Tillåt mig att presentera mig själv. Nu utgår jag förvisso ifrån att du redan känner mig. Alltför väl. Betydligt bättre än jag gör själv. Men ändå. Det känns på något vis som en anständig början. En snyggare start på vårt samtal. Eller min monolog, som jag misstänker att detta mer kommer att kännas som. I vilket fall. En sorts presentation får du här. Vare sig du vill eller inte.

Mitt namn är Nasrin. Jag är 28 år om en knapp vecka. En skörstark människa. Min närmaste familj består av min man och våra två barn. Den äldsta föddes dagen före julafton förra året. Den yngsta förväntas ta sig ut till oss i den stora världen i höst. November, närmare bestämt. Så det är mest det jag gör. Tar hand om barnen och mig själv, alltså.

Det senare görs bland annat genom att gå i terapi. Alla möjliga sorters, har det blivit vid det här laget. Psykodynamisk, KBT, arbetsterapi, själavård... Det är ingenting märkvärdigt, egentligen. Bara att jag har en del att styra upp efter en ovanligt tuff start på livet. Med tanke på det, kommer det kanske inte som någon överraskning att mitt favoritprogram är "In Treatment". I en parallell verklighet hade jag satsat på att bli psykolog. Nu nöjer jag mig med att hobbyanalysera min egen person. Och ibland andra människor.

Annars skriver jag en del. Bloggar på olika ställen och skriver krönikor i kristna tidningar. Tänker ofta och mycket. För mycket, får jag höra ibland.

Kristen har jag varit sedan jag fick ett hembesök av Gud för omkring fem år sedan. Mycket otippat. Men så var det. I början var vår relation oerhört intensiv. Den mellan mig och dig, Gud. Vi var förälskade, du utmanade mig, jag fick arga utbrott på dig och vi var på det stora hela oerhört lyckliga tillsammans. En passionerad historia.

Men sedan hände någonting. Den stora kärleken övergick till den stora tystnaden. Plötsligt kunde jag inte höra dig längre. Inte känna dig. Någonstans. Bönerna som innan hade varit som ett ständigt flödande vatten... de ebbade ut. Jag slutade prata med dig. Tittade bort. Vände mig om. Jag har frågat mig själv vad som hände. Undrat. Om det var någonting jag gjorde. Eller om det är någonting du valde. Jag vet inte riktigt. Det enda jag vet är att jag hör dig dåligt. Eftersom jag inte tycker om att prata med någon som inte verkar svara, så har jag inte heller fortsatt be.

Men om jag bad. Då skulle jag säga det här. Som jag kommer att skriva på denna blogg. Sådant som ryms inuti och som jag inte säger högt.

På det stora hela har jag blivit tystare. Till en del har det varit en aktiv och medveten förändring. Jag pratade för mycket förut. Oreflekterat. Forcerat. Spretigt. Ofokuserat. Av helt fel skäl. Nervositet. Rädsla. Bekräftelsebehov. Narcissism. Sorg. Leda. Det var gränslöst och föga uppbyggligt, till stora delar. Varken Gud, min nästa eller mitt inre och sanna jag var centralt. Det kändes smutsigt till slut. Tomt och meningslöst.

Min förhoppning är att kunna börja om nu. Mer lågmält. Ärligt. Sårbart, om det så skulle vara. Det har skrämt mig förut. Att visa sårbarhet. Det skrämmer mig än. Men jag tror att det är viktigt. Att någonstans våga visa min sårbarhet. Det är i det trasiga som det vackra i människan skymtar till. I sprickorna som ljuset letar sig in. Skönhet och ljus. Det är sådant jag vill ha i mitt liv.

Det börjar här. Så jag hoppas att du läser bloggar, Gud. För närmare än så här kommer du nog inte en kommunikation med mig för närvarande.