Min skoltid var väldigt speciell. Jag fick alltid gå till specialläraren och när jag kom hem fån skolan så gjorde jag inte läxorna som alla andra. Av alla jobbiga skoluppgifter gjorde jag och mamma spel, lekar och ramsor för att jag skulle förstå. Min mamma är en fantastisk pedagog och trots att jag inte har haft det lika enkelt för mig i skolan som mina två systrar så har jag aldrig upplevt mig vara sämre än dem på något sätt. Bara lite annorlunda.

När jag kom upp i mellanstadiet och högstadiet blev det lite jobbigare. Medan mina kompisar fick välja ett tredje språk så hade jag fortfarande fullt upp med att lära mig svenska och engelska. Det talades om att "utreda mig" och mitt självförtoende började sakta men säkert att sjunka. Jag var livrädd för att behöva läsa högt i klassrummet och gå fram och skriva på tavlan. Jag var alltid nervös över att inte klara proven eftersom jag visste att jag sällan hann med alla uppgifter. Jag hatade när vi skulle läsa böcker och sitta i biblioteket och leta information i deras hyllor. Jag funkade bara inte så. Med tiden tvingades jag att hitta egna lösningar på mina problem.

Eftersom jag i tidig ålder blev uppmutrad att vara kreativ så såg jag snabbt att det kunde bli min räddning. Jag kom på att om man skriver en uppsats som berör så spelar stavningen mindre roll. Om man inte hinner läsa ut en bok så kan man alltid läsa så långt man kan, ta reda på slutet, se filmen, hitta en kärnfråga och och börja diskutera den istället för själva boken. Om man inte förstår någonting så är det lika bra att svälja sin stolthet och fråga en vän om hjälp. Om man ska skriva en fri uppstats så kan man leta information ute i världen, i sig själv eller i andra smmanhang. De viktigaste svaren kanske inte alltid finns i skolans bibliotek? Jag gick hela min skoltid och tänkte: "Snart kommer de på mig. Snart kommer de på att jag fuskar och låter mig göra om allt från början".

Tack vare min dåliga stavning så har jag lärt mig att skruva på ord och meningar i det oändliga. Men framför allt har jag lärt mig att skriva från hjärtat. Idag jobbar jag med texter på heltid och befinner mig i en bransch som inte har några svar och inga rätta vägar. Här behövs det förståelse för problemlösning, kreativt tänkande, envishet och mycket psykologi och social kompetens för att man ska kunna ta sig frammåt. Är det inte precis detta som jag mer eller mindre frivilligt har tränat på under mina tolv år i skolan? Det som jag trodde var fusk.

Det är inte alltid lätt. Ibland önskar jag att jag var bätre på till exempel musikteori och att jag inte behövde någon som rättade mina texter. Samtidigt så kan jag inte låta bli att tycka att det är vackert. Det som jag och andra har sett som trasigt och otillräckligt i mitt liv har i Guds hand alltid varit väldignat och helt.