Såhär: Innan jag somnade igår insåg jag hur mycket lättare det är att skriva och säga än att göra. 

För, mina senaste tio år i kortversion: Pluggade mig till maxbetyg i gymnasiet och avslutade det hela med att tillbringa en sommar på ett laboratorium. Jobbade i två år. Först på fem extrajobb samtidigt, sedan som chef där 70-timmars veckor inte var ovanliga vissa perioder. Och sen har jag aldrig pluggat bara 100 procent, jag har alltid läst mer än så. Plus frilansat vid sidan om. Och så ett halvår i Moldavien på det, mitt i allt. 

Visst har jag hunnit med mycket på den där livet-listan ändå. Jag har jobbat som volontär och åkt på utflykter och umgåtts massa med mina vänner och engagerat mig i viktiga frågor. Men jag har också gråtit av trötthet hos en sjuksköterska på studenthälsan, drömt halvvakna stressdrömmar och tappat bort känslor för att om jag hade känt efter så hade jag känt att jag inte orkat. 

Och nu, nu är jag ju faktiskt snart färdig med mina studier. Men då viskar något åt mig att det är nu jag verkligen måste jobba ihjäl mig, få in min lilla fot överallt jag hinner springa till, inte tacka nej till ett enda uppdrag, göra mig ett namn. 

Men nej, vet ni vad. Det är ju faktiskt nu jag har chansen. Att lära mig vad hundra procent egentligen innebär (för nej, 150 är inte 100), eller ja, helst åttio. Att känna hur det känns i kroppen och att det är okej. 

Att verkligen försöka påbörja det där livet jag drömmer om.  

Det är så lätt att bara köra på, att tänka att så här är det ju, ingenting att göra något åt. Istället för att stanna upp, reflektera över vad det egentligen är jag gör, vad jag lägger min tid på och om jag mår bra av det. 

För man blir så lätt indoktrinerad av alla andra budskap. Att man är sitt yrke eller sina studier, att man måste jobba heltid, att pengarna inte kommer att räcka till, att den här branschen är fruktansvärd. Så man glömmer bort att det faktiskt går att göra på andra sätt. Och så vågar man inte längre drömma, för att man blivit övertygad om att de ändå inte kan bli verklighet och det gör ju ont när drömmar går sönder.

Men så tänker jag på det han sa igår. Att det är klart att man ska jobba hårt med det man vill göra, men att man lika gärna kan göra det över en längre tid. Att jag ska våga drömma, och göra det jag verkligen älskar. Att vi får hjälpas åt.

Ja.

(Och nu, nu sitter jag på ett tåg till Jönköping, så himla nöjd över att jag lät bli att skriva klart det sista reportaget utan sparade det till senare. Att jag därför fick en sån himla fin sista dag med tårta, presenter, kramar och uppmuntringsord, utan stress.)