra som Elina; att våga slänga sin fasad i älven. För det som jag tycker är fel, kan ändras av att jag gör tvärtom. Om jag vågar släppa min fasad, så kanske andra också vågar göra det. Jag försöker göra så, förbättra, istället för att bli bitter. Det är lättare sagt än gjort. Men om vi hjälps åt, om vi tar våra erfarenheter och sår och använder dem till att förbättra. Tänk vad mycket gott som skulle komma från det.