Min tid här på ikon lider mot sitt slut. Det känns vemodigt. Jag hatar att säga hejdå. Jag gillar er. Tiden här har varit utmanande för mig på många sätt. Jag är inte van att blogga i kristna forum. Ibland har jag blivit frustrerad, ibland har jag blivit ledsen, ibland har jag blivit rörd till tårar och ibland har jag blivit otroligt glad när jag har läst era kommentarer på det jag har skrivit. Tack för att ni delat era tankar med mig. Det är vitkigt att vi för samtal och prövar varandras lika och olika åsikter.  

När jag ser tillbaka på det jag har bloggat om här så blev det inte riktigt som jag tänkte. Jag hade egentligen tänkt att skriva lite mindre om mitt arbete och mer om min vardag. Det där är tyvärr svårt att skilja på och styra över. Jag kan liksom bara skriva det som kommer till mig. Hur som helst så hoppas jag trots allt att du som läsare har fått ut någonting av den här bloggen under september månad.

Imorn drar mitt nya projekt igång på www.teresefredenwall.com. Där kan du fortsätta följa mig och mitt arbete om du vill. Om inte så säger vi hejdå här. Jag önskar dig Guds frid, drömmar och äventyr tills vi ses igen.

Tack Lina Mattebo. Tack Ikon. Tack du som läser.

Det här var roligt=)

Ibland blir jag ledsen när folk kommer fram till mig (innan de hört mig spela) och talar om för mig vilket bra märke jag har på min gitarr och frågar vem jag har lånat den av för att de inte tror att jag kan äga den själv. Ännu mer ledsen blir jag när jag inser att detta aldrig händer mina manliga kollegor.

Det är inte alltid helt okomplicerat att vara kvinna i den här branschen. För att någon ska tro att jag är gitarrist räcker det inte med att jag säger att jag är det. Jag måste bevisa det. Ibland kan det här vara ganska frustrerande.

I våras var jag på en låtskrivarkonferens i Hollywood. Majoriteten av deltagarna var män och av de få kvinnor som var där hade bara några av dem på sig någon typ av anständig klädsel. Efter ett par dagar så tog jag upp detta med mina manliga medresenärer och det visade sig att de hade fått samma sjuka bild som jag. Är det verkligen så illa att man som kvinna ska behöva marknadsföra sin kropp istället för sin talang för att synas och höras till och med för dem som jobbar bakom scen?

Jag förstår varför många kvinnor väljer att klä av sig för att bli sedda och uppmärksammade. Det är så mycket enklare att gå den vägen. Samtidigt tycker jag såklart att det är väldigt sorgligt. Jag önskar att fler kvinnor vågade visa och tala om sin talang istället. Det finns många fantastiska manliga och kvinliga förebilder där ute som har lyckats gå sin egen väg. Jag hoppas verkligen att få se mer av det.

Jag måste härifrån nu. Jag måste få andas. Jag vill inte mäta min musik i hitfaktorn på RIxFm eller med STIMS utbetalningar. Jag vill inte vara en del av idol jurryns iskalla affärer. Jag är trött på det. Jag måste få göra något som är på riktigt nu. Jag måste få träffa riktiga människor. Vad hjärtat är fyllt av, det talar munnen. Jag måste vara rädd om mitt hjärta. Jag känner det på mig. Jag vill inte fylla mitt hjärta med det jag ser här. Det är en fantasivärld. Hits, hit. hits... jag skiter väl i hitsen. Hitsen betyder ingenting. Absolut ingenting. Det är alla som lyssnar på hitsen som betyder något.

Jag ska till Tyskland. Jag ska spela för gatubarn och utslagna där. Jag kan inte ett ord Tyska och jag har ingen aning om vad jag ska säga. Jag är rädd. När de frågar så svarar jag så snällt jag kan." Nej, jag åker inte till Tyskland för att jag ska skriva hits. Jag åker dit för att jag hoppas bli inspirerad och kanske få ge lite av inspirationen tillbaka."

Jag jobbar på en ny skiva nu som skulle kunna sammanfattas med några rader från en av låtarna från plattan."It's not about the songs we're singing. It's not about a perfect voice. It's about being touched in the hidden and letting other people be the song"

Jag har många gånger frågat mig vad "kristen musik" är. När man pratar om det så är det på något sätt underförstått vilka band och artister det är man talar om.  Men jag kan ändå tycka att det känns som ett konstigt uttryck... vad i hela friden är det som bestämmer vad som är kristen musik och inte? Det här kan tyckas som ett ganska fånigt resonemang men eftersom jag själv är kristen och jobbar med musik på både den profana och kristna marknaden så kan inte låta bli att undra.. .

Det jag antar att man i första hand tittar på när man bestämmer om en låt är kristen eller inte är texten. Om man vill hårddra det så kanske man skulle kunna säga att alla låtar som handlar om Gud på ett uppbyggligt  och öppet sätt är kristna. Men är det verkligen bara texterna som räknas?

Jag tänker på alla våra gamla klassika tonsättare som tillägnade sina verk till Gud. Det måste väl räknas till kristen musik trots att det inte finns några ord i musiken? Iof så är nog inte alla som sitter i symfoniorkestrarna och framför deras musik kristna, men ändå. Om det ränkas så borde ju också alla låtskrivare som är kristna men skriver till okristna artister också räknas som kristen musik. Och i såfall så borde ju alla låtar där det medverkar producenter och musiker som är kristna också ränkas... eller?

Det andra jag tror att man kollar på är om artisten är kristen eller inte. Många skulle nog säga att U2 spelar kristen musik fast de inte sjunger om Gud i varje mening. Men tänk om det i ett band är några som är kristna och några som inte är det. Hur blir det då?  Eller om låten inte är skriven av en kristen men sjungs av en kristen artist vad är det då som räknas? Det är ju faktiskt så här verkligeheten ser ut många gånger.

Som du kanske förstår så tycker jag verkligen att det här är sjukt rörigt. Det jag med säkerhet kan säga för min egen del är att det i mitt liv finns uppbygglig musik och destruktiv musik. Det finns sånger som får mig att känna en smak av himlen och det finns sånger som vilseleder mig.  Precis som med allt annat här i livet. Jag lyssnar på all möjlig musik och trivs bra med det. Ibland är det extra skönt att lyssna på rena lovsånger, klagovisor eller bönesånger och ibland är det skönt att lyssna på någon som sjunger om helt andra saker. Att lyssna på olika musik är att lysnna på olika människor. Nä, jag tror jag får lämna det så här. Jag vet inte exakt vad "kristen musik" är, men det kanske inte heller är det som är det viktigaste.

Martin fick vara Jonas, Dan fick vara Ulf, Sofie E fick vara Mailn och jag fick vara Jenny.  Vi var alla överrens om att det var hårfärgerna som bestämde vem av bandmedlemmarna som man fick vara.  Tillsammans så sjöng och dansade vi i timmar till sånger som "Apppy najon" och "It a bitifi la". Ja, jag tror att det var ungefär så vi sjöng när vi mimade till en av världsens största popgrupper, Ace of Base.

Första gången jag träffade Jenny var i en kyrka utanför Göteborg. Hon var där en kväll när jag skulle spela. Efter konserten pratade vi och sen dess har vi jobbat tillsammans. Vi har skrivit musik ihop, varit ute och gigat och druckit te. Jag har lärt mig väldigt mycket av Jenny. Hon har varit lite som en mentor för mig. En mentor och en vän.  Om du inte redan känner Jenny så skulle jag vilja tipsa om hennes självbiografi  "Vinna hela välrden". En bok om livet som popstjärna, tomhet, trasighet och  Guds fantastiska ingripanden och helanden. 

Den 13 oktober släpper Jenny sin första soloplatta. Det är skiva som vi har jobbat med under väldigt lång tid och som bär ungefär samma berättelse som hennes bok. Inom några dagar så kommer hennes andra singel "Gotta go" att släppas på soptfy och itunes. Undertiden så kan man provlyssna på youtube eller på www.jennyberggren.com

Enjoy!

Jag sitter i Ö-vik och äter en apelsin. Jag känner att jag vill skriva något men jag vet inte vad. Jag vet att jag vill skriva något som du gillar...men jag vet inte vad du gillar. Vissa dagar så känner jag mig som en så otroligt ointressant människa. Det gör mig egentligen ingenting. Det är bara när jag ska leverea som det blir ett problem. Som nu till exempel. Hur som helst..

Imorgon ska jag träffa en person som kan komma att betyda ganska mycket för mig. Min uppgift på mötet kommer att vara att berätta om mitt soloprojekt och mina tankar kring ett eventuellt sammarbete i Sverige och utomlands. Jag hatar att marknadsföra mig själv!

Alltid när jag ska göra nåt som jag är rädd för så brukar jag tänka ut vad jag ska ha på mig. Ett stiligt yttre kan faktiskt lugna ett nervöst inre. Det är som att man lurar sig själv att man är modigare än man egentligen är. När jag flyger har jag ofta högklackat och när jag ska ringa läskiga samtal så har jag ofta en väldigt fin frisyr.  (Som om det skulle märkas genom luren??). Men värst är det ändå när jag ska till tandläkaren. Då förvandlas mitt annars ganska bohemiska jag till en business woman med kostymbyxor och väst.  Det gäller bara att man inte träffar någon man känner. Sist råkade jag springa på en gammal kompis som tyckte att det såg ut att gå bra för mig. "Det kan man tro" svarade jag. ..

Nä, jag tror det är dags för en till apelsin. Min fjärde idag. Inatt ska jag sova själv i ett trevåningshus. Jag är lite mörkrädd. Vad i hela friden tar man på sig då?

Min skoltid var väldigt speciell. Jag fick alltid gå till specialläraren och när jag kom hem fån skolan så gjorde jag inte läxorna som alla andra. Av alla jobbiga skoluppgifter gjorde jag och mamma spel, lekar och ramsor för att jag skulle förstå. Min mamma är en fantastisk pedagog och trots att jag inte har haft det lika enkelt för mig i skolan som mina två systrar så har jag aldrig upplevt mig vara sämre än dem på något sätt. Bara lite annorlunda.

När jag kom upp i mellanstadiet och högstadiet blev det lite jobbigare. Medan mina kompisar fick välja ett tredje språk så hade jag fortfarande fullt upp med att lära mig svenska och engelska. Det talades om att "utreda mig" och mitt självförtoende började sakta men säkert att sjunka. Jag var livrädd för att behöva läsa högt i klassrummet och gå fram och skriva på tavlan. Jag var alltid nervös över att inte klara proven eftersom jag visste att jag sällan hann med alla uppgifter. Jag hatade när vi skulle läsa böcker och sitta i biblioteket och leta information i deras hyllor. Jag funkade bara inte så. Med tiden tvingades jag att hitta egna lösningar på mina problem.

Eftersom jag i tidig ålder blev uppmutrad att vara kreativ så såg jag snabbt att det kunde bli min räddning. Jag kom på att om man skriver en uppsats som berör så spelar stavningen mindre roll. Om man inte hinner läsa ut en bok så kan man alltid läsa så långt man kan, ta reda på slutet, se filmen, hitta en kärnfråga och och börja diskutera den istället för själva boken. Om man inte förstår någonting så är det lika bra att svälja sin stolthet och fråga en vän om hjälp. Om man ska skriva en fri uppstats så kan man leta information ute i världen, i sig själv eller i andra smmanhang. De viktigaste svaren kanske inte alltid finns i skolans bibliotek? Jag gick hela min skoltid och tänkte: "Snart kommer de på mig. Snart kommer de på att jag fuskar och låter mig göra om allt från början".

Tack vare min dåliga stavning så har jag lärt mig att skruva på ord och meningar i det oändliga. Men framför allt har jag lärt mig att skriva från hjärtat. Idag jobbar jag med texter på heltid och befinner mig i en bransch som inte har några svar och inga rätta vägar. Här behövs det förståelse för problemlösning, kreativt tänkande, envishet och mycket psykologi och social kompetens för att man ska kunna ta sig frammåt. Är det inte precis detta som jag mer eller mindre frivilligt har tränat på under mina tolv år i skolan? Det som jag trodde var fusk.

Det är inte alltid lätt. Ibland önskar jag att jag var bätre på till exempel musikteori och att jag inte behövde någon som rättade mina texter. Samtidigt så kan jag inte låta bli att tycka att det är vackert. Det som jag och andra har sett som trasigt och otillräckligt i mitt liv har i Guds hand alltid varit väldignat och helt.

Ibland får jag frågan om jag är kristen. Då svarar jag ja. Efter en liten stund så brukar den mycket intressanta följdfrågan komma. "Men asså, är du så där jättekristen eller"? Då brukar jag fundera en stund och sen fråga vad som menas med jättekristen . "Jo men asså typ om du läser bibeln varje dag och går i kyrkan varje söndag"? Hmm.. min bibelläsning går i perioder, det ska jag erkänna. Vad gäller söndagsgudstjänserna så föredrar jag faktiskt att gå på kvällsgustjänster mitt i veckan. Men det är sant, varje vecka blir det ju inte. Nä, om det är det som jättekristen betyder så är jag inte en av dem.

Jag har läs- och skrivsvårigheter. Bibeln är en bok med väldigt liten text, ganska krångligt språk och aldeles för tunna sidor. I perioder har jag känt mig som en väldigt dålig kristen som inte läser tillräkligt mycket i bibeln. Jag mins tillfällen när jag verkligen försökte läsa varje dag men det dröjde inte länge förrän det föll mig ur händerna och skammen kom krypande. På senare år har jag  insett att det inte går att föda sin tro med tvång på det här sättet. Jag kommer aldrig att läsa "nog mycket". Jag håller bibeln högt, det gör jag verkligen och jag strävar hela tiden efter att komma närmare Guds ord. Ibalnd läser jag själv, ibland ber jag andra att läsa för mig men jag låter aldrig bibelläsningen definiera min identitet i kristus. Vare sig det är i perioder när jag läser mycket eller lite.

Om jag hade fått önska så hade beskrivningen på en "jättekristen"  varit en sån som sprider hopp och kärlek. En sån som ser människor som andra inte ser och som utstrålar någonting utöver vad den här världen har att ge. Jag undrar varför ingen säger så?

Jag vet inte hur det plötsligt blev okej att stjäla. Jag vet inte hur jag tänkte, men en dag så satt jag i alla fall där med flera MB nedladdad musik utan att ha några som helst samvetskval. Åren gick och det var inte förrän för några veckor sedan som jag tog bort de sista resterna av den olagligt nedladdade musiken som låg på min hårddisk. Jag skäms.

Jag vet hur lätt det är att ladda ner musik olagligt och jag vet hur mycket det tar emot att sluta med det. Men jag vet också vilka konsekvenser det här beteendet har fått för musikbranschen. Jag skulle vilja ta en liten stund att berätta om hur verkligheten innifrån ser ut. Jag gör det för att jag tror att en stor del av problemet med illegalnedladdning är okunskap och inte illvilja. 

Det finns rika människor i alla branscher och företag. Musikbranschen är inget undrantag  av den enkla anledningen att musikbrancschen till stor del är buisness. Många tycker sig ha rätt att ladda ner musik för att tex Britney och hennes skivbolag redan har så mycket pengar att de inte behöver mer. Vem skulle gå in till en Telia butik och sno en mobiltelefon för att Ericsson är ett företag som redan har så mycket pengar? Det är delvis sant att man stjäl  av redan rika människor, men det påverkar en hel bransch där de aldra flesta sitter i smutsiga källarlokaler och käkar nudlar år ut och år in för att få hålla på med det de är bäst på.

Har ni tänkt på att det väldigt sällan är musiker som spelar på inspelningarna nu för tiden?  Det är en direkt konsekvens av illegalnedladdning. Man har inte råd att ta in musiker när ingen vill betala för musiken. Det är sjukt! De små artisterna är de som drabbas värst. När skivbolagen inte kan tjäna pengar på musiken längre så vill de inte heller lägga ut några pengar. Artisten måste betala allt.

Kära bröder och systrar i kristus. Det handlar framförallt om respekt.  Även om tex Spotify inte ger särskillt mycket betalt (än) så är det ett sätt att visa att ni tycker att den platta som artisten och låtskrivarna har jobbat fram är värd i alla fall lika mycket som en lunch på stan. Förlåt skivbolagen för att de inte var snabbare med ett legalt system, visa att ni respekterar hantverket kring musik och börja använda legala tjänster.

Det var fredagkväll och det var fest. Som så många helger tidigare satt jag på en stol mitt i ett hav av vänner, musik, sprit och droger. Själv dricker jag aldrig i det här sällskapet. Jag har lärt mig den hårda vägen att det bara är mitt nyktra jag som går att lita på under de här festerna. Trots det så brukar jag tycka om att vara med. Jag älskar att dansa och jag älskar mina låtskrivarvänner även om vi inte alltid har samma livsfilosofi.

Kvällen gick och natten kom. Just den här natten så orkade jag inte anstränga mig. Jag satt på min stol, iaktog och lyssnade. När de frågade hur det var med mig så sa jag bara att jag var trött. De pratade om olika fördelar med olika droger, sexlekar och orgier. Själv orkade jag inte ens försöka tillföra något till samtalet. Vad skulle jag säga? Var skulle jag börja? Jag satt bara där och frågade Gud hur i hela friden han hade tänkt styra upp det här. Jag kände mig helt felplacerad. Ungefär så felplacerad som jag kan känna mig i vissa kristna sammanhang där det är extra höga trösklar.

Mitt i min frustration hörde jag plötsligt en låt som jag kände igen." Better is one day in your courts, better is one day in your house, better is one day in your courts than thousands elsewhere".  Jag tittade bort mot hörnet där datorn med musiken stod och där såg jag min fulla vän släppa loss till en av våra mest älskade lovsånger. Jag visste att han han hade en tro, men jag hade aldrig sett honom uttrycka den tidigare. Mina andra vänner på festen frågade ivrigt  vad det här va för grym låt och själv kunde jag bara le. Jag var inte fel placerad. Jag var precis där jag skulle vara. Jag var helt i Guds hand.

"Åh vad det ska bli skönt att komma tillbaka till alla rutiner igen". Så säger man när sommaren är slut och hösten sätter igång. Jag sa också så för några veckor sen även om min sommar har varit ungefär som mitt år i övrigt.

Mina vardagsrutiner är att inte ha någon rutin. Det funkar liksom inte att ha några. Jag lever mycket på resande fot och jobbar på "feeling" som det så fint heter. I perioder har jag knappt koll på om det är vardag eller helg, natt eller dag. Det blir ofta så när man gör det jag gör. Jag är frilansande musiker och låtskrivare.  För mig så säger den titeln ganska lite om det jag egentligen håller på med. Det är ungefär som en beskrivning av en förpackning istället för innehållet. Det kanske är så med alla titlar iof...

Jag vet fortfarande inte riktigt vad jag tackade ja till när de ringde och frågade om jag ville vara "septemberbloggare" här på ikons hemsida. Samtidigt så är ja väldigt glad att jag gjorde det och jag ska göra vad jag kan för att leva upp till det förtroendet. Män och kvinnor, kända och okända... välkomna hit! Jag heter Terese Fredenwall och det här är en månad ur mitt liv.