Många kyrkliga sammanhang har svårt att hantera människor som säger emot, som kritiserar, som ifrågasätter. Vad gör man med en arg tonåring som vänder upp och ner på allt, som rasande kritiserar än det ena än det andra som har med kyrkan att göra? (Men som kanske också gråter sig till sömns över en saknad Gud.) Ofta lägger man locket på, tystnar ner, stänger ute. När vi egentligen borde tacka Gud för att de fortfarande bryr sig.

”Det konstiga var att de inte förstod att jag ville väl. Att jag ville röra om i grytan för att jag fortfarande trodde på kyrkan och ville förändra det jag tyckte var fel.” Så sa en vän till mig som revolterade mot mycket av det kyrkliga. Jag tror att så länge någon lägger ner energi och kraft på att ifrågasätta så vill man förändring. Och vill man förändring så tror man fortfarande på kyrkan. Det är när man slutar bry sig och blir likgiltig som man har gett upp.

Jag ber Gud om att jag, och många med mig, ska våga ta den där fajten. Jag ber att jag inte ska låta min rädsla styra. Jag ber att jag ska vara en sådan person som de som räddade mig. De som förklarade för mig att om något är sant, så tåls det att ifrågasättas. Att man inte behöver lämna hjärnan på hatthyllan när man går in på gudstjänst. Att det är viktigt att kunna kritisera även andliga ledare. Att livet inte kan delas in i andligt och icke-andligt. Jag tackar Gud för de människor som stannade kvar, trots min ilska och trots mina tårar. Som svarade vänligt, som gav mig svar som höll, som inte tog kritiken personligt, som inte tog ifrån mig mina upplevelser, som höll min hand när jag grät. De räddade min tro, och de räddade mig.

Vår generation har lärt oss att ifrågasätta. Att källgranska, inte lita blint på statistik, ställa följdfrågor, sätta in i ett sammanhang. Det kan finnas en risk att vi blir för cyniska. Men det finns mycket gott i det där också. För vi har lärt oss att leta efter det som är på riktigt. Vi vill inte gå till kyrkan bara för att släkten alltid gjort det. Vi vill ha en egen tro och inte bara lita på alla andra. Vi vill ha en kyrka som är relevant i den värld vi lever i. Och om vi inte hittar det, så stannar många inte kvar. Tar ofta med sig tron, men lämnar kyrkan.

Tänk om vi i kyrkan i stället för att stöta bort, kunde lära oss att ta tillvara på all den potential som finns i alla dessa ifrågasättande, rasande, på-tvären-människor. Det kräver att vi bottnar i vår egen tro, och att vi vågar oss på förändring.

Men åh, jag tror att det är vad som behövs för att kyrkan inte bara ska överleva, utan leva.