Ty där två eller tre är samlade i mitt namn, där är jag mitt ibland dem. Matt.18:20

Böner är intima för mig. Som kyssar. Det går att utläsa så mycket av dem. Vem jag är. Hur jag mår. Intensiteten i mina känslor. Vad jag längtar efter. Det är därför jag blir så obekväm när jag förväntas be i sällskap med andra. Länge förstod jag inte riktigt vad det var som kändes så obehagligt. Som kliade. Störde. Gjorde att jag helst av allt bara ville resa mig upp och gå min väg. Ja, jag vet. Att du vill att vi ska be tillsammans. Du har ju sagt det själv. Eller var det så du menade? Det är i varje fall så många tolkar dig. Men jag kan inte hjälpa det. För mig känns det som att en viktig gräns överskrids i mig. Då blir det inte bra. Varken äkta eller rakt. Mest krystat. Besvärligt.

I vissa sammanhang kan det fungera. Som i kyrkorummet. Under en gudstjänst. När vi är många som ber samma förutbestämda böner. Tillsammans. Men ändå med integriteten i behåll. Ju äldre bönetexten är och ju mer högkyrklig stämningen är, desto bättre fungerar det för mig. Bäst blir det om jag får sitta som för mig själv, med ett visst fysiskt avstånd till övriga deltagare. Då kan jag slappna av. Känna att jag är med. Utan att känna mig blottad. Naken. Då klarar jag av att rikta mig till dig.

Vet du. Det slog mig nu. Det kanske inte behöver vara ett problem med böneskygghet, när allt kommer omkring. Innan du lärde oss hur vi ska be. Herrens bön, som den har kommit att kallas. Precis innan dess. Där sa du några ord om hur vi ska be. Så här står det i min Bibel:

När ni ber skall ni inte göra som hycklarna. De älskar att stå och be i synagogorna och i gathörnen för att människorna skall se dem. Sannerligen, de har redan fått ut sin lön. Nej, när du ber, gå då in i din kammare, stäng dörren och be sedan till din fader som är i det fördolda. Då skall din fader, som ser i det fördolda, belöna dig. Och när ni ber skall ni inte rabbla tomma ord som hedningarna; de tror att de skall bli bönhörda för de många ordens skull. Gör inte som de, ty er fader vet vad ni behöver redan innan ni har bett honom om det. Matt 6:5-8

Nu ber jag förvisso inte ens i min avskildhet. Men om jag bad. Och inte bara bloggade, som nu. Då skulle det ske i min ensamhet. Nej, vänta. Missförstå mig inte. Jag menar inte att alla de som kan och vill be gemensamt skulle vara hycklare. Missförstå mig rätt. Det är en öppning jag ser här. Kanske är mitt sätt att vara också ett bra sätt, i dina ögon? Det är det jag hoppas på.

Men hur blev det så här? Att jag får snudd på allergiska reaktioner av att behöva be med andra? Det vet du redan, får jag anta. Men jag kan mest bara gissa. Även om jag kanske inte har hela svaret, så har jag ett minne som jag tror spelar stor roll.

Min far var, och är, en djupt troende muslim. Därför var det självklart för honom att han skulle lära sina barn att be. På det shiamuslimska viset. Det är en ganska omständlig historia. Så han började tidigt. Alltså fick jag som liten flicka tidigt finna mig i att tvingas lära mig detta. Först skulle jag sätta på mig slöjan. Därefter var det dags att genomgå den rituella tvagningsprocessen. Sedan ansågs jag vara redo för själva bedjandet. Det skulle läras in en arabisk bön helt innantill. Till detta tillkom en rad rörelser som behövde utföras i en speciell ordning. Om det slarvades med någonting av detta, var det bara att börja om. För att inte tala om jag råkade just tala! Då var allt bortkastat. Bara att börja om, även där.

Jag avskydde de här bönestunderna. Det hände mer än en gång att jag gömde mig, i hopp om att slippa. Under en soffa eller säng. I en garderob. Var som helst. Det kändes som ett rent övergrepp. Ofta grät jag mig igenom bönestunderna. Pappa tolkade det som att jag var from och rörd inför hans gud. Det var jag inte. Det enda jag kände var ilska, sorg, utsatthet och alienation. Att tvingas be till en gud jag inte älskade utan mest kände fruktan inför. På ett språk jag inte begrep. Med ord som inte var mina. Det kändes fel på varje punkt.

Så kanske är det därifrån jag har fått min känslighet. Ska jag alls be, måste det få vara en sak bara mellan mig och dig, Gud. Jag orkar inte blanda in andra människor i vårt böneliv. Det blir bara eländigt då. Jag går i baklås. Stänger av.

Ja. Jag ska försöka arbeta på att lösa de här knutarna. Du får ha tålamod. Det kommer att ta sin tid. Jo. Så är det. Men nu vet du i alla fall. Eller, ja. Det gjorde du väl innan också. Men nu har du fått höra det direkt från mig.