(Det här inlägget skrev jag förra året den 8e mars, men kanske har jag fått några nya läsare, och kanske har ni andra glömt bort att ni läst det. Så, här kommer ett inlägg i repris.)

Det där med att vara kvinna - min kvinnlighet - var inte något jag funderade över. Var liksom aldrig något komplicerat. Förstod inte diskussionen om hur man skulle vara, om man var man eller kvinna. Man bara är väl det. Tänkte jag.

Men sen kom andra runt omkring och gjorde den lilla pusselbiten, att jag är kvinna, till den allra största. Minns hur fröken tog mig åt sidan på lekis en dag och sa att du kan ju leka med pojkarna också. Hur jag nästa dag byggde tågräls med min granne som råkade vara pojke, och att det helt plötsligt kändes speciellt. Trots att vi hade lekt med varandra alltid.

Och då blev kvinnligheten något jag måste förhålla mig till. Det finns internationella kvinnodagar, jag måste välja kön i enkäter, får generellt sett mindre lön. Jag borde raka benen och inte ta för mycket plats. Inser att andra människor tror massa saker om mig för att jag har den där kvinnobiten i mitt livspussel.

Kvinnopusselbiten pimpas med blinkande lampor och målas i lysande klarrött och det är klart att de andra då hamnar i skymundan. De andra bitarna som sammantaget gör att jag är jag. Den där kvinnobiten görs rund och stor, blir till ett nav som allt det andra ska passas in efter. Och plötsligt så är jag inte längre ett mysterium; någon att lära känna och pussla ihop, en bit i taget. Utan något mindre, enklare.

Jag intervjuade Nour El Refai för ett tag sedan. Texten jag sedan skrev börjar så här: 
"Det springer två små killar runt runt på gräsmattan. De är solskensvarma och leksvettiga, tröjorna ligger på marken. I skuggan vid vuxenbordet sitter en liten tjej och dricker saft. Betraktar frihetsleken på säkert avstånd. Pojkarna börjar ropa och vinka; Kom och lek med oss! Hon tvekar lite, men så hoppar hon upp, tar några hopplasteg. Drar av sig tröjan. Då uppstår en diskussion vid bordet. 
Nour var sju år gammal när hon för första gången insåg att hon var tjej. Kompromissen där tröjan sattes på igen, men knöts så att magen syntes, gjorde henne medveten om sin kropp på ett nytt sätt. Hon minns det som en sorg:
- Fan i mig, allting som jag kommer att vara för resten av mitt liv kommer att vara sekundärt, för det här är jag. Jag är Nour och jag är en liten flicka. Om jag är glad, tuff, skådis eller gillar fotboll kommer i andra hand. Jag är en liten flicka. Det är det jag är."

Hon beskriver det så bra. Den där ilskan, uppgivenheten och sorgen. Tröttheten.

Jag är trött på att hulkgråta i en hård soffa med sommar utanför och mammas hand klappandes på min rygg, för att männen i mitt liv inte förstår vad det innebär att vara kvinna och bara det och att det inte ens räcker till. Trött på att ständigt bli påmind om det, som när jag hittar Lena Katarina Swanbergs bok "Blod, svett och tårar: en ilsken bok om östrogen" i en bokhylla, och läser baksidetexten där en manlig skribent konstaterar att det här är en bok som är viktig för alla, inte baraför kvinnor. Jag är trött på att bli så arg att jag inte kan prata. Jag är trött på att ständigt behöva fundera på hur jag ska förhålla mig till alla föreställningar som finns om mig enbart på grund av hur min kropp ser ut. Jag är trött på att kvinnor är ledsna och män är arga. Att män är starka och kvinnor svaga.

Jag såg Tim Burtons Alice i Underlandet på bio häromkvällen. Alice tänkte sex omöjliga saker innan frukost ibland. Sen högg hon huvudet av draken. Det här är min första omöjliga tanke i dag:

Alla människor ses, och behandlas, som de ogripbara, frustrerande och underbara varelser de är. Hopsatta av bitar av olika egenskaper, upplevelser, drömmar och kunskaper. Någon det inte räcker ett liv till för att lägga i sin helhet. Att den där kvinno- eller mansbiten inte görs större än den är.