Jag hörde om en ledarskribent som tog livet av sig. Det var många år sedan. Han hade för länge sedan slutat bottna i det han gjorde, han tyckte sak efter sak, dag ut och dag in, utan att veta varför, så han tappade fotfästet. En gång, kanske flera, satt han under en trappa på en fest, för att han inte orkade med det ytliga minglet. Kunde inte vara den andra trodde att han var. 

Jag är livrädd för det där. För ord utan mening, för tomma meningar och texter utan djup. För att inte bottna i det jag gör. Så jag sparar på orden, på mina tyckanden och att skriva ner allt jag tänker på.

Och nu skriver jag mer än någonsin. Jag skriver hela dagarna på min praktik, några kvällar i veckan på frilansjobb. Och så skriver jag sådant som ännu inte publicerats, men kanske, ja ganska troligt, kommer att bli till något väldigt fint när vi bytt årstid en eller två gånger.

Så därför skriver jag så lite här. För att jag sparar på orden och försöker bottna i det jag gör. Inte göra mer än att jag klarar det.

Och, för att jag funderat väldigt mycket på att tycka och säga, kontra att göra, på den senaste tiden. Har tröttnat så smått på det första, och vill öva mig i det sista. Kanske kräver det lite ödmjuk tystnad, kanske måste jag lära mig att vara tyst ibland. Trots att jag under frustrerade kvällar författar arga texter i mitt huvud där jag deklarerar både det ena och det andra. De är provocerande, smarta och rätt så bra. Men jag är inte säker på att det är så vist att sätta de orden på pränt. 

Men nu vet ni, lite av vad jag tänker på.