Då var jag tillbaka. Det blev ingen frukost. Snarare en brunch. En kronärtsskocka, havrevälling och ett par avokadosmörgåsar på surdegsbröd. I vanlig ordning glömde jag be bordsbön. Tyvärr, men jag känner mig så fånig när jag försöker mig på bordsböner. Samtidigt känner jag mig ungefär lika fånig när jag inte ber. Utan slänger mig över maten. Samtidigt som de andra vid bordet börjar be. Utan att röra sin mat. Det är då det blir som fånigast. Jag hejdar mig. Kanske till och med mitt i en tugga. Tills de har bett klart. Sedan fortsätter jag äta. Du måste ha ganska roligt åt mig. Det bjuder jag på.

Mitt matintag sammanföll med några timmar fria från bebisjouren. Då kom jag att tänka på filmerna jag hyrde i tisdags. Valet föll på "Desperation" av Stephen King. Som du vet, är jag ett troget fan av hans alster. Böcker som filmer. Det här såg jag med andra ord fram emot. Ju längre filmen fortsatte, desto mer förvånad blev jag. Filmens huvudperson visade sig vara något otippad. En elvaårig pojke. From och stadig som få. Med ett starkt böneliv och varm tro. Hela filmen cirkulerade omkring den här killen och hans gudsrelation. I en scen står han till och med leder ett sällskap i bön. Fader vår. Otroligt.

Nog börjar jag undra. Om du försöker säga mig någonting med detta. Här går jag omkring och tycker att du är svårbegriplig. Tyst. Knepig. Svårtydd. Till slut ber jag dig om ett tydligt budskap. Strax därpå sitter jag och tittar på en skräckfilm. Med bön som huvudtema! Det var knappast vad jag hade förväntat mig. Det är för mycket av ett sammanträffande för att vara en slump.

Det här får jag nog ta som att du lyssnar. Till och med på mig. Du svarar också. Till slut. På ett minst sagt oväntat vis. Men tydligt. Det får jag ge dig. Tack! Då får jag anta att vi har ett samtal igen. En dialog. Härligt! Nu blev jag riktigt uppmuntrad. Det kan hända att jag läser i Bibeln i kväll. Plötsligt känns det lite mer relevant. För mig. I dag. Tack. Än en gång.