Så gör jag det igen. Sätter mig vid datorn. För att skriva till dig. Riktigt ordentligt sent. Igen. När jag är alldeles för trött. Och slut. I största allmänhet. Usch. Du måste känna dig helt åsidosatt. Det vore inte konstigt. För oavsett vad jag skulle påstå. Är det tydligt. Att jag prioriterar dig ungefär sist. Av allt. Som jag vill och ska göra. Under en hel dag.

Inte nog med det. Snart är det slut. Med bönebloggen. Åtminstone här. På IKON:s hemsida. Hur ska vi fortsätta? Ska jag fortsätta skriva? Eller ska vi försöka gå över. Till något annat. Mindre datorbundet. Mer direkt. Inte så digitalt. Vad säger du?

Jag? Jag vet inte. För visst blir jag en smula stressad. Av att skriva. Behöva sätta mig. Vid datorn. Avsätta tid. Formulera mig. Samsas om platsen vid tangenterna. Med maken.

Men samtidigt. Om jag inte hade datorn. Skulle jag ens komma ihåg? Att sätta mig? Avsätta tid? Formulera mig? Ens försöka? Kommunicera. med dig. Be. till dig.

Högst tveksamt. Om jag ska vara realistisk. Tyvärr.

Annars... är det mycket nu. Det är mycket med ofödingarna. Både min egen. Den lilla parveln. Vad den brer ut sig! Puttas och boar. Tre månader kvar till födelsedagen. Det blir spännande. Att se vem det är. Som bor där inne. Men också mer allmänt. Principiellt. Försöker hantera. Frustrationen. Människors blindhet. Oförmåga. Ovilja. Att se. Förstå. Ens det mest uppenbara. Där får du gärna vara med. Bistå mig. Hjälpa till. Ge mig kraft. Tålamod. Insikt. Ord.

Nu behöver jag sluta. Det är en annan i familjen som vill ha datorn. Och det är inte någon av barnen. Med tanke på att jag har suttit här hela kvällen. Är det en rimlig begäran. Så vi får sluta. Här. Ska försöka nå fram. Till ett beslut. Innan tisdag. När min tid är slut. På den här adressen. Kring hur vi ska fortsätta. Du och jag. Godnatt!