Soundtrack: Här

Jo, jag visste ju att jag hade några böcker igång samtidigt, det brukar jag ha och om jag inte har det så tycker jag oftast att den boken jag läser just nu inte riktigt är värd att läsa. Jag gillar att ha lite olika tankegångar och frågor malande i bakhuvudet under dagarna och korsbefruka varandra och så. Så jag tänkte jag skulle berätta vilka böcker jag just nu läser och kanske lite varför....

men tjäna, såhär många brukar det inte va på en gång, men det var det. Här är dom, och håll i tanken att det alltså inte nödvändigtvis är rekomendationer, bara vad jag läser just nu.

Unprotected Texts - the bible's suprising contradictions about sex and desire, av Jennifer Wright Knust

Sexualitet och sensualitet (samma sak?) är viktigt för oss alla, även om man skulle leva i avhållsamhet är sexialiteten ingenting man kommer undan. Ofta känner jag att kyrkan inte tar samtalet om sex och liv och förhållanden på tillräckligt stort allvar, ofast kanske det nämns. Men istället för att ställa goda ärliga svåra frågor kring sex, så ger man snabba "fromma" enkla svar. Vilket knappast hjälper dem av oss som funderar, kämpar, tvivlar och brottas med vad som kommer från Gud, vad som är bibliskt, vad som är sociala konstruktioner i kyrksverige osv. Unprotected Texts är en provocerande men ärligt frågande bok om sex och bibeln, jag läser den för att inte ge de enkla svaren utan brottas med de ärliga frågorna.

Boken om recovery - Harry Månsus m.fl.

Tolvstegsprogrammet (som Anonyma Alkoholister "uppfann") har bidragit till hur min släkt mår och är idag. Många är personerna jag mött som blivit hjälpta till ett helare liv och upptäckt Guds kärlek till dem, och blivit lärjungar till Jesus genom det. Men ändå är tolvstegs "andligheten" oftast inte en naturlig del av församlingars liv, utan om den finns oftast en special grupp. Många, inklusive mig själv, tänker att det bara är för grova alkoholister och andra "problem" (fasst vi kallar dem inte det). Men ibland när sprickorna i mitt eget liv, beroenden och beteenden som jag kämpat med länge men aldrig kommer ur börjar skina igenom, så funderar man ändå, kanske har de 12 stegen som hjälpt så många inom så olika områden också något att bidra med till det större samtalet om vad kyrkan skall vara och hur vi får plats med hela våra liv där. Därför läser jag denna bok.

Kristen djupmeditation - Wilfred Stinnisen

Jag gillar att hålla ihop saker, bön och arbete, aktivism och andlighet, och jag gillar inte att man säger att det är två olika saker. Andlighet och materialism måste i en kristen livssyn gå ihop, våra kroppar och våra själar hör ihop och utan nått av dem är vi inte de människor/personer som vi är. Jag är också dålig på att ta hand om mig själv vad gäller regelbunden bön och mötet med Gud mitt i vardagen. Gud finns alltid med, jag slänger iväg en bön då och då, jag tar ibland nån minut och sätter mig ner och ber, eller jag suckar fram nått till Gud. Bra så, det är ju schysst att det också är andligt mitt i vardagen. Men ibland längtar jag efter djupare erfarenheter av att mitt liv får sugas upp i Guds liv och vilja. I Kristen djupmediation pratar Stinnisen om var kristen meditation kan bidra med, och vad det inte är. Han brottas med andra meditationstraditioner än den kristna, men försöker lyfta fram det goda i att få möta Kristus genom meditationen. Spännande och en så länge har det börjat ge mig den lilla knuffen jag behöver för att ibland ta mig lite extra tid i bön, eller bara vara med Gud.

Källor - den kristna spirutalitetens ursprun. Oliver Clements

Hörde mycket gott om den här boken från kollegor. Bland annat att det är kanske den viktigaste boken efter bibeln att läsa. Nå sånt där brukar jag inte tro på, men jag tänkte jag skulle kolla upp den. Källor är Clements försök att ta sig an den kristna andlighetens traditioner, brottas med dem och visa upp den, ge oss som inte orkar göra allt grävande själva en tjänst, och erbjuda oss en slags sammanfattande förjupning i de rötter eller källor kristendomen bär på. Bra idé. Men än så länge stör jag mig på ensidigheten i hans definition av andlighet, var finns den tidiga kyrkans alternativ byggande gemenskaper, dess trots mot överheten, dess pacifism? Är detta inte andlighet? Torr bok, som ibland öppnar upp mina ögon lite, men jag är inte övertygad om dess strohet ännu.

Reading Scripture with the Church fathers - Christopher A. Hall

Är en bok jag hade i en kurs i predikan på universitetet, men när man(jag) pluggar hinner jag inte riktigt ta till mig det jag läser på riktigt. Så nu går jag igenom lite gamla böcker som jag velat återvända till. Denna boken utgör en del av de läsningar jag gör när jag börjat diskutera bibelläsning osv på min vanliga blogg (www.elof.wordpress.com). Poängen är att vi inte kan läsa bibeln bra om inte någon hjälper oss, och att när vi försöker förstå krångliga bibeltexter gör bäst i att läsa dem tillsammans med kyrkofäderna(och mödrarna) som ändå stod mycket närmare Jesus och lärjungarna än vad vi gör, både kulturmässigt och tidsmässigt.

The evangelical universalist - Gregory Macdonald

Den senaste tiden har det ju diskuterats en hel del kring helvetet på svenska kristna bloggar, vet inte om det är bra eller ej. Men jag uppskattar alla krafter som vågar brottas med bibeltexten och inte bara tar några enkla svar för givna. Vad menar kristna med helvetet? skall alla som inte bekänner Jesus som herre pinas i all evighet? hur går det ihop med att inget lidande skall finnas mer? hur går det ihop med den Gud som uppenbarar sig i Jesus? Å andra sidan, vad händer med vår fria vilja om vi inte får chans att välja Gud eller ej? Är det snarare ett utplånande (att sluta existera) än ett helvete som är grejen? Uppfinner Jesus helvetet eller anknyter han bara till olika traditioner som fanns i romerska riket och det judiska samhället? Har de ortodoxa rätt när man säger att kristnas uppgift är att hoppas på allas frälsning, men inte som ett tvång ut

soundtrack här

Feburaribloggaren på Ikon måste vara ett lågvattenmärke, märker jag. Gick ut starkt och stolt, men nu sitter jag här och orkar knappt skriva ett ord. Så jag tog en låt jag ofta återkommer till, som du har länk till ovan.

"men inte mötas på riktigt, det blir så kladdigt och meckigt.."

"rätt vad det är kommer ångesten där och vi undrar förtvivlat var alla kompisar är"

"dom är rädda för att deras egna bräckliga självbild också skall krackelera"

"dödskräcken måste slås in fint och packeteras"

För ca 4 år sedan låg jag i en depression i en soffa i ett halvår, jag har kvar många fina vänner från den tiden, men jag märkte också hur det fanns ett mönster av att undvika en när man låg där och hade tappat livsgnistan och modet. När hoppet bara var verkligen för att det var sant, inte för att det kändes sant. Jag förstår att man blir rädd för att störa den som mår dåligt, man vet inte vad man skall säga. Jag förstår att man ofta har nog med sitt eget slit och mående. Jag förstår att man hellre hänger med nån som ger energi än tar den. Jag förstår att när man mår dåligt är det svårt som gudstjänstfirande gemenskap att ge en plats för den deprimerade. Jag förstår eftersom jag själv gör alla dessa grejer, ofta, med folk som mår dåligt runt mig. Flyr hellre bort.

jag minns hur folk slutade höra av sig. även goda vänner.

Men så fanns de guldkornen t.ex. den där brodern som gick genom snö och kyla och hade med sig nått att fika på, och de va okej att bara sitta och hålla käften. va ytlig, eller må skit med. Och hon som stannade kvar, satte gränser och sa "förstår att du mår dåligt, men just nu orkar jag inte" vilket var helt okej. Vilket hjälpte mig mer än nån som ljög om att de brydde sig.

Soundtrack här

Som präst så är det min uppgift att predika, varje tisdag har vi mässor(med tillhörande middag) i Kommuniteten Oikos.

Ikväll så har kyrkoåret temat: "Gud verkar nu" och texterna har fokus på Hur Gud verkar i historien (en aktiv Gud som är engagerad i världen) men också verkar på ett speciellt sätt genom församlingen för att utföra sitt arbete med världen.Det är också så att vi i kyrkoåret befinner oss i Trettondagstiden, en tid som har fokus på hur Gud uppenbarar sig i Jesus.

Många av er kanske inte är vana vid ett kyrkoår, varför har vi det? Dels har judarna alltid haft något liknande, så kyrkan fortsatte bara en tradition av att ha fasta texter för varje vecka och utökade dessa med apostlarnas skrifter (senare gjorde dock kyrkan ett grovt misstag när man gick med på att rensa ut en massa av de judiska högtiderna så att vi idag inte har nån aning om vilka dom är.. men det är en annan sak).

Kyrkoåret fyller också funktionen att inte helt utlämna församlingen till predikantetns egna smak och tyckande, så att hon eller han bara predikar sina favorit budskap. Kyrkoåret tvingar oss så att säga att ta upp även det vi själva brottas med, och det är oftast där det bränner till och blir äkta. Kyrkoåret är också en slags skola där vi får en slags ettårskurs i den kristna tron och dess budskap, vi får bibelns övergripande story så vi lär oss leva i den berättelse Gud vill berätta med världen! Vår story får plats i Guds story!

Nåväl ikväll skall jag alltså predika, och jag har ett påstående jag nog kommer ha med, på tal om sanning och Guds uppenbarelse och att Gud verkar genom kyrkan i världen:

Sanning är inte först och främst vad vi säger att vi tror på, utan hur vi visar vad vi tror på.

Soundtrack: här

Så som Ikon redan hintat så spelar jag ju i Svarteskerm, eller jag skriker. För två veckor sedan så släppte vi en ny video med anledning av utvisningen av några irakiska syskon, den kan ni se nedan.

För ca två veckor sedan var vi inne i studion igen, vi jobbar på vårt fjärde släpp nu och det går frammåt, förhoppningsvis har vi med oss en rykande färsk vinyl 7" till Frizon som vi spelar på i Augusti.

Som vanligt när vi ses i svarteskerm så är det snabba tag som gäller, vi skrev och repade in låtarna på lördagen och på söndagen kom Hinken och då spelade vi in allt. Det är punk.

Vi får ofta frågan om hur kristen tro och punk går ihop, ett samtal om den saken finns på Turist I Tillvaron som intervjua mig för ett tag sedan kring detta, kul med nån som har en genuin nyfikenhet mer än fördömmande attityd.

Här kommer videon till Kkkurragömma från vår förra EP Förfallet är stort, som du kan lyssna på spotify här

Soundtrack: här

egentligen tycker jag att hela den här "aktions" grejen har fått för mycket fokus på vad jag gjorde eller inte gjorde mig skylldig till och för lite fokus på det fruktansvärda att vi skickar i väg människor som vi kunnat hjälpa mot en högst osäker framtid där tortyr, hot, mord och rädsla präglar varje dag för många av dem.Dessutom var många av de som blev gripna tillsammans med mig så sjukt mycket mer kämpande och hängivna i kampen än mig, utan dem hade jag ju aldrig varit där.

Om några veckor skall jag på förhör hos polisen igen, jag är misstänkt för nått som kallas Ohörsamhet mot ordningsmakt. Här om dagen fick jag reda på "brottet" jag skulle ha begått varade under 18 min. På första förhöret jag var på ang. detta frågade dom om jag var skylldig. Jag kunde varken svara Ja eller Nej på den frågan, eftersom jag inte har någon aning om vad den svenska lagen säger om det jag gjorde (jag är ju inte dömd ännu) och eftersom jag inte tyckte att jag gjort något fel att försöka hjälpa några kristna syskon i nöd.

I cellen jag satt i satt jag tillsammans med ganska många andra som också var där och försökte hjälpa, från alla möjliga håll, många tyckte det var intressant och kanske lite konstigt att en präst var där, det gjorde även poliserna av allt att dömma. Dock tror jag att de va fler kristna där, men det är inte alltid lika synligt som en prästkrage. Jag fick efter häktet en massa uppmuntrande kommentarer från präst och diakon kollegor, och även ärkebiskopen uttryckte sig försiktigt positiv till aktionerna. Tack för de kommentarerna, men någonstans undrar jag ändå, varför var inte dessa också där och greps? Jag förstår om man inte var där om man inte håller med om det jag gjorde, men om man håller med vill jag utmana till att vara där nästa gång, det är överlag en positiv upplevelse. Varför?

Jo när man blivit gripen får man chans att förklara sig, att prata med andra personer (poliser såväl som aktivister) och vittna om det rike där ingen är Svensk eller Irakier, Fattig eller Rik, Man eller kvinna...  och även poliserna behöver förstå att de kan välja att inte ställa upp på att skicka iväg människor på det här sättet, tänk om någon polis där och då skulle ändra sig, ställa sig i vägen för sina kollegor och säga: nej i detta fall måste jag lyda Gud mer än människor, då skulle Guds rike sippra igenom.

Som jag sa till SR, det var inte det att jag var ohörsam mot ordningsmakten, utan att jag lyssnade på Gud som gjorde att jag och flera andra blev gripna vid detta tillfälle.

Så kära poliser, ärkebiskopar och andra ämbetsbärande kollegor, kristna syskon, medmänniskor joina nästa gång och låt oss be för att att Guds system skall bryta igenom än mer.

Soundtrack: här

Och Fadern som har sänt mig har själv vittnat om mig. Men ni har aldrig hört hans röst eller sett hans gestalt, och ni har inte behållit hans ord, eftersom ni inte tror på honom som han har sänt. Ni forskar i skrifterna därför att ni tror att de kan ge er evigt liv. Just dessa vittnar om mig, men ni vill inte komma till mig för att få liv.
/Joh 5:39f

Kristna tror egentligen inte på en massa sanningsanspråk, det är ingen idé vi tillber eller säger oss tjäna, för en kristen är Sanningen inte en formulering utan en person. Detta spelar stor roll. Bibeln är inte sanningen, men den leder oss till Sanningen. Läs det där igen om det provocerade dig och fundera över vad jag egentligen säger och jämför sedan med Jesus ord: Jag är vägen, sanningen och livet.. (Joh 14:6). Bibeln är ovärderlig, men är inte sanningen i sig självt, utan vittnar och pekar på Sanningen. Detta är viktigt av olika anledningar, men kanske framför allt av två. 

1. Om vi tar bibelns som Guds högsta uppenbarelse av sanningen, så leder detta snart till avgudadyrkan där vi dyrkar skriften istället för den skriften pekar på, nämligen Jesus.

2. att vi tror att vi äger Sanningen istället för att lära känna den.

Här skiljer sig kristen tro från både Islam och Judendom där boken står i centrum på olika sätt, antingen är Torah det högsta uppenbarade från Gud eller så är det Koranen, men för kristna är bibeln ett verktyg för att nå sanningen, nå Guds uppenbarelsen, men är inte själva uppenbarelsen. Därmed inte sagt att vi inte kan, eller bör, lära oss något viktigt av muslimer och judars sätt att handskas med sina heliga skrifter. Dom kan lära oss både ett och annat, t.ex. i vilken gemenskap vi läser skrifterna och låter tolka dem.

Soundtrack: här

Okej, så jag är EFS-präst i en kommunitet i göteborg. Präst är jag, i EFS (som är en del av svenska kyrkan, så jag är alltså präst i svenska kyrkan med tjänst i rörelsen EFS, vad nu detta ordvrängerier spelar för roll). Jag bor i Kommuniteten Oikos.

Att leva i vardagsgemenskap med andra kristna är för mig nått av de bästa jag gjort i mitt liv. Jag är inte längre själv i mina tvivel, mina kamper, mina hopp, min längtan, min gråt och mitt skratt. Jag har några runt mig som tar ansvar för mig och som jag tar ansvar för. Speciellt som präst känns detta lyxigt, många av mina prästvänner vittnar om hur de ofta blir lite isolerade från församlingsmedlemmarna. Oikos har visat sig hoppfullt obrydda om min prästroll och hoppfullt brydda om mig.

Att försöka vara lärjunge själv är skit svårt, att försöka vara det tillsammans med andra är skit svårt, men ni delar det svåra och kan bära varandra vid olika tillfällen. Att sluta tänka så mycket: jag borde vara bättre på det här, befrias man till att vara en del av en kropp, en gemenskap där man har olika styrkor och svagheter och där man kompletterar varandra. Istället för att tänka att hela bergspredikan skall rymmas i lilla mig, får jag se hur den faktiskt ryms mer och mer i relationerna och gemenskapen i kroppen.

Kort och gott, vi försöker vara kyrka och inte gå till kyrkan. Vi är alldelles färska och gör säkert massa misstag, men för min del är det sjukt värt!

Textens soundtrack hittar du här

Kristna kan inte bara predika budskapet om Jesus utan måste även predika Jesus budskap. Alltså vi måste såklart predika om Jesus, vem han var, vad han har gjort, att han dött och uppstått osv, men allt för ofta glömmer vi bort att faktiskt predika det Jesus predikade, undervisa det Jesus undervisade. I Markus 1:1 står det såhär: Här börjar glädjebudet om Jesus Kristus. Glädjebudet, det är evangeliet det. Budskapet om Jesus.

Det grekiska ordet för evangelium är egentligen ingen religiös term, som det blivit för oss, utan är laddat med politiska innebördet. Ett evangelium på Jesus tid var när en Kejsare skicka ut ett budskap om en viktig militär seger, eller när en ny kejsare hade fötts eller en viktig politisk seger var vunnen. Alltså ett officiellt uttalande från Makten. Ungefär som när USAs president talar framför den där blå väggen i tv.

Så när en man fick höra att de första kristna kallade budskapet om Jesus för evangelium drog nog många på sina smilgropar och tänkte "vet dom vad dom gör? dom utmanar ju makten! Dom tar deras ord och använder det om sig själva.. ". Och nyfikenheten var nog stor

I Markus 1:14 läser vi "När Johannes hade blivit fängslad kom Jesus till Galileen och förkunnade Guds budskap och sade: "Tiden är inne, Guds rike är nära. Omvänd er och tro på budskapet." Detta är Jesus budskap, att Guds rike är nära.

Ordet nära här skulle man ju kunna tolka på två sätt: 1. som att det sker snart, det är nära nu. Eller 2. som att det inte är långt dit. Nära som i avstånd. I grekiskan är det främst den andra betydelsen som menas vid detta tillfälle. Guds rike är alltså inte långt borta avståndsmässigt.

Är något nära kan man resa dit, man kan ändra väg (omvända sig) och resa dit, men det gör man bara om man litar (tror) på att informationen (budskapet) man fått är sant.

Ofta tänker vi att Guds rike är något avlägset för framtiden, men Jesus predikade att det redan nu hade kommit in i världen och liksom växte till inom världen. Som jäst i en deg, eller ringar på vattnet. Guds rike är alltså här, men ännu inte helt och hållet. (Det behöver knappast påpekas) men det går att uppleva riket redan nu.

Det som också kan förvirra oss lite är ordet rike. Vi tänker kanske mer på Drakar och demoner, kungar och Sagan om ringen än på det som Jesus predikade. Kanske är ordet Guds system bättre? Brian Mclaren (en annan teolog som har mycket bra att säga) använder ofta ordet Guds dröm.

Vi kan leva Guds dröm för världen redan nu, Guds dröm har börjat bli verklighet. Så det är inte bara Looptroop rockers som lever drömmen.

Kul att få blogga lite på Ikon, i nästa post kommer jag kommentera lite av det där som Ikon tyckte var viktigt att berätta om vem jag är så ni lär känna mig lite.

För så började min broder Kristoffer Lignell som ju också har varit månadens ikonbloggare här på Ikon, han är en sån där person som man från början förstod att man var rätt lik men ju mer tiden gick, blev det bara mer och mer läskigt. Vi gillar samma teologer (ex. John H Yoder och Rob Bell) vi är båda kritiska till klassiska icke gemenskapsbetonade församlingsstrukturer, vi är båda pacifister, vi har båda dreads och vi har båda skägg eller biker mustasch samtidigt. Inte nog med det, en dag när vi nyss hade lärt känna varandra satt vi och pratade tatueringar och jag sa att jag skulle visa vad för tatuering jag tänkte göra, och visade bilden. Kristoffer undrar om jag skojar och berättar att han tänkt göra samma bild. Kristoffer är också sångare i ett band (eller några) och jag har ju som ni ser här på min beskrivning Svarteskerm.Och just det, båda är präster med tjänst i EFS och har fruar som är socionomer.

Jag har ingen aning om vad för saker du har som identitetsmarkörer, men jag undrar ändå lite över vem du som läser ikon bloggen är, det blir så mycket roligare och lättare att läsa om man vet vem man skriver för och till.

Så: Vem är du? Var kommer du ifrån? Är du Kristen? Hur gammal är du? Vad gillar du för musik? Har du druckit té i virustälet på frizon?

berätta!

Just det till varje bloggpost har jag tänkt att jag tar med ett soundtrack från spotify till texten. Här är denna textens.