Ligger i sängen och läser senaste numret av Ikon. Blir alldeles pirrig; åh vad jag gillar det där magasinet.

Min inledningstext kom egentligen till under ett samtal någon gång i höstas. En klok man bjöd ut mig på fika en kväll, och frågade massa saker om min bakgrund, mitt förhållande till kyrkan och vad jag längtar efter. Men mest lyssnade han, och fick mig att tänka efter. Satte fingret på exakt rätt punkter. Det var ett sånt där samtal som stannade kvar i mig, som fick mitt hjärta att bulta lite hårdare, som ökade mitt hopp. Som fick mig att drömma igen, om den där församlingen jag längtar efter och tror på, men som ibland känns så otroligt långt borta. 

Så, här kommer den, februarinumrets opinionstext:

 


För de flesta jag träffar är det konstigt och lite skrämmande med kristna. Jag hör kommentarerna, åsikterna och fördomarna överallt. Min uppväxt, min tro och det liv jag har valt att leva är i vårt sekulära samhälle rätt udda.


Det har gjort att jag är i ständig försvarsställning gällande min tro. Jag utgår ifrån att människor tycker att jag är lite konstig, att de inte tycker som jag i vissa frågor och att de ska bli arga. Så jag börjar ofta mina samtal om tro och kyrka med att rabbla upp allt som är och har varit fel. För att de liksom ska förstå att jag visst kan tänka kritiskt, att jag inte är hjärntvättad och att jag inte sympatiserar med människor som spränger abortkliniker eller misshandlar homosexuella.


Men jag fokuserar ofta så väldigt vid allt det jag skäms för, att jag liksom sällan kommer till varför jag egentligen stannar kvar. För det gör jag ju. Genom tårar, år och rädslor så fortsätter jag att söka upp kyrkor i varje ny stad jag flyttar till. Jag fortsätter att be och jag fortsätter att försöka förstå vad det egentligen innebär att vara en kristen.


För någon månad sedan frågade en klok man mig när jag är stolt över kyrkan. Jag tänkte och sa: När jag kommer till min kyrka en sommareftermiddag och det ligger två tilltufsade människor där och sover, och som när de vaknar säger till vaktmästaren att nu behöver vi duscha. När han då hämtar handdukar, och det märks att han har gjort det förr. Jag blir också stolt när jag serverar den femte biten lax till kvinnan som inte luktar så gott och undrar hur i all världen hon orkar allt; och de som varit med förr förklarar att hon stoppar ner det i handväskan för senare tillfällen, och att det är okej. Jag är stolt när kyrkan inte ger upp hoppet om människor som resten av samhället inte tycker är värda att investera i, när den håller ut och tror på under, när den ryter ifrån mot orättvisor och omänsklighet. Jag är stolt när den gör och inte bara tycker. Stolt för att den erbjuder en gemenskap som inte är perfekt, men som i alla fall längtar och kämpar för att nå ut med berättelsen om en Gud som älskar.

 

Det är inte fel att kritisera. Men för att det ska vara hälsosamt, och inte övergå till bitterhet och cynism – för att mitt och ditt hjärta ska fortsätta vara mjukt och för att vi inte ska tappa bort hoppet – så måste vi stanna upp ibland och tänka på varför vi stannar kvar. Vad som är positivt, vad vi gör rätt, vad vi är stolta över. Vi måste göra det för att inte sluta drömma om den kyrka vi längtar efter.


Skrivet 2011-02-14 21:46      5 kommentarer      

Johanna - 2011-02-14 23:53
sant. du är alltid bra.
Lennart - 2011-02-15 13:39
Vi har väl alla en dröm om en församling som är orealistiskt bra. Varför är den orealistisk? Jo, därför att den består att vanliga ofullkomliga människor.Själv tycker jag att församlingen är underbar, den är för mig Gud (Kristus) själv. Alla är förlåtna och därför faktiskt utan brist. Även om vi gör fel så är församlingen fullkomlig, om man ser den genom Guds glasögon. Och då kommer man fram till att ska vi verkligen ha högre krav på varandra än Gud?Sedan, så snart jag ser något som inte är bra, upplyser Anden mig om att jag minsann inte är felfri själv. Kanske tycker andra att jag inte alls gör församlingen till en dröm....Ändå tillhör jag nog dem som genom uppmuntran försöker göra det roligare för andra, genom att hälsa på alla, tacka predikanten, sångaren, vaktmästaren etc för att de är som de är och gör det dom gör.Tack för Dina tankar!
Hanna - 2011-02-15 15:07
Håller med! Klokt skrivet! :)
Jenny Fredén - 2011-02-15 16:44
Riktigt bra skrivet. Dina tankar om kyrkan du längtar efter delar även jag och blev peppad och uppmuntrad! Thanks! Guldstjärna till raden; "Jag är stolt när den gör och inte bara tycker" Bra jobbat Lina!
Karolina - 2011-02-17 20:10
Oj, vilken tänkvärd fråga! När är jag stolt över kyrkan? Kollar man överlag så visst då kan jag se att det finns kyrkor som är sådana som du beskriver och då blir jag stolt. Men jag vet inte om jag är stolt över den lokala kyrkan jag tillhör...? Alltså jag tycker ju jättemycket om den, så då borde jag ju kunna vara stolt över den också, men jag måste nog tänka lite på det där...


Skriv en kommentar

Namn (Måste anges)

Epost (Måste anges, publiceras ej)

Prenumerera på nya kommentarer via epost
Hemsida

Kommentar



IKON-skribenten Lina Mattebo funderar kring tro och tvivel, politik och medier, kärlek och drömmar, poesi och musik, och varför fjällvidder, stjärnhimlar och tågstationer gör henne lycklig. Högt och lågt, smått och stort. Det där som är livet, kort sagt.


Följ bloggen via RSS


Startsidan Nyheter Mer om Ikon1931! Ta en titt i forumet! Annonser i Ikon1931 Recensioner Kontakta oss på Ikon1931 Musiknyheter Demosajten på Ikon1931.se Bloggar på Ikon1931.se Barn och unga i EFS Pingst ung EFK-ung Frälsningsarmén