En dryg timme kvar. Sedan är tiden ute. För denna böneblogg. Det har varit en intressant månad. Givande. Så mycket fokus. Som jag har haft på bönen. Gud. Det kristna livet. Det har jag inte haft. Inte på länge. Det har varit nyttigt.

Min tanke var att skriva mer. Åtminstone ett par inlägg till. Innan detta. Så blev det nu inte. Så de där frågorna. Funderingarna. Bönerna. Som inte blev av. Under augusti. De får vi ta senare. Någon annanstans.

Om avgudadyrkan. I vår tid. När jag tar min tillflykt. Fäster min tilltro. Till någonting annat. Någon annan. Än dig. Livets Gud. Försöker stilla törsten. Mätta hungern. Stilla klådan. Genom att vända mig bortåt. Ifrån dig. Till det skapade. Dömt att misslyckas. Ändå gör jag så. Om och om igen. Det vill jag ta upp med dig.

Valet om knappt tre veckor. Hur otroligt svårt. Det är. Att veta. För mig. Det finns inget parti. Som jag kan rösta på. Det är mutningsförsök. Efter mutningsförsök. Som om de kunde köpa mig. Det känns billigt. Hur de gör det perifera centralt. Samtidigt som de helt ignorerar. Det verkligt centrala. De stora frågorna. Om människans värde. Hur vi ser på livet. Vad vi ska ha varandra till. Du förstår, Gud. Det gör mig frustrerad. Irriterad. Trött. Det jag längtar efter. I politiken. De stora visionerna. Viljan att tänka långsiktigt. Våga drömma. Stort. Men realistiskt. I stället. Får jag detta. Som vi har i dag. Ovärdiga. Kortsiktiga. Kortsynta. Planer. På högst något år. Kvartalspolitik. Nästan. Värdet mäts i opininonsmätningar. Politiken som marknad. Ah. Du ser. Det tar knappt slut. Mina tankar. När jag väl börjar. Men det är ju det jag inte hann nu. Att skriva. Börja. Berätta. Om detta. Inte den här gången.

Jo. Så får det vara. Här får vi stanna. För denna gång. Denna månad. Det är helt möjligt. Att jag fortsätter. Skriva. Så här. Om dig. Till dig. Om livet. Det som jag lever. Orden har alltid varit mina vänner. I synnerhet det skrivna. Som du vet. Alltså. Om du vill. Får du gärna titta in. På min vanliga hemvist. På internet. Min ordinarie blogg. Rätt vad det är. Så ser du. Att jag har skrivit. Någonting. Litet. Längre. Eller mittemellan. Till dig. För du vet ju. Hur det är. Vi är inte klara med varandra. Du och jag. Så vi ses där. I Nasrinland.

Så gör jag det igen. Sätter mig vid datorn. För att skriva till dig. Riktigt ordentligt sent. Igen. När jag är alldeles för trött. Och slut. I största allmänhet. Usch. Du måste känna dig helt åsidosatt. Det vore inte konstigt. För oavsett vad jag skulle påstå. Är det tydligt. Att jag prioriterar dig ungefär sist. Av allt. Som jag vill och ska göra. Under en hel dag.

Inte nog med det. Snart är det slut. Med bönebloggen. Åtminstone här. På IKON:s hemsida. Hur ska vi fortsätta? Ska jag fortsätta skriva? Eller ska vi försöka gå över. Till något annat. Mindre datorbundet. Mer direkt. Inte så digitalt. Vad säger du?

Jag? Jag vet inte. För visst blir jag en smula stressad. Av att skriva. Behöva sätta mig. Vid datorn. Avsätta tid. Formulera mig. Samsas om platsen vid tangenterna. Med maken.

Men samtidigt. Om jag inte hade datorn. Skulle jag ens komma ihåg? Att sätta mig? Avsätta tid? Formulera mig? Ens försöka? Kommunicera. med dig. Be. till dig.

Högst tveksamt. Om jag ska vara realistisk. Tyvärr.

Annars... är det mycket nu. Det är mycket med ofödingarna. Både min egen. Den lilla parveln. Vad den brer ut sig! Puttas och boar. Tre månader kvar till födelsedagen. Det blir spännande. Att se vem det är. Som bor där inne. Men också mer allmänt. Principiellt. Försöker hantera. Frustrationen. Människors blindhet. Oförmåga. Ovilja. Att se. Förstå. Ens det mest uppenbara. Där får du gärna vara med. Bistå mig. Hjälpa till. Ge mig kraft. Tålamod. Insikt. Ord.

Nu behöver jag sluta. Det är en annan i familjen som vill ha datorn. Och det är inte någon av barnen. Med tanke på att jag har suttit här hela kvällen. Är det en rimlig begäran. Så vi får sluta. Här. Ska försöka nå fram. Till ett beslut. Innan tisdag. När min tid är slut. På den här adressen. Kring hur vi ska fortsätta. Du och jag. Godnatt!

I dag har jag haft besök. Av en gammal bekant. Det är ingen jag vill umgås med. Vet inte ens säkert hur det går till. Men plötsligt. Ibland. Så märker jag. Hur den sitter. Hemma. Hos mig. Bekvämt tillbakalutad. Svartklädd. Suddig i konturerna. Som om det vore en självklarhet. Sedan har jag den typen efter mig. Hela dagen. Släntrandes. Viskandes. Med sin hesa röst. I mitt öra. Mörkret. I hela dess väsen. Det smittar. Så det dröjer inte länge. Förrän jag känner hur det kliar. Under huden. Hur kraften flyter ut. Tankarna smetas ut. Känslolivet skiftar över i svart. Orden tar slut.

Förr om åren. Försökte jag fly. Bort från min förföljare. Uppfinningsrikedomen var stor. Lika stor, som lönlös. Det spelade ingen roll. Vad jag gjorde. Jag sprang aldrig snabbt nog. Hittade inget gömställe som var hemligt nog. Gjorde mig bara illa. I mina försök att undkomma. Gödde bara skuggvarelsen. I slutändan.

Numera härdar jag bara ut. Försöker ta mig igenom den gråa dagen. Det är lika besvärligt. Som tidigare. Men jag gör tvärtom. Mot förr. Då sökte jag lindring. Utanför. Blev extrovert. Sökte tröst. Räddning. Hjälp. I världen. Nu sluter jag mig. Tystnar. Tittar bort. Blir introvert. Fortfarande. Försöker jag fly. Men nu går flykten inåt. In i sömnen. Lugnet i ett bad.

Det är sådana dagar. Som denna. Jag borde söka upp dig. Be om hjälp. På riktigt. Eller styrka. Att uthärda. Fast det blir inte så. Bara tvärtom. Jag stänger dig ute. När jag behöver dig. Som allra mest. Ser inte hur du ska få plats. I mitt snäva mörker. Detta gråa som invaderar. Mig. Mitt liv.

Nåväl. Denna gång har jag ändå berättat. Efteråt. Det är mer än jag har gjort förut. Ett steg framåt. Kanske hör jag av mig. Vågar. Tror. Att du vill. Att du finns. Även när jag blir våldsgästad. Av min ovälkomne bekant.

Påminn mig gärna. Är du snäll. Jag kan behöva det. Nästa gång det händer. Tack.

Det har varit intensiva dagar. Sedan sist. Min tanke. Ambition. Är att vi ska ha en stund. Du och jag, Gud. Varje dag. Fast det blir sällan så. Ofta orkar jag inte. Är för trött. Rastlös. Distraherad. Stressad. Det är alltid någonting.

Som i går. På morgonen. Klockan manade mig att skynda. Göra mig i ordning. Bli klar. För att komma i väg. Till MVC. På vägen får jag ett samtal. Det är visst en journalist. Från Aftonbladet. Hon vill göra en intervju. Om de ofödda. Mitt engagemang. Kampanjen vi har. I föreningen. Hon vill veta. Varför. Hur. När. Sådant där. Visst vill jag svara. Det är ju min uppgift. Att ta media. Men det kom plötsligt. I mitt huvud fanns bara min egen oföding. Just då. Omställning. Från privat till offentlig. Ringde när jag kom hem. Berättade. Förklarade. Strax därpå var det klart. Artikeln var publicerad. På hemsidan. Förstasidan. Kommentarer. Bloggar. Mejl. Reaktioner. Överallt.

Du får försöka förstå. Det tar över. För mig. Har svårt att sätta mig. Fokusera. På dig. Oss. I det läget.

I dag. Eftertanke. Lugn. Vila. Försöker förstå vidare. Sortera tankarna. Fick ledig heldag från bebisjouren. Filmmaraton. Många timmar. Mycket känslor. Det är som vanligt. Min fantasi. Inlevelse. Hur jag sugs in i filmerna.

Persepolis. Om Iran. Blir berörd. Sorg. Saknad. Ilska. Mina främmande rötter. Splittrade historia. Trasiga hemland. En olycklig kärlekshistoria. Avslutad. Till stora delar. Jag har en annan nu. Iran ligger bakom mig. Sverige är min nya. Det nya hemma. Så blev det. Så är det. Nu.

Nästa film. Amazing Grace. Om William Wilberforce. Om er relation. Och hans kamp. Mot slaveriet. För människovärdet. Mot sin samtid. Egenintresset. Maktens anspråk. Starkt. Parallellen. Den blev så tydlig. Hur vi ständigt förminskar. Bortförklarar. Omänskligförklarar. Människor. För att de är i vägen. För oss. Slavhandeln då. Abortdöden nu.

Du. Mina tankar. De finns hos dig. Du känner det. Visst gör du? Även om det inte alltid syns. Blir ord. Talade. Skrivna. Så bär jag dig. Ständigt. Inom mig. Som en värme. Varje stund. Kanske är det också en bön. I all sin stillhet.

"Folk kom till honom med barn för att han skulle röra vid dem. Men lärjungarna visade bort dem. När Jesus såg det blev han förargad och sade: "Låt barnen komma hit till mig och hindra dem inte: Guds rike tillhör sådana som de. Sannerligen, den som inte tar emot Guds rike som ett barn kommer aldrig dit in." Och han tog dem i famnen, lade händerna på dem och välsignade dem." Markus 10:13-16

Det är en sak som har fastnat i mitt huvud. Några människor. Många människor, när jag tänker på det. Små människor. Barnen. Ungdomarna. De ickevuxna. Deras situation. I början tänkte jag på de mest utsatta. De osynliga barnen. Som växer upp i dysfunktionella hem. Med föräldrar som inte finns där. Ibland mentalt. Ibland rent faktiskt fysiskt. Varken eller, i vissa fall. Det kan finnas många skäl. Alkohol. Fanatism. Drogmissbruk. Psykisk sjukdom. Det brukar vara de vanligaste. Där började mitt engagemang. Vidare helgonlikt, var det inte. Det handlade om självbevarelsedrift. Jag var ju själv en av dem. Osynlig. I all min svarta ångest.

Sedan fick jag upp ögonen för de allra minsta. De som ännu inte har fötts. Men som lever. I allra högsta grad. Ofödingarna. Hur oerhört utsatta de är. Hur vi dödar dem i hundratals. Vareviga vecka. Som blir tiotusentals. År ut och år in. Vi födda kallar det för abort. Kliniskt. Praktiskt. För oss. Vad ofödingarna skulle kalla det? Det vet jag inte. Massmord. Tror jag.

En dag var jag vuxen. Mycket vuxen. Gift. Hustru. Inom kort var jag också gravid. Ett starkt efterlängtat barn. Som jag bar inom mig. Under mitt hjärta. Det värdefullaste jag hade burit. Tacksamheten. Som växte. I takt med barnet. Över det nya livet. De nya förutsättningarna. Allt detta barn skulle få. Som jag aldrig fick. Trygghet. Rötter. Sammanhang. Frihet. Utrymme. Respekt. Hem.

Mitt barn fick mig att tänka vidare. På alla barn. I Sverige. Hur det är. Att växa upp. Här. Sakta. Bit för bit. Som ett pussel. Såg jag sammanhang. Av förut lösryckta delar. Vad som uppenbarades. Bilden som vecklades fram. Den gjorde mig förvånad. Ledsen. Upprörd. Orolig. Insikten. Hur utsatta dem är. Alla barn. Vad de utsätts för. Av oss vuxna. En skrämmande sannsaga. Som jag ville slippa berätta. För något barn. Så här går den:

Börjar du ditt liv i Sverige i dag, lever du farligt. Risken är 25% att du dödas. Innan du ens hinner ut ur livmodern. Ett av fyra ofödda barn möter abortdöden. Om du klarar dig genom dina första fyra-fem månader i livet, kan du slappna av. Då får du inte längre dödas. Efter ytterligare fyra-fem månader är det dags att födas. Det sker på sjukhus. Du får hjälp av barnmorskor och läkare. Ibland samma människor som bara månader tidigare hade dödat dig. För att dina föräldrar inte ville eller kunde behålla dig. Men nu lever du. Som sagt.

Efter någon dag får du åka hem. Har du tur, får du amma. I annat fall blir det en jämställdhetsivrande nappflaska. Det finns en och annan mamma som gör så. För att hon vill att det ska vara lika. Rakt av. Vad hon och din pappa gör. Annars blir det inte rättvist. Har hon lärt sig att tänka. Pappa? Ja, honom får du förhoppningsvis leva med. Om inte din mamma har bestämt att du inte behöver honom. Då kan det vara så att hon fick hans spermier på en utländsk klinik. Då är risken stor att du aldrig får veta hans namn. Ännu mindre träffa honom. Någonsin. Det är visst också jämställt. Eller feministiskt. Åtminstone.

Så går ditt första år. Du lär dig mycket nytt. Sitta. Jollra. Krypa. Äta. Stå. Kanske hinner du också lära dig att gå. Vid den här tiden är det dags. Nu ska du flytta hemifrån. Ja, inte helt. Men större delen av din vakna tid. Den ska tillbringas borta. På ett daghem. Eller förskola. Det är en annorlunda plats än hemma. Där finns många barn. Några stycken vuxna, också. Oftast fröknar, som de kallas. I Stockholm kan ni vara 30 barn som delar på varje fröken. Så långt kan du inte räkna. Men du kommer att vänja dig. Du måste. Du har nämligen inget val. Där kommer du att vara de flesta dagar framöver. Från morgonen. Till kvällen. Under tiden arbetar dina föräldrar. Kanske för att de vill göra karriär. Kanske för att de måste tjäna pengar.

Det kan hända att din mamma skulle vilja vara hemma med dig. Men det får hon inte. För vem? Oh. Det är många som säger nej. Det kallas för att vara hemmafru. Det tycker många är fult. Och elakt. Av henne. Hon skulle anklagas för att förstöra. För andra kvinnor. Som vill arbeta. Då kan cheferna bli misstänksamma. Mot kvinnor som kan bli mammor. Misstänka att de ska vilja vara mer med sina små barn. Än på sina arbeten. Det är inte populärt. Då ger chefen hellre jobbet till en man. Och det är din mammas fel. Om hon stannar hemma med dig.

Men det där. Som jag precis berättade. Det gäller mest om hon stannar hemma. Med dig. Sitt barn. Om hon gör någonting annat. Däremot. Som att åka omkring i världen. Under lika lång tid. Slösa några år på resor. Fester. Ja, nästan vad som helst. Utom att vara hemma. Med dig. Då är det inga problem. Då är hon inte elak. Inte heller är det någon kvinnofälla. Som hon också får höra. Om hon hellre tar hand om dig själv. Nej. Då är hon härligt frigjord. Spännande och intressant. Någon som vet. Att ta vara på livet. Att gå sina egna vägar. Någon som vågar. Trots att hon är lika svår. För cheferna. Och tjänar lika lite pengar. Som hemmafrun. Men det är en stor skillnad. Då tänker hon på sig själv. Det är fint. Att tänka på sina barn, det är mest... konstigt. Verkar det som.

Åren går. Du kommer att märka det. Först långsamt. Sedan allt snabbare. En dag är du stor. Så stor att du ska börja lära dig. Undervisas. Förut fick dina föräldrar välja. Trots alla svårigheter. En del av det svåra tog jag upp nyss. De fick ändå välja. Var du skulle få vara. När du lärde dig. Allt du skulle. Om världen. Om du skulle kunna vara hemma. Då kallas det hemskola. Eller borta. Då kallas det bara skola. Nu går det nästan inte längre. Det har politikerna bestämt. De är rädda. För hur det ska gå. Om du ska lära dig hemma.

De tror att du kommer att få problem. Med olika saker. Som hur man är tillsammans med andra barn. Ja, hur man är med andra människor. I största allmänhet. Hur du ska lära dig allt du beh&o

Då var jag tillbaka. Det blev ingen frukost. Snarare en brunch. En kronärtsskocka, havrevälling och ett par avokadosmörgåsar på surdegsbröd. I vanlig ordning glömde jag be bordsbön. Tyvärr, men jag känner mig så fånig när jag försöker mig på bordsböner. Samtidigt känner jag mig ungefär lika fånig när jag inte ber. Utan slänger mig över maten. Samtidigt som de andra vid bordet börjar be. Utan att röra sin mat. Det är då det blir som fånigast. Jag hejdar mig. Kanske till och med mitt i en tugga. Tills de har bett klart. Sedan fortsätter jag äta. Du måste ha ganska roligt åt mig. Det bjuder jag på.

Mitt matintag sammanföll med några timmar fria från bebisjouren. Då kom jag att tänka på filmerna jag hyrde i tisdags. Valet föll på "Desperation" av Stephen King. Som du vet, är jag ett troget fan av hans alster. Böcker som filmer. Det här såg jag med andra ord fram emot. Ju längre filmen fortsatte, desto mer förvånad blev jag. Filmens huvudperson visade sig vara något otippad. En elvaårig pojke. From och stadig som få. Med ett starkt böneliv och varm tro. Hela filmen cirkulerade omkring den här killen och hans gudsrelation. I en scen står han till och med leder ett sällskap i bön. Fader vår. Otroligt.

Nog börjar jag undra. Om du försöker säga mig någonting med detta. Här går jag omkring och tycker att du är svårbegriplig. Tyst. Knepig. Svårtydd. Till slut ber jag dig om ett tydligt budskap. Strax därpå sitter jag och tittar på en skräckfilm. Med bön som huvudtema! Det var knappast vad jag hade förväntat mig. Det är för mycket av ett sammanträffande för att vara en slump.

Det här får jag nog ta som att du lyssnar. Till och med på mig. Du svarar också. Till slut. På ett minst sagt oväntat vis. Men tydligt. Det får jag ge dig. Tack! Då får jag anta att vi har ett samtal igen. En dialog. Härligt! Nu blev jag riktigt uppmuntrad. Det kan hända att jag läser i Bibeln i kväll. Plötsligt känns det lite mer relevant. För mig. I dag. Tack. Än en gång.

Det händer igen. Samma sak. Som när jag har försökt be. Mina kontaktförsök. De glesas ut. Kommer allt mer sällan. Jag ska alltid bara... någonting annat. Först. Så ska jag sätta mig. Sedan. För att samtala. Med dig. Gud.

Du måste ha överseende med mig. Det är svårt. Att prata med någon som du. Du har din egen stil. Det är inte som att prata med någon annan. Det är inte alltid jag ens uppfattar om du svarar. Att du svarar. Hur vet jag att jag inte bara feltolkar? Önsketolkar? Läser in det jag själv vill? Låtsas som att det är din vilja? Det blir helt fel. Det är din vilja jag vill följa. Min egen har jag nog med att tygla. Kan du försöka vara tydligare med mig? Eller kanske hjälpa mig att bli mindre lomhörd?

Det var det här med ditt hus. Min kyrkotillhörighet. Det finns människor jag har pratat med om detta. Människor jag litar på. Lyssnar till. De uttrycker det på olika vis. Men kärnbudskapet är ett. Att jag borde bli kvar. I Svenska kyrkan. Att det inte är rätt att lämna fältet. Någon menade att det var min plikt att stanna kvar. Kämpa. Till och med det. Min plikt.

Själv tänker jag att det är du som är viktigast. Det är dig jag har lovat att bli kvar hos. Att vara sann mot. Kanske krånglar jag bara till det. Det är jag för övrigt ofta bra på. Att ta något och vrida omkring på det. Så att det blir ännu svårare att reda ut. Det är inte alltid jag gör så. Men det händer. Och jag har en viss talang för det.

Annars. Ja. Annars önskar jag att du ville hjälpa mig. Som vanligt. Är det inte vad jag oftast önskar av dig? Det här med bönen. Kan du kanske göra något mer drastiskt? Slå mig i huvudet med en bönebok? Som rätar ut mina frågetecken? Det finns ett antal böcker på temat i mitt hemmabibliotek. Det är ett tips.

Det finns en film. En av de jag tycker extra mycket om. Den handlar om C S Lewis. Som är en av de författare jag tycker extra mycket om. Filmen heter Shadowlands. Om jag säger att jag köpte den på DVD. Trots att den inte var textad på svenska. Då förstår du nog hur mycket jag gillar den. Där finns det en scen. Lewis är förtvivlad. Befinner sig i en kyrka. På knä. Ber till dig. En bekant ser honom. Frågar om han verkligen tror att du lyssnar. Om du tar intryck. Gör som Lewis vill. Lewis svarar. Säger att det inte är dig han vill påverka. När han ber. Utan sig själv.

Så tänker jag också. Det är dig jag söker. I bönen. Mer av dig. I mig. Omkring mig. Mig själv är jag redan trött på. Missförstå mig rätt. Jag tycker om mig. Men jag hyser inga föreställningar om att jag ska rädda mig själv. Någon självfrälsning tror jag inte på. Nog har jag försökt. Mycket kan jag säga. Men bra? Nej, det blev det inte. Det är bara dig jag litar på. När det kommer till frälsning.

Vet du. Jag får återkomma. Nu kan jag inte ignorera min hunger längre. Ofödingen lever om, också. Vi kan nog vara hungriga, båda två. Dags för frukost, med andra ord.

"Känn ingen oro. Tro på Gud, och tro på mig. I min faders hus finns många rum. Skulle jag annars säga att jag går bort för att bereda plats för er? Och om jag nu går bort och bereder plats för er, så skall jag komma tillbaka och hämta er till mig, för att också ni skall vara där jag är. Och vägen dit jag går, den känner ni." Joh 14:1-4

Egentligen är jag för sur för att skriva det här inlägget. Efter att ha kämpat med, eller snarare mot, vår traggliga dator i närmare en timme. Enkom och bart för att komma åt att skriva ett bönebloggsinlägg. Då är humöret inte på topp. Men, nu är jag här. Eftersom jag är mer envis än långsint, så skriver jag ändå. För på något besynnerligt vis har jag bevisligen lättare för att meddela mig på det här viset. Till dig, Gud. Än det där traditionella verbala knäppa händerna-viset. Typiskt mig, ändå. Det skrivna ordet har alltid känts bättre för mig än det talade. Det känns ofta ärligare och vänligare. Beständigt och verkligt på ett annat sätt. Så är det.

Alltså. Jag vet inte riktigt hur det gick till. Hux flux sa det, så hade det gått flera dagar. Sedan jag senast hörde av mig till dig. Nu finns det rätt bra förklaringar. Bortsett från det vanliga heltidsarbetet som hemmaförälder, denna gång. Det i sig är ganska tillräckligt som skäl, annars.

Sista dagarna har det i varje fall varit festligheter. Födelsedagsfirande kombinerat med kräftskiva. Hemma hos svärföräldrarna. Som för övrigt är fantastiska. Tack för dem! Fast jag åt kronärtsskockor. Inte kräftor. Obehaget inför uppenbart döda djur sitter i sedan djurrättstiden. Sedan var det full bebisfart på söndagen. I måndags var jag på hejdå-kalas hos kloksmartfina Lina. Det blev sent. Många intressanta människor. Mycket intressanta samtal. Mest om barnafödande, politik och sexualitet. Runt ett köksbord. Med oförskämt goda chokladkakor, vaniljglass och hallon. Där däckade jag till slut. På soffan. Sov bättre än vad jag har gjort på någon vecka. Rumlade i väg på morgonen. Impulsköpte bröd och bullar från gårdagen för halva priset på ett kondis. Rullade sedan hem med t-banan. Umgicks med familjen. I dag har jag också hunnit med en del. Gravidkoll på mödravården. Den vanliga rutinkollen. Konstaterandet att jag knappt har något blodtryck. Som alltid. Mäta mage. Lyssna på ofödingens snabba lilla hjärta. Kolla järnvärde. Sådant. Hyra billiga filmer på vägen tillbaka. Nästansvimma oförklarligt på t-banan. En station innan jag var hemma. Fast det där sista har du extra bra koll på. Med tanke på att jag skickade iväg en SOS-bön till dig. Där jag bad dig hjälpa mig. Så att jag slapp kräkas eller svimma. Vore så onödigt. Jag skulle ändå gå av snart. Och det gick ju bra. Tack!

Så till det jag vill ta upp. Det handlar om oss. Dig och mig, Gud. Vår relation. Mer specifikt: jag har ett bekymmer. Trots att jag har ett gott lokalsinne, hittar jag inte. Jag lyckas dåligt. Går bara vilse. Varje gång jag försöker hitta hem till dig. Jo, det ska finnas många rum i ditt hus. Men om jag inte ens förmår bli klok på var det där huset är någonstans?

Formellt tillhör jag Svenska kyrkan. Det var där jag fann det stöd jag verkligen behövde. Då. När jag varken visste ut eller in. Bara att jag älskade. Dig. Allt det du skapat. Trots att mina frågetecken var så många fler än svaren. Min bästa och längsta prästvänskap började i Svenska kyrkan. Varmare och klokare präst får man leta efter. Alla timmar han lyssnade på mig. Samtalade. Bad med och för mig. Ovärderligt. På riktigt. Så jag lät mig döpas där. Några år senare gifte jag mig där också. Det är i Svenska kyrkan jag fortfarande går i samtal. Själavård och psykoterapi. De allra flesta gudstjänster jag har deltagit i har varit i den kyrkan. Jag började till och med läsa till präst med inriktning på tjänst i Svenska kyrkan för inte så länge sedan! ...det är för övrigt ett annat ämne. Som jag verkligen behöver reda ut. Med dig. Men det får bli en annan gång.

Ändå skaver det. Det här är svårt att säga snällt. Därför säger jag som det är. Som jag känner. Jag kan inte ta Svenska kyrkan på allvar. Har svårt att känna någon verklig respekt. Fullt ut. Det är för urvattnat. Det ironiska är ju att det var just det som gjorde att jag först vågade vända mig dit. Att det var så utspätt. Det gjorde att en gammal ärkeateist som jag vågade. Kunde känna mig trygg. Slippa oro för religiösa tvångströjor. Bara komma in. Låga trösklar. Utan tvekan. Men när de där låga trösklarna sänks så att jag knappt ser dem längre? När de styrande i kyrkan verkar mer upptagna med att följa den gudsfrånvända kulturen. Än vad de verkar intresserade av att söka reda på var du är. Vem du är. Vad du menar. Var din längtan är. Vad du vill. Med oss. Människor. Då blir jag frustrerad. Uppgivet förtvivlad. Uppriktigt ledsen. Vilsen. Främmande. Ovillig. Så känner jag i dag. För Svenska kyrkan.

Frikyrkorna känns inte heller bra. Det är för mycket subkultur. För snäva mallar och roller att pressas in i. För internt och prydligt. Jag lyckas aldrig riktigt ta mig in. Tvekar inför om jag ens vill.

Så jag har känt en dragning till Katolska kyrkan sedan en tid nu. Är långt ifrån säker. Men det är där jag finner rummet. Där jag kan börja ana dig. Se åtminstone ett försök till det jag förknippar med dig. Nåden och sanningen. Kärleken och heligheten. Välkomnandet och upprättandet. Det brinnande hjärtat.

Saken är bara den. Att jag inte vet. Alls. Var du står att finna. Givetvis finns du överallt. Intill mig och alla andra. Nog tror jag att du verkar i alla kristna kyrkor. På ett eller annat vis. Det är inte det jag syftar på. Inte heller söker jag något perfekt sammanhang. Men jag behöver dig. Därför behöver jag också veta var jag kan söka dig. Möta dig. Så nära som möjligt. I en trasig och splittrad värld. Så nära det ändå går. Var jag kan finna systrar och bröder. Som jag kan landa hos. Där jag fokusera på att bygga upp. Göra gott. Vara en del av din kropp. Du vet vad jag menar. Det är svårt att formulera exakt. Men du förstår. Så hjälp mig.

Då ropade pojkens far: "Jag tror. Hjälp min otro!" Mark 9:24

Han svarade: "Därför att er tro var svag. Sannerligen, om ni har tro så stor som ett senapskorn kan ni säga till det här berget: Flytta dig dit bort, och det kommer att flytta sig. Ingenting blir omöjligt för er." Matt 17:20

Tvivel. Det är ett landskap jag känner väl. Så pass att jag är uppriktigt trött på det. Samtidigt är det kanske någonting som står mellan dig och mig. Ett hinder. Som krånglar. Stör. Så jag har känt en viss ambivalens. Inför att ta upp det med dig. Men det verkar som att du hann före. I dag fick jag en text. Det finns en liten gratistjänst. Eller vad jag ska kalla det. På Facebook.

Du finns väl inte där? Det kommer fram en del resultat när jag söker på dig. Gud. Jesus. Fast jag har inte tagit dem på allvar. Resultaten, alltså. Det känns inte som att det är riktigt så du arbetar.

Jo. I vilket fall. Texten jag fick handlade om tvivel. Den är på engelska. Översatt till svenska, börjar alla meddelanden på samma vis. "På den här dagen, vill Gud att du ska veta...". Uppenbarligen, enligt texten, vill du att jag i dag ska veta att det här med tvivel kan vara en bra grej. Så här stod det:

On this day, God wants you to know... that true faith flowers from and through doubt. If you never questioned your beliefs, - you are just a puppet dancing to somebody's strings. If God had wanted your mindless obedience, you would've been created without mind and without free will. But you have both so... you can come to God of your own accord. Just look at the lives of saints, - most of them had gone through a dark night of the soul, and that's why their faith was so strong. The path to true faith always goes through doubt. So ask those questions you've always been afraid to ask, and find the answers, and then your faith will become unshakable.

Okej. Nu tror jag inte att det är du, på riktigt, som skriver de här texterna. Men den eller de personer som skriver ihop raderna, får till det rätt bra. Så jag tror inte att du misstycker. Kanske att du till och med hjälper till. På något hörn.

Den här gången kände jag mig träffad. Lite glad. Det är rätt mycket så jag tänker om tvivlet. Att det kan komma mycket gott ur det. Det är mer hur vissa människor hanterar tvivlet. Gottar sig i det. Som gör mig matt. Trött. Irriterad. För mig är tvivlet ett nödvändigt ont. Som blodproverna jag tar på gravidkollen. Du vet hur mycket jag ogillar sprutor. Det är otäckt. Det måste hanteras. Så jag biter ihop. Andas ut. Tar mig igenom det. För att det leder till någonting önskvärt. Blodproverna berättar hur jag och bebis mår. Tvivlet säger något om hur min själ har det. Men det är bara ett medel. Kanske en resa. Men aldrig ett mål i sig. Det är inte meningen att man ska slå sig till ro i tvivlet. Göra sig hemmastadd där. Fika med skuggorna. Börja bli en av dem. Det är inte sunt.

Ändå ser jag dem. Har själv varit sådan. Som gör tvivlet till en del av den egna identiteten. Koketterar med den. För att den får en att verka svår. Mystisk. Djup. Komplicerad. Häftig, på något skruvat sätt. Sorgligt nog är jag ju fortfarande så där. Själv. Faller tillbaka i det. Kom jag på nu. När jag skrev. Eländigt.

Tvivel är ingen boplats. Det är en snårig och mörk stig. Som man krånglar sig igenom. Med hopp om ljus och svar. Om klarsyn. Om mognad. Insikt.

Vad jag tvivlar på? Att du faktiskt bryr dig om mig. På riktigt. Att det finns någon fortsättning. Efter döden. Att du talar till mig. När jag tror att du gör det. Att jag spelar roll. Trots allt. Att människor ska fortsätta älska. Även när de ser. Mig. I längden. Att jag ska vara till nytta. Glädje. För andra. För mig. För dig.

Min strategi. Mot tvivlet. Den är enkel. Men inte alltid så lätt. Inte uppmuntra. Inte förneka. I stället: Hopp. Tro. Kärlek. Klassiskt. Försöker fokusera. På dig. Korset. Jesus. I all enkelhet. Tyst. I mig själv.

Jag tror. Hjälp min otro. För jag flyttar inga berg. Det är mycket som känns omöjligt för mig. Därför behöver jag dig, Gud. Det här är ingenting jag gör på egen hand.

Det finns en bok som handlar om hur hemskt det är att leva i en heterosexuell parrelation. Särskilt om man har småbarn. Det är så jag har fått den beskriven för mig. Bitterfittan, är den talande titeln. Nu har inte jag läst den. Det är inte så mycket fråga om ett ställningstagande, så mycket som att jag helt enkelt inte hinner läsa böcker i den omfattning jag önskar. Eller orkar, kanske är närmare sanningen. Sömnbehovet trumfar oftast över mina övriga intressen i dessa dagar.

Hur som. Den där bitterfittiga boktiteln har fastnat i mina tankeströmmar. Saken är den att jag kan förstå hur man kan känna så. Kanske till och med så pass, att jag kan begripa frustrationen som leder till att man skriver en bok utifrån de känslorna. Men jag kan inte hålla med. Faktum är att jag var nära att starta en till blogg (i raden av mina många påbörjade) som jag kallade "Kvitterfittan". Bara för att. Som en markering mot allt gnäll och all offermentalitet som frodas i vissa feministläger. Nu blev det ingenting av den bloggen. Det var det där med mitt sömnbehov igen. I stället blir det ett blogginlägg. Här och nu.

Min själ är av det hemlösa slaget. Till en del tror jag att det är en del av min grundläggande natur. I varje fall har jag aldrig riktigt kunnat känna mig hemma och tillfreds någonstans. Inte längre än någon begränsad period. Ibland. För mig har tanken om ett hem i ordets fulla bemärkelse aldrig varit riktigt greppbart. Hemmet. Där man kan andas ut. Slappna av. Vara trygg. Älska och älskas. Det har varit mer som de suddiga minnen man kan ha av en vacker dröm. Det som dröjer sig kvar när man har gått upp, ätit frukost och börjat vakna till. Det har aldrig varit riktigt verkligt. På sin höjd har jag vågat hoppas. Sådär lite i smyg. På att kanske och eventuellt. En dag i en fjärran framtid. Kunna få ett eget boende. Ett där jag vore fredad från mina inre demoner och yttre hot. En lägenhet som jag inte behövde betrakta som en mellanlandning. Där jag på riktigt kunde tro. Planera. Att jag skulle bli kvar mer än högst något år.

Ja. Så tänkte jag för inte ens två hela år sedan. Nu lever jag den där flyktiga drömmen. Är gift med mina drömmars man. Har det mest älskvärda barnet. Myser omkring med ett litet syskon till henne. En förnöjd och frisk krabat, att döma av de kroppsliga övningar som pågår i livmoderslyan. En vackert inredd och behaglig lägenhet. I ett lummigt och lugnt område. Fullt med lekparker och vilda djur runt knuten. Det är som en saga. Bara att det är på riktigt. Det spelar ingen roll hur jag än nyper mig. Allt står kvar.

Självklart. Även jag blir trött och sur. Från och till. Vissa dagar mer än andra. Min hemlösa själ är densamma. Rastlösheten har mig i sitt grepp. Som det alltid har varit. Men det är min kamp. Mina kval och slagfält. Det enda jag känner riktigt på djupet är tacksamhet. Till och med när jag ilskstädar mig fram genom rummen som en mindre storm. Ja, för att slippa känna mig som den nedstökande familjemedlemmen mer. Även då. Är jag i grunden så oändligt tacksam. För hur vackert livet blev till slut. Hur fantastiskt det ordnade sig. Att jag fick ett hem. Där jag kan vara jag. Med människor jag älskar. Som jag har lovat att bli kvar hos. Oavsett vad som händer. Hur skulle jag kunna förminska och förtala allt detta? Till förmån för ett introvert och självömkande bitterfittande?

Tack, Gud. För hem och familj. Make och barn. Trygghet och kärlek. Tack.

Vissa dagar. Som i dag. De är svårare än andra. När det kommer till bön. Eller försök till bön. Till och med när det är frågan om att blogga om bön. Det är där andras böner kommer in. Sådana som redan är klara. Formulerade. Tänkta. Färdiga. Som poesi. Menade att tas i bruk. Av andra. Som känner. Vill. Men saknar orden. Just då. Den här gången låter jag Moder Teresa göra det åt mig. Det är en reflektion, mer än en bön. Den här texten sammanfattar väl vad jag tror på. Arbetar med dagligdags. Så. Nu slutar jag berätta om den. Lägger bara fram den. Läs. Begrunda. (Själv går jag och lägger mig nu.)

Människor är ofta oresonliga,
illojala och egoistiska -
förlåt dem ändå.

Om du är generös kommer du
kanske att anklagas för själviska motiv -
var generös ändå.

Om du är framgångsrik kommer du att
vinna falska vänner och sanna fiender -
var framgångsrik ändå.

Om du är ärlig och uppriktig kommer
människor kanske att utnyttja dig -
var ärlig och uppriktig ändå.

Det du tillbringat år med att bygga upp,
kan någon annan rasera över en natt -
bygg ändå.

Om du finner frid och lycka,
kommer kanske någon att bli avundsjuk -
var lycklig ändå.

Det goda du gör idag,
kommer kanske att vara glömt imorgon -
gör gott ändå.

Ge världen det bästa du har,
och det kanske inte räcker -
ge det bästa du har ändå.

För i slutändan är det här en sak
mellan dig och Gud -
Det var faktiskt aldrig en sak
mellan dig och dem.

- Moder Teresa

Men den som dricker av det vatten jag ger honom blir aldrig mer törstig. Det vatten jag ger blir en källa i honom, med ett flöde som ger evigt liv. Joh 4:14

I natt har jag fått sova omkring fyra osammanhängande timmar. Till viss del får jag kanske skylla mig själv. Att sitta uppe och titta på skräckfilm till midnatt, i stället för att gå och lägga mig, får väl anses vara ett av mina mindre smarta drag. Nu var det inte skräckfilmen som höll mig vaken. Det är sällan jag blir så rädd av att titta på film.

Den största anledningen till min sömnlöshet är min dotter på sju månader. Hon är inne i en fas där hon sover oroligt. Omkring tjugo i fem vaknade jag av mig själv. Så där som jag gör en gång i timmen, nu för tiden. Det kan vara graviditeten. Eller något helt annat. I vilket fall är jag oerhört lättväckt numera. Klockan fem hördes ett klagande läte från sovrummet. Denna gång fick man i varje fall antingen vara döv eller död, för att missa att hon var vaken. Hon grät och skrek. Så där som hon gör när hon tycks anfallen av en plötslig rädsla eller desperation. Sedan var hon mer eller mindre otröstlig i ett par timmar. Det enda som hjälpte någorlunda var att bli buren eller möjligen distraherad av någon leksak en kortare stund. Eftersom hon inte kan prata och berätta vad det är som försiggår inom henne, kan jag inte annat än gissa.

Min gissning är att hon drömmer mardrömmar. Eller att hon blir rädd när hon yrvaket ser sig omkring i mörkret och inte vet säkert var hennes föräldrar är. Var min man och jag är. Det gör ont i mig. För hur snabba vi än lyckas vara med att svara på hennes rop, så hinner vi aldrig ända fram i tid. Det som först skakat om henne hinner alltid före. Givetvis tröstar vi henne. Men det kommer en dag då hon förstår att vi inte kan ta bort smärtan. När hon märker att varje människa alltid bär på en sorts ensamhet. En sort som ingenting och ingen annan kan råda bot på. Möjligen distrahera en stund. Men inte mer än så.

Mer och mer har jag kommit att tro att detta är en sorg var och en behöver komma tillrätta med. Själens obotliga ensamhet. För att kunna leva. På riktigt. Fullt ut. Så mycket liv jag själv har ödslat bort på lönlösa försök att kämpa och fly undan. Just detta. Människor jag har mött och, i ärlighetens namn, förbrukat. Missbrukat. På olika vis. För att de skulle lindra min smärta. Vidare. Som om det inte var nog. Hur oerhört illa jag har farit fram med mig själv. I någon sorts desperation. Längtan. Efter lindring. Tröst. Vila. Frid. Ju mer jag har jagat efter detta namnlösa som har fattats mig, desto ondare har det gjort. Som ett svart hål i mitt bröst. Allt jag har matat det med. Det enda det har resulterat i är att det har gjort ännu mer ont. En pulserande värk.

I dag försöker jag lära mig att acceptera. Förstå. Det är så här det känns att vara människa. Också. Vapenvila. Nej. Nöjd är jag inte. Men jag kan inte fortsätta slåss mer. Det finns annat jag behöver göra. Det är en lönlös kamp. Den energi jag har måste hushållas med. Sparas till det som verkligen betyder något. De som verkligen betyder något. Vi. Mina barn. Min man. Mitt eget välmående. Det finns inga genvägar. Inga trick. Inga magiska formler.

Bara du, Gud.

De välsignade stunder jag ändå har fått. Av frid. Ro. Harmoni. Som har bestått. Som inte har lämnat mig en tom eller smutsig eftersmak. De har varit med dig. Omsluten av dig. I din kärlek. I din närvaro. Jag har inga riktiga ord att förklara med. Kan inte beskriva bättre än så här. Bara detta. Den där vibrerande sommaren för fem år sedan. Hur jag bokstavligt talat levde av dig. Du fann mig i ett bedrövligt skick. När du kom hem till mig den där gången. Livet höll på att rinna ur mig. Försvann ut genom tårarna. Genom röken. Cigaretterna jag drog i mig. Tvångsmässigt. Hårt. För att jag ville känna hur de tog. Sved och brände i lungorna. Det var det enda som gav mig en känsla av liv. Att känna smärta. Väckas av kickarna det gav. Jag var inte säker längre på att jag levde. Kände mig som en osalig vålnad.

Då kom du. Som elektricitet. Du lyfte mig. En kärleksexplosion. Jägaren i mig lade sig äntligen till vila. Du i mig. Mer du än jag. Den ordlösa glädjen. Blickarna jag fick från människor. Frågorna i deras ögon. Trots att jag knappt vågade berätta om dig. Det var en hemlig kärlek. Bräcklig. Jag var rädd. Orolig. Ville inte förstöra. Som jag gjort med så mycket annat. Ville bara ha mer. Av dig. Mindre av mig. Mindre av den jag hade varit innan. Bara. Du. Livselixiret.

Det var länge sedan. Bara en stor skillnad. I dag vet jag. Det finns ett svar på frågan. Törsten kan släckas. I detta liv får jag hoppas. Glädjas de sällsamma stunder det sker. När du sköljer över mig. Bär mig. Älskar. Som påminnelser. Om att det finns en källa. Kärlekskällan. Livets källa. Du. Hoppet finns där. Att en dag få leva helt av dig. I dig. I ett evigt tillstånd av kärlek.

Till dess: Håll i mig. För jag märker att jag ofta inte orkar. Hålla i dig. Hjälp mig att stå ut. Att bära denna ensamhet. Att orka se dig. I andra. I mig.

Nu orkar jag inte skriva mer. Tydligare än så här blir det inte. Det är jag för trött för. Måste försöka få igen förlorad sömn. Hoppas att du någonstans förstår. Vad jag försöker förmedla. Det är mer en känsla. Som jag har försökt klä i ord. Många ord. Men det reder du säkert ut. Du är ju ändå Gud.

Ty där två eller tre är samlade i mitt namn, där är jag mitt ibland dem. Matt.18:20

Böner är intima för mig. Som kyssar. Det går att utläsa så mycket av dem. Vem jag är. Hur jag mår. Intensiteten i mina känslor. Vad jag längtar efter. Det är därför jag blir så obekväm när jag förväntas be i sällskap med andra. Länge förstod jag inte riktigt vad det var som kändes så obehagligt. Som kliade. Störde. Gjorde att jag helst av allt bara ville resa mig upp och gå min väg. Ja, jag vet. Att du vill att vi ska be tillsammans. Du har ju sagt det själv. Eller var det så du menade? Det är i varje fall så många tolkar dig. Men jag kan inte hjälpa det. För mig känns det som att en viktig gräns överskrids i mig. Då blir det inte bra. Varken äkta eller rakt. Mest krystat. Besvärligt.

I vissa sammanhang kan det fungera. Som i kyrkorummet. Under en gudstjänst. När vi är många som ber samma förutbestämda böner. Tillsammans. Men ändå med integriteten i behåll. Ju äldre bönetexten är och ju mer högkyrklig stämningen är, desto bättre fungerar det för mig. Bäst blir det om jag får sitta som för mig själv, med ett visst fysiskt avstånd till övriga deltagare. Då kan jag slappna av. Känna att jag är med. Utan att känna mig blottad. Naken. Då klarar jag av att rikta mig till dig.

Vet du. Det slog mig nu. Det kanske inte behöver vara ett problem med böneskygghet, när allt kommer omkring. Innan du lärde oss hur vi ska be. Herrens bön, som den har kommit att kallas. Precis innan dess. Där sa du några ord om hur vi ska be. Så här står det i min Bibel:

När ni ber skall ni inte göra som hycklarna. De älskar att stå och be i synagogorna och i gathörnen för att människorna skall se dem. Sannerligen, de har redan fått ut sin lön. Nej, när du ber, gå då in i din kammare, stäng dörren och be sedan till din fader som är i det fördolda. Då skall din fader, som ser i det fördolda, belöna dig. Och när ni ber skall ni inte rabbla tomma ord som hedningarna; de tror att de skall bli bönhörda för de många ordens skull. Gör inte som de, ty er fader vet vad ni behöver redan innan ni har bett honom om det. Matt 6:5-8

Nu ber jag förvisso inte ens i min avskildhet. Men om jag bad. Och inte bara bloggade, som nu. Då skulle det ske i min ensamhet. Nej, vänta. Missförstå mig inte. Jag menar inte att alla de som kan och vill be gemensamt skulle vara hycklare. Missförstå mig rätt. Det är en öppning jag ser här. Kanske är mitt sätt att vara också ett bra sätt, i dina ögon? Det är det jag hoppas på.

Men hur blev det så här? Att jag får snudd på allergiska reaktioner av att behöva be med andra? Det vet du redan, får jag anta. Men jag kan mest bara gissa. Även om jag kanske inte har hela svaret, så har jag ett minne som jag tror spelar stor roll.

Min far var, och är, en djupt troende muslim. Därför var det självklart för honom att han skulle lära sina barn att be. På det shiamuslimska viset. Det är en ganska omständlig historia. Så han började tidigt. Alltså fick jag som liten flicka tidigt finna mig i att tvingas lära mig detta. Först skulle jag sätta på mig slöjan. Därefter var det dags att genomgå den rituella tvagningsprocessen. Sedan ansågs jag vara redo för själva bedjandet. Det skulle läras in en arabisk bön helt innantill. Till detta tillkom en rad rörelser som behövde utföras i en speciell ordning. Om det slarvades med någonting av detta, var det bara att börja om. För att inte tala om jag råkade just tala! Då var allt bortkastat. Bara att börja om, även där.

Jag avskydde de här bönestunderna. Det hände mer än en gång att jag gömde mig, i hopp om att slippa. Under en soffa eller säng. I en garderob. Var som helst. Det kändes som ett rent övergrepp. Ofta grät jag mig igenom bönestunderna. Pappa tolkade det som att jag var from och rörd inför hans gud. Det var jag inte. Det enda jag kände var ilska, sorg, utsatthet och alienation. Att tvingas be till en gud jag inte älskade utan mest kände fruktan inför. På ett språk jag inte begrep. Med ord som inte var mina. Det kändes fel på varje punkt.

Så kanske är det därifrån jag har fått min känslighet. Ska jag alls be, måste det få vara en sak bara mellan mig och dig, Gud. Jag orkar inte blanda in andra människor i vårt böneliv. Det blir bara eländigt då. Jag går i baklås. Stänger av.

Ja. Jag ska försöka arbeta på att lösa de här knutarna. Du får ha tålamod. Det kommer att ta sin tid. Jo. Så är det. Men nu vet du i alla fall. Eller, ja. Det gjorde du väl innan också. Men nu har du fått höra det direkt från mig.

Herre Jesus Kristus, Guds son, förbarma dig över mig syndare.

I förra inlägget påstod jag att jag har slutat be. Det var nästan sant. Helt tyst är det inte från mig. Det är de fria bönerna som har sinat. De där jag pratar om livet, lägger fram mina bekymmer och tackar för de glädjeämnen som kommer i min väg. Bönerna där jag hoppas på något slags svar. En smekande värme inombords. Ett budskap som viskar till mitt inre. En dröm om natten. Ett bibelord som lyser extra starkt. Vad som helst. Det var länge sedan jag upplevde att det kom några svar. Så jag ber alltså inte några sådana böner längre.

Men det finns andra böner. Den sorten som kommer av sig själva. Nästan formulerar sig på egen hand. För att jag inte kan annat. Just där och då. De är korta och ofta färdigformulerade. Som röksignaler från en strandad själ. Den jag har funnit att jag oftast återkommer till är Jesusbönen. I dag kan jag inte längre minnas exakt när och hur jag fann den. Men den hittade in omedelbart. Den är mitt bönecentrum. En enda mening. Ändå rymmer den allt jag vill ha sagt. Den fungerar som tröst, ankare och hjälp till omvändelse. Den har hittills aldrig svikit mig. När jag ligger sömnlös om natten och den tjattrande apan i mitt huvud vägrar lämna mig i fred och låta mig komma till ro. När migränen slår till och gör mig lika skygg som en vampyr för såväl ljus som ljud. När sorgen anfaller mig bakifrån och får mig att misströsta om mig själv och världen omkring. Till och med mitt under pågående barnafödande fann jag ett sådant lugn i den att jag inte kände något behov av medicinsk värklindring. Jag somnade rentav både en och två gånger.

Jesusbönen är i mig som den heta glöden i en eld som har slocknat. Det ser inte ut att hända mycket. Men förutsättningarna finns där. Om det bara kommer en vind och mera virke. (Virket får jag stå för. Det är allt det som är jag). Då kan elden brinna igen. Det är nog det jag väntar på. En gudsvind som vill blåsa liv i den eld som vår relation var en gång. För du fattas mig, Gud. Inte för en sekund tvivlar jag på att du finns. Troligtvis helt nära. Men du fattas mig.

Tillåt mig att presentera mig själv. Nu utgår jag förvisso ifrån att du redan känner mig. Alltför väl. Betydligt bättre än jag gör själv. Men ändå. Det känns på något vis som en anständig början. En snyggare start på vårt samtal. Eller min monolog, som jag misstänker att detta mer kommer att kännas som. I vilket fall. En sorts presentation får du här. Vare sig du vill eller inte.

Mitt namn är Nasrin. Jag är 28 år om en knapp vecka. En skörstark människa. Min närmaste familj består av min man och våra två barn. Den äldsta föddes dagen före julafton förra året. Den yngsta förväntas ta sig ut till oss i den stora världen i höst. November, närmare bestämt. Så det är mest det jag gör. Tar hand om barnen och mig själv, alltså.

Det senare görs bland annat genom att gå i terapi. Alla möjliga sorters, har det blivit vid det här laget. Psykodynamisk, KBT, arbetsterapi, själavård... Det är ingenting märkvärdigt, egentligen. Bara att jag har en del att styra upp efter en ovanligt tuff start på livet. Med tanke på det, kommer det kanske inte som någon överraskning att mitt favoritprogram är "In Treatment". I en parallell verklighet hade jag satsat på att bli psykolog. Nu nöjer jag mig med att hobbyanalysera min egen person. Och ibland andra människor.

Annars skriver jag en del. Bloggar på olika ställen och skriver krönikor i kristna tidningar. Tänker ofta och mycket. För mycket, får jag höra ibland.

Kristen har jag varit sedan jag fick ett hembesök av Gud för omkring fem år sedan. Mycket otippat. Men så var det. I början var vår relation oerhört intensiv. Den mellan mig och dig, Gud. Vi var förälskade, du utmanade mig, jag fick arga utbrott på dig och vi var på det stora hela oerhört lyckliga tillsammans. En passionerad historia.

Men sedan hände någonting. Den stora kärleken övergick till den stora tystnaden. Plötsligt kunde jag inte höra dig längre. Inte känna dig. Någonstans. Bönerna som innan hade varit som ett ständigt flödande vatten... de ebbade ut. Jag slutade prata med dig. Tittade bort. Vände mig om. Jag har frågat mig själv vad som hände. Undrat. Om det var någonting jag gjorde. Eller om det är någonting du valde. Jag vet inte riktigt. Det enda jag vet är att jag hör dig dåligt. Eftersom jag inte tycker om att prata med någon som inte verkar svara, så har jag inte heller fortsatt be.

Men om jag bad. Då skulle jag säga det här. Som jag kommer att skriva på denna blogg. Sådant som ryms inuti och som jag inte säger högt.

På det stora hela har jag blivit tystare. Till en del har det varit en aktiv och medveten förändring. Jag pratade för mycket förut. Oreflekterat. Forcerat. Spretigt. Ofokuserat. Av helt fel skäl. Nervositet. Rädsla. Bekräftelsebehov. Narcissism. Sorg. Leda. Det var gränslöst och föga uppbyggligt, till stora delar. Varken Gud, min nästa eller mitt inre och sanna jag var centralt. Det kändes smutsigt till slut. Tomt och meningslöst.

Min förhoppning är att kunna börja om nu. Mer lågmält. Ärligt. Sårbart, om det så skulle vara. Det har skrämt mig förut. Att visa sårbarhet. Det skrämmer mig än. Men jag tror att det är viktigt. Att någonstans våga visa min sårbarhet. Det är i det trasiga som det vackra i människan skymtar till. I sprickorna som ljuset letar sig in. Skönhet och ljus. Det är sådant jag vill ha i mitt liv.

Det börjar här. Så jag hoppas att du läser bloggar, Gud. För närmare än så här kommer du nog inte en kommunikation med mig för närvarande.

Herre, min Gud, ge mig en stilla och ödmjuk ande och gör mig tystlåten. Jag har inte alltid brukat tungan till sanning eller till Guds lov, inte heller till min nästas förbättring. Lär mig att sätta ett lås för min mun och att försegla mina läppar, så att jag inte syndar. Käre Gud, lär mig den ädla dygd, som kallas tystlåtenhet. Men tygla också mina tankar och hjälp mig att tro gott om min nästa. När jag sedan talar, så lägg på mina läppar sådana ord, som uppbygger och lämnar bistånd och framkallar kärlek. O... att min tunga framför allt vore villig att förkunna din ära. Amen.

- Johann Arndt

(Såsom du vill : Böner från 1500 till 1900-tal, s 20)