Herre Jesus Kristus, Guds son, förbarma dig över mig syndare.

I förra inlägget påstod jag att jag har slutat be. Det var nästan sant. Helt tyst är det inte från mig. Det är de fria bönerna som har sinat. De där jag pratar om livet, lägger fram mina bekymmer och tackar för de glädjeämnen som kommer i min väg. Bönerna där jag hoppas på något slags svar. En smekande värme inombords. Ett budskap som viskar till mitt inre. En dröm om natten. Ett bibelord som lyser extra starkt. Vad som helst. Det var länge sedan jag upplevde att det kom några svar. Så jag ber alltså inte några sådana böner längre.

Men det finns andra böner. Den sorten som kommer av sig själva. Nästan formulerar sig på egen hand. För att jag inte kan annat. Just där och då. De är korta och ofta färdigformulerade. Som röksignaler från en strandad själ. Den jag har funnit att jag oftast återkommer till är Jesusbönen. I dag kan jag inte längre minnas exakt när och hur jag fann den. Men den hittade in omedelbart. Den är mitt bönecentrum. En enda mening. Ändå rymmer den allt jag vill ha sagt. Den fungerar som tröst, ankare och hjälp till omvändelse. Den har hittills aldrig svikit mig. När jag ligger sömnlös om natten och den tjattrande apan i mitt huvud vägrar lämna mig i fred och låta mig komma till ro. När migränen slår till och gör mig lika skygg som en vampyr för såväl ljus som ljud. När sorgen anfaller mig bakifrån och får mig att misströsta om mig själv och världen omkring. Till och med mitt under pågående barnafödande fann jag ett sådant lugn i den att jag inte kände något behov av medicinsk värklindring. Jag somnade rentav både en och två gånger.

Jesusbönen är i mig som den heta glöden i en eld som har slocknat. Det ser inte ut att hända mycket. Men förutsättningarna finns där. Om det bara kommer en vind och mera virke. (Virket får jag stå för. Det är allt det som är jag). Då kan elden brinna igen. Det är nog det jag väntar på. En gudsvind som vill blåsa liv i den eld som vår relation var en gång. För du fattas mig, Gud. Inte för en sekund tvivlar jag på att du finns. Troligtvis helt nära. Men du fattas mig.